Ledarkrönika: Ta mammornas oro på allvar

Mammorna har bett om hjälp, mammorna vädjar om hjälp. Mammornas oro är överallt och alltid närvarande. Det är ingen sensationell, okänd nyhet. Men det är inte mammornas röster som är de röster som får höras mest. Folkets haverikommission, ett initiativ från Neutrala ungdomsföreningen efter mordet på polismannen i Biskopsgården i Göteborg förra sommaren, låter dock mammornas röster höras.

Mamman till pojken som sköt var en av dem som vädjat om hjälp. Hennes röst finns där i rapporten bland andra röster som säger att: ”Så fort barnen är ute är ingen av oss hemma. Vi går ut och letar efter dem och försöker få in dem.”

Varför tas inte ropen om hjälp på allvar? Ingen politiker ifrågasätter att kriminalitet ska bekämpas. I valtider är det slagsmål om att vara mest och bäst i dessa frågor. Högre straff, ingen straffrabatt, privata fängelser, fler brottsrubriceringar.

Gängbrottsligheten måste bekämpas. Men mammornas oro handlar om tiden före det blir aktuellt. Det är inte lika lätt att sätta valslogans på, för det handlar om samhällssyn, integration och långsiktighet.

Även kommunen har gjort en rapport. Den visar på tydliga brister som låg kunskapsnivå när det gäller gängkriminalitet, för dåligt samarbete och bristande resurser. Inga nyheter där heller.

Det göteborgska kommunalrådet Karin Plejel (MP) säger i ett pressmeddelande att åtgärderna snabbt måste bli verklighet och att det är viktigt att skola och socialtjänst reagerar snabbare.

Ja det är rätt. Men varför hela tiden driva politiken bort från detta bättre vetande?

Skola och socialtjänst måste både skaffa mer kunskap om gängkriminalitet, använda den och få mer resurser. I Järva har polis och socialtjänst haft ett samarbete under två år. De menar att det har bidragit till att snabbare skyddande åtgärder har kunnat sättas in. Men även om de tror att de på detta viset kunnat rädda någon från att bli skjuten, eller att skjuta någon, ser de hur det hela tiden fylls på med nya ungdomar.

Därför borde det första kravet vara: Nolltolerans för nedskärningar inom skola och socialtjänst. Ge arbetsvillkor som gör att personalen stannar och överlever yrkeslivet utan att bli utbrända. Öka utbildningsplatserna och säkra kvaliteten i utbildningen.

Till dessa yrkesgrupper måste också fritidspersonal och fältassistenter räknas. Låt fritidsgårdarna slippa oroas över nedskärningskrav, lyssna på vad de säger det är som behövs istället.

Politiker och ansvariga chefer måste använda sig av kunskaperna som finns om förebyggande brottslighet och vikten av en fungerande integration.

I början av juli flög en nyhet förbi i nyhetsflödet. Det handlade om en rapport från MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor. Rapporten handlar om hur satsningar på verksamheter som håller unga borta från kriminalitet lönar sig även samhällsekonomiskt.

En nationalekonom som varit med och tagit fram rapporten säger i SVT att om en öppen fritidsverksamhet som tar emot 15.000-20.000 besök per år kan hålla en person borta från gängkriminalitet vart fjärde år, skulle verksamheten vara självfinansierad.

Politiskt sprängstoff? Snarare undangömd fakta som inte passar i valrörelsen.