Ledare: Taiwans väststödda separatism hotar freden

Sedan några år tillbaka har konflikten mellan Kina och Taiwan skapat allt större rubriker i västerländsk press. I de mest dramatisk versionerna framställs rentav denna konflikt som källan till ett tredje världskrig, detta på grund av påstådd kinesisk aggression.

Situationen är definitivt allvarlig. Sedan 1949, då Mao Zedong utropade Folkrepubliken Kina, har ett enat internationellt samfund betraktat Kina som ett. Kontroversen har inte handlat om det som kallas ett Kina-politiken, utan om vem som ska representera detta enda Kina; är den legitima företrädaren Folkrepubliken Kina med säte i Beijing, som representerar 99 procent av Kinas befolkning, eller ska det enda Kina företrädas av utbrytarrepubliken Taiwan, med säte i Taipei, vars officiella namn är Republiken Kina?

Fram till 1972 erkände västimperialismen Republiken Kina (Taiwan) som legitim företrädare för hela Kina, vilket gav att Republiken Kina representerade Kina i FN:s generalförsamling och i FN:s säkerhetsråd.

Hösten 1971 gjorde USA ett plötsligt lappkast. USA:s president Richard Nixon for till Beijing för ett möte med Mao Zedong.

Nixons bevekelsegrunder var realpolitiska. Säkert var han pressad av det US-amerikanska monopolkapitalet, som var framsynt nog att se det jättelika Kina som en framtida kapitalistisk marknad, en lukrativ förhoppning som infriades några årtionden senare.

Nixon var mer kortsynt. Han observerade de växande motsättningarna mellan Folkrepubliken Kina och Sovjetunionen, vilka 1969 ledde till en militär konflikt mellan dessa ännu socialistiska länder vid floden Heilongjiang (Amour) vid Kinas gräns i norr. Genom närmandet till Folkrepubliken Kina såg Nixon en möjlighet att splittra det socialistiska blocket, som vid denna tid omfattade en tredjedel av mänskligheten.

Det viktiga här är att lappkastet inte innebar någon ändring av synen på Kina som ett. 1972 tog Folkrepubliken Kina istället plats som Kinas legitima representant i FN och i FN:s säkerhetsråd och USA upprättade diplomatiska relationer med Folkrepubliken Kina. Vilket gav brutna diplomatiska relationer med Republiken Kina (Taiwan). Erkänner man Kina som ett kan man inte ha samtidiga diplomatiska relationer med två regeringar som gör anspråk på  att representera detta enda Kina.

Sverige utgjorde i detta sammanhang ett positivt undantag. Sverige upprättade diplomatiska relationer med Folkrepubliken Kina redan 1950. Sveriges nuvarande vasallstatus var på 1950-talet inte fullt ut konfirmerad, som i dagens Natosverige.

Ännu 2024 har USA inte diplomatiska relationer med Republiken Kina. Detsamma gäller den övriga västvärlden. Av FN:s 193 medlemsländer är det bara ett dussintal som upprätthåller sådan relationer, alla småstater, som Vatikanstaten.

Men USA vore inte USA-imperialismen om man inte höll två bollar i luften samtidigt. Sedan 1972 har USA bibehållit omfattande ekonomiska och militära relationer med utbrytarregimen i Taipei, som trots att den inte erkänns diplomatiskt, varit och fortfarande är en USA-imperialistisk utpost i östra Asien. Den amerikanska ambassaden har bara ersatts av ett mer anonymt handelskontor, men med i stort sett samma befogenheter och med samma mängd militärattachéer och CIA-agenter.

Det är här det nu skett ett skifte. Sedan 1949 har taiwanesisk politik dominerats av det borgerligt nationalistiska partiet Kuomintang, som med sina arméer flydde till Taiwan efter nederlaget i det kinesiska klasskriget. Kuomintang har sedan flykten hävdat sig självt och sin politiska skrud (Republiken Kina) som legitim representant för hela Kina, vilket under 1950-talet gav flerfaldiga, men misslyckade, försök att återinvadera det kinesiska fastlandet.

2016 förlorade Kuomintang den politiska makten i Taipei till förmån för Demokratiska framstegspartiet, som har taiwanesisk självständighet på sin agenda. Planen är att dela Kina i två, vilket föga förvånande trakterar imperialistiska krafter i USA och i övriga västvärlden. I en situation då Kina utmanar USA om herraväldet på den kapitalistiska världsmarknaden utgör en splittring av Kina en imperialistisk dröm, om inte i första hand som näraliggande realitet, utan som en möjlighet att bygga upp en politisk och militär konflikt, att använda mot Kina i ett senare skede.

Det är detta skifte från en unison ett Kina-politik, som hittills omfattat också USA och dess vasaller, till ett allt tydligare, om än ännu inte uttalat stöd för taiwanesisk separatism, som utgör den verkliga aggressionen vad gäller Taiwan.

Kina har sedan många år drivit en aggressiv politik i Sydkinesiska havet, som kränker Vietnams, Filippinernas och andra grannländers territoriella rättigheter. Denna politik är inte acceptabel. Territoriella tvister bör lösas via förhandlingar, inte via maktspråk.

Frågan om Taiwan är av en annan karaktär. Taiwan är en del av det historiska Kina, vilket gör Folkrepubliken Kinas anspråk på Taiwan legitima.

Givetvis har den taiwanesiska befolkningen rätt att säga sitt. Men alla former av imperialistisk intervention måste fördömas.  

Så här långt har Folkrepubliken Kina visat stor tålmodighet vad gäller återföreningen av det land som på 1800-talet splittrades av kolonial och imperialistisk intervention. Så tog det 50 år innan de koloniala besittningarna Hongkong och Macau på fredlig väg återförenades med moderlandet.

Taiwan har nu varit skiljt från Kina i 75 år, detta sedan kontrarevolutionär militär ockuperade ön 1949. Under alla dessa år har Kina inte gjort några försök att återta Taiwan med militärt våld. Tålmodigheten består.

Men om imperialismen går in för att permanent rycka loss Taiwan från Kina når tålmodigheten förmodligen sin gräns. Det är denna västliga inblandning som utgör hotet mot freden i östra Asien.