Transportarbetare: Las-reformen kommer slå hårt mot oss

I mitten av Örebros största industriområde ligger Transportarbetareförbundets lokalavdelning i Örebro – avdelning 9. För ett halvår sedan tog styrelsen beslutet att skriva under budkavlen ”försvara turordningsreglerna i Las” från IF Metalls klubb på Volvo lastvagnar i Umeå. Men som inom flera andra fackklubbar var det inte via den interna organisationen som avdelning 9 hittade budkavlen.

– Jag hittade den i en grupp för fackligt aktiva på Facebook, säger Stefan Nilsson, styrelsemedlem för avdelningen. Jag tyckte det var en bra kritik mot Las-reformen som kom från golvet. Och det där är viktigt, att klubbarna säger sitt. Vi ska inte lyssna på några politiska partier.

– Men jag är ändå lite förvånad över att den inte fått större spridning, säger Emma Brodin, ordförande för avdelningen. Man har tyvärr inte hört så mycket om den.

Ombudsmannen i Örebro, Clas Hellsing, påpekar att budkavlen vittnar om hur det ser ut på golvet för arbetarna i Sverige.

– Det är många som känner sig otrygga. Och vi har en helt annan uppfattning om reformen. Jag håller med om att Las måste förändras, men till det bättre. Företagen har jurister som hela tiden letar efter luckor för att kringgå Las. Det är som en schweizerost på arbetsmarknaden. Vi måste jobba för att täppa till hålen istället.

Som exempel tar Clas Hellsing upp bolagsstrukturerna i Sverige. Företagen kan enkelt skapa koncerner och dotterbolag med egna juridiska papper. Detta skapar problem eftersom Las alltid knyts till en specifik juridisk person. Inte till bolaget som helhet.

– Bolaget kan till exempel hävda arbetsbrist inom en viss del av koncernen. ”Vi lägger ned telefonväxeln”, kan de säga och nästa dag startar man upp den på nytt som en ny juridisk person, men med samma verkliga ägare. Det finns ingen anställningstrygghet i det.

På senare år har även offentliga upphandlingar blivit något som hotar anställningstryggheten. Eftersom varje upphandling är tidsbegränsad blir anställningen densamma.

– Jag jobbade som sopgumma tidigare och det var det här man tampades med. Är jag kvar om fem år? Vinner företaget upphandlingen igen? Och om de gör det: kommer det krävas mer av mig? Har jag en tillräcklig utbildning? säger Emma Brodin.

Den offentliga upphandlaren kan nämligen ändra kraven inför en ny upphandling. Personalens kompetens, som räckte för fem år sedan, kan plötsligt vara utdaterad.

– Och när ett nytt avtal går igenom är man provanställd på nytt i sex månader, förklarar Clas Hellsing. Då läggs hela den fackliga verksamheten på is och vi måste bygga upp den igen.

Diskussionen som förs både från Socialdemokraterna och arbetsgivare handlar om att Sverige måste anpassa sig efter en ny arbetsmarknad. Att den ska uppdateras. Hur ser ni på dessa argument?

– Arbetsgivarna kommer alltid vilja ha det bättre, så den saken är inte så konstig, svarar Emma Brodin.

– Precis. Deras floskler är alltid flexibilitet, säger Clas Hellsing.

– Gud! Det är ordet! flikar Emma Brodin in. Man hör det hela tiden: ”Hungriga vargar jagar bäst”.

– Reta inte upp mig! fortsätter Stefan Nilsson. Vem vill inte vara flexibel? Det är en stark lobby som drivit på den här utvecklingen sedan 80-talet. Satsa på dig själv. Styr din egen lön. Jobba när du själv vill. Men retoriken handlar ju bara om gigekonomin.

– Personer som inte har någonting. Ingen trygghet. Inga försäkringar. Vad händer om du blir sjuk eller skadar dig? frågar sig Emma Brodin.

Låt säga att reformen går igenom i sin helhet. Vad skulle det betyda för transportsektorn?

– Det kommer slå hårt mot anställningstryggheten, säger Emma Brodin. Många av våra medlemmar jobbar på åkerier som har runt tio anställda. Ibland färre än så.

– Ju lättare det blir att sparka folk desto svårare blir det att organisera sig. Facket måste byggas från arbetsplatserna. Det är ju där man har koll på hur allt fungerar. Om anställningstryggheten försvinner kan vi nå en punkt då vi måste skaffa fler centrala företrädare som åker ut till arbetsplatserna för att kolla hur det ser ut. Går det riktigt illa är vi tillbaka i hur det var för 100 år sen, då vi tvingades ha möten i hemliga källarlokaler. Dit vill vi absolut inte, avslutar Clas Hellsing.