Hoppa till huvudinnehåll
Av
Chaufför

Vad fan får jag för pengarna?

Idag är löneskillnaden mellan arbetare och tjänstemän lika stor som på 30-talet – och klyftan bara växer.


1977 drog jag för första gången på mig postverkets uniform som postchaufför. 44 år senare har mycket förändrats. Postverket blev Postnord, postmarknaden bolagiserades och avreglerades. En växande digitalisering ersatte brev till stor del. Pensionsålder för tidigare statsanställda höjdes, arbetstakt och skitanställningar ökade kraftigt.

Något som inte ökade nämnvärt var lönerna. De har i princip följt prisutvecklingen. Visst har man det bättre och kan unna sig lite mer, men det beror mer på att kapitalismens krav på ständigt högre vinster också kräver ökad konsumtion. Gärna av varor tillverkade under usla löner och villkor fjärran härifrån.

Något som ökat dramatiskt är skillnaderna mellan arbetare och direktörer, mellan fattiga och rika.

Sverige är det land i västvärlden där klassklyftorna ökat mest. Från ett relativt jämställt land har vi blivit ett land med en ständigt växande och rikare överklass.

Politiska beslut om skattesänkningar för kapital och höginkomsttagare har varvats med beslut om sänkta pensioner och ersättningar för sjuka, arbetslösa och arbetsskadade. Välfärden har tömts på resurser.

Som ett brev på posten har egoismen, klassföraktet och avsky för fattiga, invandrare och svaga grupper spridit sig. Löneskillnaden mellan arbetare och tjänstemän ökar och är idag lika stor som på 30-talet.

Som chaufför och medlem i Seko har jag nästan alltid haft typ snittlönen inom LO. Som idag är 28.000 kronor i månaden, vilket en del medelklassvänner tror är ett skämt. Vilket det tyvärr inte är.

När jag började 1977 gick det fem arbetarlöner på en direktörslön, vid senaste mätningen 2018 gick det 55 arbetarlöner på en direktörslön!

Jag har haft ett antal generaldirektörer och vd:ar som bossar, elva stycken om jag minns rätt. Några rätt okej och några riktiga stolpskott. Värst var nog förre vd:n Håkan Eriksson som lyckades sänka postens kvalité, lönsamhet och personaltrivsel till aldrig tidigare skådade bottenrekord.

Som ekonom och vän av otrygghet drev han på för att outsourca verksamheten och införa fler skitanställningar. När Postnord blev en tråkig lisa i media och kunder började få nog fick han sparken. Fast så heter det ju inte i den världen. Man skiljs åt och lovordar varandra.

Som plåster för en usel insats fick han ett avgångsvederlag på 14 miljoner. En vanlig anställd som gjort så många fel hade åkt på studs. Men det är ju skillnad på folk och fän.

Den nya vd:n heter Annemarie Gardshol, som jag träffat några gånger via fackliga uppdrag. Hon gjorde ett bra intryck, lyssnade på oss och stoppade outsourcingen när hon förstod att det Seko sagt stämde. Den kostade företaget miljoner och gav sämre kvalitet.

Med det sagt, nog är det skrämmande att en liten klick människor i det här landet tjänar så absurt mycket som vår vd. Hon har en månadslön på 708.333 kronor och fick sist en löneökning på 21 procent. Mig tar det två och ett halvt år att arbeta ihop den lön hon får på en månad.

Fantasilöner och skattesänkningar skapar en liten sluten klick superöverklass. Vad gör det med vårt samhälle?

När tio procent av befolkningen lever på en nivå som är totalt främmande för vanligt folk blir också våra villkor osynliga för dem. Självgodheten och narcissismen, som får pajasen och Svenskt Näringslivs förre vd Leif Östling att utbrista ”vad fan får jag för pengarna”, när han avslöjas som skattesmitare, är talande.

Frågan borde nog ställas såhär – vad fan får vi för pengarna när vi arbetar ihop de fantasisummor som betalar de superrikas leverne?

I Sverige blir man inte rik på arbete, man blir rik på andras arbete. På att äga, spekulera och fuska. Går det åt helvete får vi andra betala.

Att solidariteten, samhällsansvaret och framtidstron var som störst i Sverige när klasskillnaderna var som minst är klargörande. Och är det inte just det som behövs om vi ska klara av framtiden? Med klimatkris, pandemier och allsköns elände som väntar på vår utsugna planet?

Om mer gick till löner och mindre till vinster skulle också mer stålar trilla in till statskassan. Arbetet beskattas ju mer än ägande och vinster...