Kommentar: Vad skulle en Trumpseger betyda för världen?

Sedan en månad står det klart att presidentvalet i USA i höst kommer att bli en repris på det förra. Nuvarande president Joe Biden är Demokraternas enda kvarvarande kandidat, och före detta president Donald Trump Republikanernas.

Enligt opinionsundersökningar och bettingbolag är det helt jämnt mellan de båda 40-talisterna. Den 81-årige halvt senile Biden och den 77-årige Trump, som alltså båda kommer vara över 80 innan mandatperioden är slut.

Biden är pressad av den växande Palestinasolidariteten i USA och inom sitt parti, och trots att Trump har flera åtal hängande över sig har han minst lika stor chans att bli president som sin motståndare.

Vad skulle det då betyda för världen om narcissisten Trump åter får flytta in i Vita huset och sätta sin prägel på utrikespolitiken? Kanske inte så mycket som man kunde tro ändå.

Det finns starka ekonomiska intressen bakom alla amerikanska presidenter, som är viktigare än vem som är ansiktet utåt för USA i världen. Inte ens en så egensinnig man som ”The Donald” kan göra som han vill bara för att han får sitta bakom skrivbordet i Ovala rummet.

Det står för stora vinster på spel för det militärindustriella komplexet för att presidenten skulle få ändra USA:s utrikespolitik i grunden även om han ville – vilket inte är fallet med Trump. Republikanernas kandidat har själv också tonat ner sin Natokritik på sistone, liksom han i inrikespolitiken backat från sitt vallöfte från 2016 om ett federalt abortförbud.

Med det sagt finns det viktiga skiljelinjer mellan Biden och Trump i synen på några av de största brännpunkterna i världen. En stor sådan handlar om stödet till Ukraina. 

Trump har länge velat stoppa USA:s miljardstöd till Ukraina, medan Biden menar att USA måste fortsätta hjälpa ”demokratin Ukraina som står inför ett existentiellt hot från diktaturen Ryssland”. En retorik vi hör upprepas av Sveriges politiker och massmedia.

Själv har Trump ofta skrutit om att han skulle kunna få slut på kriget i Ukraina på 24 timmar, utan att noggrannare utveckla hur. Ett påstående som i praktiken skulle innebära att han pressar Kiev till att ge upp Krim och Donbass, enligt en artikel i Washington Post härom veckan.

Trump avböjde förra veckan en inbjudan till Kiev från Ukrainas president Zelenskyj, med motiveringen att det skulle vara olämpligt av honom när han inte är USA:s president och överbefälhavare. I dagarna har Trump ändå mjukat upp sitt budskap runt Ukraina, och sagt att han vill omvandla det rena stödet till lån från USA.

Zelenskyj vill naturligtvis försöka få Trump att svänga ytterligare om Ukraina, vilket han till viss del redan gjort om Nato. Samtidigt som Nato går i just den riktning som Trump på sitt typiskt rättframma sätt uppmanat till.

I februari fick det stor uppmärksamhet när Trump på ett kampanjmöte sade att han skulle ”uppmana Ryssland att göra vad fan de vill” med ett Natoland som inte lägger tillräckligt med resurser på militären. Men några sådana finns det snart inte kvar.

Tyskland är ett av de få större Natoländer som länge legat under Natomålet på två procent av BNP, Berlins militärbudget låg på 1,6 procent 2023. Men i februari deklarerade förbundskansler Olaf Scholz att landet kommer nå upp till tvåprocentsmålet under 2024.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg kritiserade Trumps uttalande och sade att det underminerade alla Natoländers säkerhet, inklusive USA:s. Samtidigt har Nederländernas premiärminister Mark Rutte, som är favorittippad till att efterträda Stoltenberg på posten, varit mycket försiktig i sina kommentarer om Trump.

Även om det amerikanska stödet till Ukraina försvinner, vilket skulle snabba på en nödvändig förhandlingslösning, har det på sistone kommit oroande signaler från flera europeiska länder – inte minst Storbritannien och Frankrike – om att de europeiska Natoländerna kommer att göra allt för att fortsätta kriget, inklusive att skicka trupp till Ukraina.

Medan Stoltenberg pratar om en fond på hissnande 100 miljarder euro (cirka 1.150 miljarder kronor) till Ukraina över fem år.

En annan förändring med Trumps utrikespolitik skulle kunna gälla militärpakten Aukus som bildades 2021 mellan Australien, Storbritannien och USA, och som kallats för ett Stilla havets Nato. Men Trump har inte kritiserat Australien när han svingat mot ”snåla” Natoländer och andra, och allt tyder på att han kommer stödja den ubåtsförsäljning till Australien som ingår i dealen och som kongressen godkände i december förra året.

Aukus riktar sig också mot Kina, som Trump inledde ett handelskrig mot 2018 när han var president. Han utlovade också i december förra året ”nya aggressiva restriktioner på kinesiskt ägarskap av tillgångar i USA, att stoppa amerikaner från att investera i Kina och fasa in ett förbud mot att importera viktiga kategorier av kinesisktillverkade varor som elektronik, stål och mediciner”.

Men så sent som förra veckan pratade Trump om sin ”vän” Xi Jinping, och gjorde för en månad sedan ett utspel där han bjöd in Kina att bygga bilfabriker i USA – om de använder amerikanska arbetare. En liknande deal gjorde Ronald Reagan med Japan på 1980-talet.

Donald Trump är också väl medveten om att handeln mellan USA och Kina uppgick till 758 miljarder dollar förra året, och mer än något annat vill Trump att amerikanska kapitalister – och framför allt han själv – ska tjäna mest på det utbytet, precis som på allt annat.

För mer än något annat är Trump en business man, utan några verkliga ideologiska övertygelser – även om han mässar inför en stor del av högerkristna amerikaner som i högsta grad är ideologiskt övertygade, i sitt abortmotstånd och i sitt stöd för Israel.

Men vad gäller det sistnämnda finns egentligen inte heller någon större skillnad mellan Trump och Biden. Israels pågående folkmord har blivit en rejäl huvudvärk i valrörelsen för Biden, som döpts till Genocide Joe (Folkmords-Joe) av den växande Palestinarörelsen i USA.

Det kan mycket väl bli så att Bidens totala uppbackning av Israel – med fortsatta vapenleveranser trots allt tydligare uttalad kritik från Washington mot hur premiärminister Netanyahu för ”kriget” mot Gazas befolkning – blir det som fäller honom i valet. 

– Om valet hade hållits i dag hade Biden förlorat, och hans stöd för Israel är den avgörande faktorn, sade Stephen Zunes, professor i politik vid San Franciscos universitet och som under våren gästföreläser på Göteborgs universitet, till Göteborgsposten förra veckan.

Det är framför allt i det demokratiska partiet och bland unga som stödet för Palestina växt. En större andel väljare under 30 år är idag emot Bidens hantering av kriget i Gaza än vad som var emot George Bushs invasion av Irak 2003, påpekar Zunes i GP:s intervju.

Samtidigt är Trumps uppslutning bakom Israel ännu större än den uttalade sionisten Bidens. Förra veckan sade Trump att ”varje jude som röstar på Demokraterna borde få sitt huvud undersökt”, i en kommentar som typiskt (och antisemitiskt) nog förutsätter att alla judar borde stödja terrorstaten Israel.

Det var Trump som flyttade USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem, och det var Trumps administration som förhandlade fram normaliseringsavtal mellan å ena sidan Bahrain, Förenade Arabemiraten, Marocko och Sudan, och å andra sidan Israel.

Något av det sista Trump gjorde som president var att låta mörda Irans general Qasem Soleimani 2020. I ett möjligt krig mellan Israel och Iran skulle Trumps fotavtryck kunna bli katastrofalt, värre än den nuvarande regeringens – som fördömt Irans svar mot Israel i helgen men som inte fördömde Israels attack på Irans konsulat i Damaskus den 1 april, då general Mohammed Reza Zahedi och nio andra mördades.

Trumps politik skulle förmodligen ha störst påverkan på USA:s direkta närområde, gränsen mot Mexiko. Där vill Trump som bekant fortsätta bygget av sin mur, som ska hålla främst latinamerikanska migranter borta från USA. Ett vallöfte från 2016 som han inte är beredd att backa på.

Trots hård kritik från organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter vill Trump också stoppa möjligheten att söka asyl vid gränsen, och avskaffa automatiskt medborgarskap för den som föds i USA av papperslösa föräldrar.

Samtidigt kan man fråga sig hur stor skillnaden blir i praktiken även här. Bidens regering har redan vidtagit flera åtgärder för att stoppa migrantströmmen från Mexiko, och meddelade i februari att man generellt kommer att ge avslag på asylansökan för alla som kommer till gränsen och har passerat ett tredje land. Det vill säga alla utom mexikaner.

Blir det ett nygammalt ansikte utåt för USA-imperialismen, den mest destruktiva kraft världen känt de senaste 80 åren, efter valet den 5 november? Den som till äventyrs hoppas att Trump ska komma med fred och förändring gör i alla fall nog bäst i att skruva ner förväntningarna.