Debatt: Vad tycker egentligen Proletären om Ryssland och kriget i Ukraina?

Vad tycker egentligen Proletären om Ryssland och kriget i Ukraina?

Proletären publicerade i augusti 2019 Anders Carlssons artikel ”Är Ryssland ett imperialistiskt land?”. Författaren gav trots mer än 4.000 ord inget uttryckligt svar på frågan i rubriken. De flesta läsare torde dock uppfatta ett underförstått ”Nej”. Om inte annat genom Carlssons formulering att ”Ryssland är inte en aggressiv stormakt, annat än i förhållande till det man ser som angrepp mot den utvidgade ryska nationens intressen”.

I Proletären nummer 8 i år skriver å andra sidan tidningens chefredaktör August Eliasson, i sitt svar på en insändare från Bertil Olsson, att ”Ryssland är en kapitalistisk stormakt och en del av ett världsomspännande imperialistiskt system” och att kommunister ”inte… ska blunda för rysk chauvinism eller imperialism”.

Så vilken är Proletärens (och Kommunistiska Partiets) uppfattning – är Ryssland imperialistiskt eller inte?

Världen förändras förvisso ständigt. De senaste tre och ett halvt årens utveckling kan därför ha föranlett en förändrad slutsats vad gäller Ryska federationens karaktär. Om så anses vara fallet, vilken är den materiella grunden till detta och när får läsarna i så fall ta del av en sådan uppdaterad analys?

John Näsman

Svar direkt: Rysslands annektionspolitik måste ses som imperialistisk

Är Ryssland imperialistiskt eller inte? frågar John Näsman i sin insändare. Dessvärre är denna frågeställning – antingen eller – omöjlig att besvara.

I min artikel ”Är Ryssland ett imperialistiskt land?” från 2019 undersökte jag Rysslands ställning i det världskapitalistiska systemet. Med slutsatsen att det råvaruproducerande Ryssland i detta system intar en närmast semikolonial roll.

Denna slutsats modifierade jag i en artikel i Proletären nr 1-2 2022, detta efter att ha läst Ruslan Dzarasovs bok The Conundrum of Russian Capitalism (Den ryska kapitalismens gåta). På grund av den ryska ekonomins teknologiska efterblivenhet och skeva industriella struktur placerar Dzarasov dagens Ryssland i ”det världskapitalistiska systemets semiperiferi”, det vill säga i en ställning mellan systemets centrum (de imperialistiska länderna) och dess periferi (de undertryckta länderna).

Jag anser att denna tredelade analys, som är utbredd i modern, marxistisk imperialismforskning, svarar bättre mot förhållandena i dagens värld än Lenins klassiska tudelning mellan centrum och periferi.

I ekonomisk mening kvalificerar sig inte Ryssland som imperialistisk stormakt, såsom imperialismen på sin tid definierades av Lenin. Men som stormakt kan Ryssland likväl föra en imperialistisk politik mot länder i periferin. Detta gäller för övrigt också Kina, som den kinesiske marxisten Minqi Li på motsvarande sätt placerar i det världskapitalistiska systemets semiperiferi, detta på grund av att Kina är en större leverantör än mottagare av imperialistiska extraprofiter. 

I största allmänhet bör man vara försiktig med analyser som placerar in ekonomier i stela kategorier, vilket redan Lenin var väl medveten om. Lenin betecknade således Tsarryssland som imperialistiskt, trots att kapitalismen i detta väldiga rike var svagt utvecklad. Men inte som en monopolistisk, kapitalexporterande imperialism, såsom han analyserar imperialismen i sin epokgörande bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, utan som ”en exempellöst brutal, medeltida, ekonomiskt efterbliven och militärt byråkratiserad imperialism”.

I Imperialismen som kapitalismens högsta stadium konstaterar sedan Lenin att ”kolonialpolitik och imperialism existerade också före detta sista stadium av kapitalism, ja till och med före kapitalismen”.

Hur ska man då beskriva Rysslands krig mot Ukraina? Ja, det är inte ett imperialistiskt krig i klassisk mening, det handlar inte om omfördelning av inflytandet på den kapitalistiska världsmarknaden, åtminstone inte från Rysslands sida. Men det är uppenbart ett erövringskrig. Så har Ryssland sedan 24 februari 2022 inkluderat fyra ukrainska regioner – Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson – i Ryska federationen och i potten ligger införlivning av hela det ukrainska område som i rysk nationalistretorik benämns ”Nya Ryssland”, det vill säga hela södra Ukraina fram till Odessa och gränsen till Moldavien.

Enligt min mening bör en sådan annektionspolitik betecknas som imperialistisk, oavsett var man placerar Ryssland i den världskapitalistiska hierarkin. Alla staters rätt till territoriell integritet är en fundamental del av den folkrätt som gällt sedan 1945 och principen är viktig att försvara, oavsett brotten mot den (som avstyckningen av Kosovo från Serbien), då världen den principen förutan skulle kastas in i ett kaos av gränskonflikter. Vet att Afrikas statsgränser är uppdragna med linjal i Berlin 1884, utan minsta hänsyn till språklig och etnisk tillhörighet.

Visst. Vad gäller Rysslands krig i Ukraina finns förmildrande omständigheter. Så har kuppregimen i Kiev sedan 2014 fört ett blodigt inbördeskrig mot utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk (det ryska namnet på Luhansk), ett krig som före Rysslands intervention kostade 14.000 människor livet, flertalet civila. I åtta år förde regimen i Kiev ett krig mot sin egen befolkning.

Sedan 2014 har regimen i Kiev dessutom systematisk diskriminerat den rysktalande befolkningen i östra och södra Ukraina, som förnekas rätt till sitt språk och sin kultur.

Två dagar innan invasionen erkände Ryssland som bekant folkrepublikerna Donetsk och Lugansk som självständiga stater och samma dag begärde dessa folkrepubliker militärt bistånd från Ryssland. Sådant bistånd till erkända stater medges enligt artikel 51 i FN-stadgan. Hade Ryssland nöjt sig med att skicka trupp till Donetsk och Lugansk hade interventionen möjligtvis rymts inom gällande folkrätt. Men interventionen var betydligt mer omfattande, så det råder ingen tvekan om att den utgör ett folkrättsbrott.

I debatten hänvisas också till principen ”responsibility to protect” (skyldighet att skydda), som FN:s generalförsamling införde via en deklaration 2005. På USA:s initiativ. USA ville ha egenrätt att utöva denna skyldighet, men det sa generalförsamlingen nej till. Endast FN:s säkerhetsråd har rätt att besluta om militära skyddsaktioner i länder där delar av befolkningen är utsatta för hot. Ryssland kan alltså inte hänvisa till denna FN-beslutade skyldighet vad gäller interventionen i Ukraina.

Jag menar att kriget i Ukraina inte skall betraktas som ett krig, utan som flera samtidigt pågående krig. Kievregimens brutala krig mot den egna befolkningen i Donbass inleddes som sagt redan 2014. Det ryska interventionskriget har pågått i drygt ett år.

Men det pågår också ett tredje krig, där USA, EU och Nato sedan början av 1990-talet målmedvetet och mot utfärdade löften flyttat sin militära positioner österut. Denna västliga expansionism gör kriget i Ukraina till ett så kallat proxykrig, ett ombudskrig, där USA och EU använder den ryska invasionen i Ukraina som förevändning för sina större geopolitiska strävanden. I detta krig får Ryssland ta första stöten, men huvudmålet är det ekonomiskt expansiva Kina, som på sikt hotar USA:s ställning som det världskapitalistiska systemets herre.

Man kan hävda att det finns gradskillnader också i helvetet, men fredsvänner gör klokast i att ta avstånd från samtliga de krig som nu pågår i Ukraina, såsom Proletären och Kommunistiska Partiet gjort och gör.

Anders Carlsson
Kommunistiska Partiets partistyrelse