Kommentar: Var det inte Ryssland som sprängde Krimbron?

Var det inte Ryssland själva som sprängde Kertjbron mellan det ryska fastlandet och Krim?

En tokig fråga, kan tyckas. Det är ju så uppenbart att det är till Rysslands skada att bron delvis flög i luften i lördags morse. Och det brutala svaret från invasionsmakten understryker att Moskva inte är glada över attacken.

Men i dessa tider är det väl snarast förvånande att den konspirationsteorin ännu inte dykt upp i svensk media. Och snarare än på grund av sin orimlighet är väl anledningen att den spektakulära explosionen på bron passar för bra in i en annan av den enögda bevakningens favoritkategorier: ryska motgångar att gotta sig i.

För i den febriga rapporteringen runt kriget i Ukraina verkar det inte spela någon roll hur ologisk en slutsats är, eller hur uppenbart det är vilken part som tjänar på respektive inte tjänar på att begå en specifik handling. 

Som när kärnkraftverket i Zaporizjzja – Europas största – beskjutits med risk för en fruktansvärd nukleär katastrof och Ryssland och Ukraina skyllt på varandra. Då hette det i somras från de så kallade experterna att det måste vara Ryssland som skjuter. Enligt en av de största mediefavoriterna, den överexponerade överstelöjtnant Joakim Paasikivi, helt enkelt på grund av att han inte kan tänka sig att den ukrainska militären skulle bete sig på det viset.

Trots att han just berättat att det är ryssarna som kontrollerar området, efter att de tidigt i invasionen intog anläggningarna, och sedan har använt dem bland annat för att förvara sina fordon. Ändå ska vi tro att det är samma ryssar som skjutit på sig själva – för inte kan man tänka sig att ukrainska styrkor kan göra något sådant. 

Men det finns inga goda sidor i det här kriget. Paasikivi pratar om samma ukrainska styrkor som i åtta år sedan kuppen i Ukraina 2014 terroriserat befolkningen i Donbass, med 14.000 döda som följd – utan att någon brydde sig om vad som hände i regionen förrän den 24 februari i år.

Det verkar inte heller spela någon roll hur råa handlingar det rör sig om. Är det rätt sida som begår dem är det bara att heja på. Som i en Aftonbladet-artikel från i söndags med rubriken Hämndvåg mot Putins hantlangare i Ukraina, med underrubriken ”Skjuter dem som grisar”. 

Och för att vara tydlig. Det här är inget försvar av Rysslands invasion av Ukraina, som vi fördömt sedan första dagen, eller måndagens attacker på såväl energiinfrastruktur som civila. Det är bara ett försök att visa på dubbelmoralen och skygglapparna i hysterin som råder.

Missilattackerna mot en rad städer i Ukraina under måndagen, med ett tiotal civila offer, är precis lika vidriga och förkastliga som när det är USA och Nato som står för dödandet och förstörelsen.

Skillnaden är framför allt de politiska reaktionerna och hur det beskrivs i media – jämfört med när USA och Nato bombade Jugoslavien 1999 och senare dödade hundratusentals i Afghanistan och Irak, och förvandlade det välfungerande Libyen till ett enda stort kaos.

Men då var det aldrig tal om att amerikaner inte skulle få turistvisum i Sverige, eller att USA inte skulle få spela fotbolls-VM. För att inte tala om några sanktioner eller krav på att europeiska företag skulle sluta handla med USA.

En av de tydligaste logiska kullerbyttorna på sistone gäller sabotaget av Nordstream. Trots att Joe Biden lovat stoppa gasledningen skickar samtliga ”experter” i Sverige misstankarna mot Ryssland – som inte tillåts delta i undersökningarna av gasledningen.

Det spelar ingen roll att såväl svenska som amerikanska militärfartyg uppehållit sig i området före explosionerna. Det måste helt enkelt vara Ryssland som sprängt sin egen gasledning och berövat sig själva möjligheten att åter vrida på gaskranen till Tyskland, om den tyska regeringen skulle börja lyssna på de alltmer högljudda röster i landet som kräver ett stopp för sanktionerna mot Ryssland.

En röst som går emot det ensidiga narrativet vi får oss till livs i Sverige är den amerikanske ekonomiprofessorn Jeffrey Sachs – som var en av arkitekterna bakom den nyliberala chockterapi som tvingades på det ryska folket efter Sovjetunionens upplösning. I en intervju med Bloomberg säger Sachs att USA, ”kanske tillsammans med Polen”, förmodligen ligger bakom attacken.

Till och med från officiellt håll i USA är det helt andra tongångar än i Sverige. USA:s utrikesminister Tony Blinken säger öppet att sabotaget av Nordstream ”öppnar för enorma strategiska möjligheter” (för USA), och (för Europa) är ”en fantastisk möjlighet att en gång för alla göra sig av med beroendet av rysk energi”.

USA är också redan den stora vinnaren på kriget i Ukraina och det följande energikriget. I september gick USA för första gången om Ryssland som den största exportören av gas till Europa – men priset är tio gånger högre på USA:s flytande gas.

Förra veckan beklagade sig Tysklands näringsminister Robert Habeck, i en intervju med tyska tidningen NOZ, över de ”astronomiska” priser som USA sätter på gasen.

Redan 2014 – vid tiden för den väststödda kuppen som blev starten på kriget mellan Ukraina och utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk – uttalade sig USA:s tidigare utrikesminister Condoleezza Rice om framtidsplanerna i en tysk tv-intervju.

– Ni vill förlita er mer på den nordamerikanska energiplattformen, den enorma rikedom av olja och gas som vi hittar i Nordamerika. Ni vill ha gasledningar som inte går genom Ryssland och Ukraina, sa Rice som i intervjun förespråkar hårdare sanktioner mot Ryssland. 

Hon kommer i samma intervju också med en kaxig spådom, som åtta år senare inte åldrats så väl när vintern är på väg i energikrisens Europa:

– Folk säger att européerna kommer att få slut på energi. Well, ryssarna kommer få slut på pengar innan européerna får slut på energi.

I en rapport från den amerikanska tankesmedjan Rand Corporation från 2019, Overextending and Unbalancing Russia, som analyserar fördelar och nackdelar med olika åtgärder USA och allierade kan ta till för att försvaga Ryssland, anges också ökad energiproduktion i USA och utökad kapacitet i Europa för att ta emot flytande gas ha stora fördelar för att pressa den ryska ekonomin.

Andra åtgärder som analyseras är bland annat att förse Ukraina med ”lethal aid” (”dödligt bistånd”) och att placera ut ytterligare kärnvapen i Europa. Men, skriver rapportförfattarna, ”varje ökning av militära vapen och rådgivning från USA till Ukraina måste noga kalibreras för att öka kostnaderna för Ryssland att upprätthålla sitt existerande åtagande utan att provocera fram en mycket större konflikt i vilken Ryssland, genom närhet, skulle ha betydande fördelar”.

Man kan lugnt konstatera att USA och Nato inte lyckats med det senare, att inte provocera fram en mycket större konflikt. Och man kan fråga sig om det någonsin seriöst tagits i åtanke. För Biden hade faktiskt en viktig poäng i sitt tal förra veckan, när han sa att världen inte varit närmare ett förödande kärnvapenkrig, ett ”armageddon”, sedan Kubakrisen för 60 år sedan.

Det är ett uttalande som citerats flitigt i svensk media. Men oförmågan att vilja se de uppenbara likheterna, med vad som faktiskt är en högst relevant historisk parallell, är slående.

I oktober 1962 höll världen andan, när USA hotade med att invadera Kuba om Sovjetunionen placerade missiler på Kuba. Det är självklart för alla förståsigpåare att USA inte var berett att låta ett grannland beväpnas av den andra stormakten i världen.

Kennedy och Chrusjtjov höll sig då tillräckligt kalla för att istället komma överens om att USA försäkrade att man inte skulle anfalla Kuba, och att man skulle montera ner sina egna missiler i Turkiet, mot att Sovjet monterade ner robotramperna – och världen kunde andas ut.

En liknande situation hade vi i vintras, då Ryssland, hotat av ett Nato som stadigt utvidgats österut mot Rysslands gränser och beväpnat Ukraina, ville få säkerhetsgarantier bland annat för att USA inte skulle upprätta några militärbaser i före detta sovjetrepubliker eller ta upp dem som medlemmar i Nato.

Men där Chrusjtjov förhandlade vägrade istället Natos frontfigurer Biden och Jens Stoltenberg att kompromissa med Moskva. Och här är vi idag. Men räkna inte med att höra mycket av den självklara jämförelsen, när experterna mässar om Rysslands ”oprovocerade attack”. 

Man kan undra om experterna i media tyckt att det varit en lika ”oprovocerad attack” om Chrusjtjov inte förhandlat, och USA hade anfallit Kuba och startat tredje världskriget då för 60 år sedan.

Eller kan det möjligtvis vara så att det är hur Washington ser på en situation som bestämmer vad förståsigpåarna i Sverige tycker och tror?