Ledarkrönika: Vården ska vara offentlig

De 25 sista åren av mitt yrkesliv jobbade jag som distriktssköterska, mitt drömyrke ända sen jag blev sjuksköterska i mitten av 70-talet.

Att jobba med människor i alla åldrar – med hembesök såväl som mottagning – i ett begränsat område, som man så småningom kände utan och innan, det var väldigt givande. Jobbet på en vårdcentral innebär nära samarbete med alla de andra yrkeskategorierna på arbetsplatsen som undersköterskor, sjukgymnast, läkare, lokalvårdare, kurator, arbetsterapeut. 

Den VC jag jobbade på ligger i ett miljonprogramsområde. Vi som jobbade kände väl till vårt distrikt, som det fortfarande talades om då, innan LOV (Lagen om vårdval) slog sönder det områdesansvar och den närhetsprincip som präglade primärvården. 

Det som lockade mig att bli just distriktssköterska var filosofin – vill jag nästan kalla det – att en VC har ”ansvar” för ett område som man lär känna, och erbjuder sjukvård och förebyggande hälsovård till dess invånare. Invånarna har nära till sin central – i alla fall inom stadsbebyggelse. 

Under många år funkade det bra, i stort sett fram till mitten eller slutet av 90-talet. LOV fick inte samma snabba genomslagskraft i vår norra landsända som söderöver. Vi hade resurser nog att ta hand om de många flyktingarna från Balkan som kom under kriget därnere. Mycket extrajobb, dessutom med tolk, vilket gjorde det extra tidskrävande – men vi fixade det med den fasta, väl samarbetande personal vi var då.

Sen kom de landsomfattande nedskärningarna inom offentlig sektor i mitten av 90-talet, och under 2000-talet har LOV härjat våldsamt även i vår del av landet. På flera håll har privata vårdcentraler poppat upp. En del har lagts ner, och lämnat de listade patienterna när vinsten inte blivit den förväntade för ägarna. Då ska de offentligt drivna VC fixa mjuklandning för de dumpade patienterna. Snacka om administrativ kris varje gång detta händer, och frustration för patienterna.

Vård ska planeras, organiseras och drivas offentligt. Vårdcentraler ska placeras där behoven är som störst, integrerade i de större bostadsområdena och i centralorter på landsbygden. Man ska inte behöva välja VC, utan varje central bör som tidigare ha sitt definierade område. Så korta avstånd som möjligt för såväl patienter som den personal som gör hembesök.

Kommunen, vars distriktssköterskor på många håll är de som numera utför hembesöken, ska ha nära och självklart samarbete med VC:s personal. Fast personal, givetvis. Förbjud bemanningsföretagen! 

Detta är inte nostalgi över en svunnen tid – det är god samhällsplanering, med hänsyn till befolkningens behov – och klimatsmart. Närvård!