Proletären på Wasabröd del 1: Vårt dagliga knäckebröd

– Vi har haft bruk och gruvor i kommunen, men det är det inte mycket kvar av idag, berättar Robin Hedlund medan han rattar bilen genom Filipstad. 

Kvar finns Gåsgruvan i Persberg, den enda aktiva gruvan i Värmlands län. Men den årliga produktionen av 200.000 ton kalksten sysselsätter inte fler än 15 anställda. 

Norska The Green Holding Company har nyligen köpt Fimekfabrikens gamla lokaler och ska starta en husfabrik. 

–De säger att det ska ge 200 jobb, säger Robin Hedlund. 

Själv har han alltid bott i Filipstad. Hans farmor och farfar flyttade hit på 1940-talet för att jobba på Wasabröds fabrik, där han själv också jobbar sedan elva år tillbaka. 

Vi träffas över en pizzabuffé på Restaurang Köket vid Filipstads bussterminal. Med är också Mounir Rabhi som flyttade hit från Göteborg 2008. 

– Min mamma kommer härifrån, berättar han mellan pizzatuggorna. Mounir Rabhi har jobbat på Wasa till och från i fem-sex år. Sedan hösten 2015 är han tillsvidareanställd. 

På Wasafabriken bakas 38.000 ton knäckebröd om året av 350 arbetare. Som mest arbetade här 1 300 personer. Idag är de, inklusive tjänstemän, 440.  

Tjänstemännen har blivit fler, och de bemanningsanställda likaså. 

Strejkrätten borde utökas snarare än inskränkas

– Vi är runt 50 pers i ett skiftlag och häromdagen var 12 av dem bemanningsanställda, berättar Mounir Rabhi.

– LO gjorde verkligen bort sig när de godkände bemanningsföretagen, säger Robin Hedlund och får medhåll av Mounir Rabhi.

– Jag förstår inte hur det kan vara tillåtet på svensk arbetsmarknad. Det är rena 1800-talet för de bemanningsanställda. Men det påverkar ju också oss tillsvidareanställda. Man hinner inte lära känna varandra, och det kan vara frustrerande att det hela tiden kommer in nya som ska lära sig jobbet. 

– Det är den där ”flexibiliteten” som Svenskt näringsliv tjatar om, säger Robin Hedlund. 

– Det verkar som att tendensen överallt är att företagen drar ner på den fasta personalen till ett minimum, även när produktionen går för fullt. Sen fattas det personal när någon är sjuk eller ledig. 

Wasafabriken i Filipstad har en av Sveriges största privata kvarnar, med kapacitet att mala mellan 200 och 250 ton råg per dygn. Kvarnen förser alla produktionslinjerna med mjöl. 

I bagerierna är det mesta automatiserat, så mycket av arbetet går ut på att se till så att alla processer flyter på. Degarna ska blandas ordentligt, och ibland svämmar de över eller så hänger något upp sig. 

Därefter kommer några mellansteg där degarna kavlas ut för att sen åka in i ugnarna som håller temperaturer kring 500 grader. 

När kakorna kommer ur ugnen ska de upp på brödspel där de läggs i fack och transporteras upp två våningar till paketeringen. Där sågas och sorteras bröden, och trasigt bröd avlägsnas. Det är i den delen av processen som Mounir Rabhi och Robin Hedlund arbetar.

Därefter hamnar bröden på en slinga där det sätts på omslagspapper och banderoller. 

– I den bästa av världar skulle man bara kunna sitta och titta på, säger Mounir Rabhi. Men det är mycket jobb med att se till att allt flyter på. Om brödet fastnar i ugnen kan det börja brinna, och då har vi produktionsstopp från någon timma till några månader.

Ett sådant stopp innebär en del extrajobb, och andra maskinstopp kan göra att man får plocka bröd för hand en hel arbetsdag. 

– Det känns i kroppen efteråt. 

Både Robin Hedlund och Mounir Rabhi sitter i styrelsen för Livsklubben på Wasa. Men de har en del kritik mot både Livsmedelsarbetarförbundet och den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen i stort. 

– Det är svårt att få hjälp uppifrån, säger Robin Hedlund och får medhåll av Mounir Rabhi som i två-tre månader försökt att få hjälp med betalning för när han var på facklig utbildning. 

– Den inföll på en dag när jag var ledig, men även skiftarbetare ska ju kunna åka på utbildning. Det var ett skyddsombud som inte åkte med på kursen för att hon inte skulle få betalt. På det viset kommer vi ju efter i det fackliga arbetet när vi inte får den kunskap som krävs. 

Inför årets första maj-arrangemang uppmanas en del av Livs medlemmar att be om sponsring av sina arbetsköpare. Att Löfbergs Lila ska bidra med kaffe, OLW med snacks och så vidare. 

–Hur urvattnat har det inte blivit då? frågar Mounir Rabhi. Men det handlar ju om hur man ser på kapitalismen. Ska arbetarrörelsen samarbeta med kapitalet eller finns det en konflikt mellan arbete och kapital? 

Resonemanget för oss vidare in på den så kallade svenska modellen som bygger på samarbete mellan arbetsköparsidan – kapitalisterna – och den socialdemokratiska arbetarrörelsen. 

–Det funkade kanske bra i folkhemsbygget efter andra världskriget, funderar Mounir Rabhi. Men företagen är ju inte intresserade av att samarbeta längre. 

–Man hör ofta från arbetskamrater att facket är kasst och inte gör någonting. Men i själva verket är vi ju bakbundna av en massa lagar och avtal, säger Robin Hedlund. 

Vi träffas dagen efter att Uppdrag Granskning om konflikten i Göteborgs hamn sänts. Där får arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons antistrejkutredning mördande kritik, bland annat från Mats Glavå, docent i arbetsrätt vid Göteborgs universitet. 

I tidningen Arbetaren kallar Kurt Junesjö, före detta förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd, utredningen för ”ett beställningsjobb” från arbetsköparsidan. 

– Man tappar ännu mer förtroendet för sossarna. Strejkrätten borde utökas snarare än inskränkas, säger Robin Hedlund. Vi kan till exempel  inte införa ett övertidsstopp, eftersom det skulle vara en stridsåtgärd. Enligt vår ombudsman så kan vi inte ens vägra jobba övertid. Tyvärr snackas det väldigt lite om det här i fikarummet på jobbet. 

Arbetslösheten i Filipstad låg i maj 2017 på nästan 15 procent. Den har sjunkit något sedan dess men är fortfarande  högst i  hela länet. Mounir Rabhi tycker att arbetslösheten alltför ofta framställs som ett individuellt problem.

Jag förstår inte hur bemanningsföretag kan vara tillåtna på svensk arbetsmarknad. Det är rena 1800-talet.

– Mounir Rabhi

– Arbetslösheten är ju ett samhälleligt problem. 

Robin Hedlund håller med. 

– Det är skitsnack att det inte finns jobb. Det finns ju hur mycket som helst som behöver göras. Men resurserna i samhället behöver fördelas rätt. 

Frågan om arbetslösheten rymmer också flera andra frågor, som konflikten mellan storstäder och landsbygd.  Avindustrialiseringen slår hårt mot kommuner som är beroende av enskilda större arbetsköpare. 

– För 20 år sen var vi cirka 47 000 medlemmar i Livs, berättar Robin Hedlund. Idag är vi 30 000. Så många jobb försvinner på grund av utflyttningar, nedläggningar, effektiviseringar och automatiseringar. 

Han räknar upp jobb som försvunnit från Värmland under de senaste åren. 

– 350 anställda på Tobaken i Arvika, 400 på Scan i Kil, 80 på Håve Bröd, 150 på Milko och 150 på Konsum Värmland. Det är 1.130 arbetstillfällen som har försvunnit!

Sju av tio arbetslösa i Filipstad är utrikesfödda. Av de med utländsk bakgrund som jobbar på Wasabröd är många bemanningsanställda genom Randstad. 

Varken Mounir Rabhi eller Robin Hedlund tror på särskilda anställningsformer eller subventionerade löner för invandrare. 

– Kan man bara språket och har kunskapen som krävs för jobbet så är det ju inga problem, säger Mounir Rabhi. Särskilda anställningar för vissa leder bara till att människor utnyttjas och sen kastas tillbaka ut i arbetslöshet när företagen inte längre får lönekostnaden subventionerad. Och skattemedel ska inte gå till privata företag. 

Det svenska skattesystemet innebär också att vinsten som företagen gör inte i första hand kommer invånarna i hemkommunen till godo. Företagsskatten är statlig, så vinsten för kommunerna är inkomstskatten på de anställdas löner. Som minskar  när automatiseringen gör att allt färre behövs i produktionen. 

– Dessutom bor de som har de högsta lönerna på Wasa i regel inte ens i Filipstad, kommenterar Robin Hedlund. 

Det är på Wasa som på många andra arbetsplatser med yttrandefriheten. I ordningsreglerna står det att de anställda inte får yttra sig negativt om företaget. 

Det råder också strängt fotoförbud inne på fabriken. Mounir Rabhi som själv fotograferar mycket hade en idé om ett projekt som han tyvärr fick lägga på hyllan.

– Jag tänkte kombinera foto med korta dikter och reflektioner om arbetet, men först kollade jag med facket vad jag kunde skriva. Ingenting, visade det sig. Av 30 texter som jag hade skrivit hade jag nog kunnat publicera tre.

Efter att Proletären följt med till fabriken för fotografering och tagit adjö av Robin Hedlund och Mounir Rabhi träffar vi ett par före detta anställda på Wasabröd. De är inte bundna av några ordningsregler om att hålla tyst. 

Dem får ni träffa i nästa nummer av Proletären.