Kommentar: Vem är det som ljuger?
Krigets första offer är som bekant sanningen. Nu påstår USA:s utrikesminister Antony Blinken att Vladimir Putin ljuger när han hänvisar till de säkerhetsgarantier som Sovjetunionens siste president Michail Gorbatjov fick 1990. Men vem är det som ljuger? Dokumenten talar sitt tydliga språk.
Sedan 2007 har Vladimir Putin hänvisat till USA:s utrikesminister James Baker, som vid ett möte med Gorbatjov i Moskva den 9 februari 1990 ska ha sagt att ett sovjetiskt ja till Tysklands återförening inte skulle utgöra något säkerhetspolitiskt hot mot Sovjetunionen.
”Natos jurisdiktion kommer inte att flyttas en tum österut”, försäkrade Baker enligt Putin.
Nu påstår Blinken att detta löfte aldrig utfärdades, och att det inte kunde utfärdas, eftersom det enligt dagens retorik är upp till varje land – läs Ukraina – att välja sin egen säkerhetsordning, däribland medlemskap i Nato.
Som alltid när krigslögner presenteras kolporteras de vidare av lydiga propagandajournalister, som av Niklas Vent i Aftonbladet (11/1), som hävdar att det brutna löftet är Putins dolkstötslegend.
”Det finns inga bevis för något löfte om att Nato inte ska utvidgas österut”, påstår Vent.
Påståendet skulle kunna avfärdas som papegojans okunnighet, men Vent ljuger medvetet, då han i artikeln hänvisar till de dokument som National Security Archive vid George Washington University offentliggjort. Och av dem framgår att inte bara James Bakers utfästelse är autentisk, utan att också en lång rad andra västdignitärer utfärdade liknande löften.
Det omfattande materialet har sammanfattats av fredsforskaren Jan Öberg på The Transnational, så här ska vi bara göra ett utdrag av det viktigaste.
Först en kort bakgrund. Berlinmuren föll i november 1989, men Tyska Demokratiska Republiken, DDR, existerade i ytterligare ett knappt år, så våren 1990 var Tysklands återförening ämnet för dagen.
Det var denna fråga som stod i centrum när utrikesminister Baker mötte Michail Gorbatjov i Moskva den 9 februari 1990. Men dessförinnan mötte Baker sin sovjetiska kollega Eduard Sjevardnadze. I ett USA-memorandum från mötet rapporteras följande uttalande från Baker, åter med Tysklands återförening som utgångspunkt: ”Det måste naturligtvis finnas järnhårda garantier för att Natos militära jurisdiktion inte flyttas österut.”
Senare samma dag höll Baker mötet med Gorbatjov och också från det finns ett USA-memorandum, enligt vilket Baker gjorde följande uttalande: ”Vi förstår behovet av försäkringar till länderna i öst. Om vi fortsatt är närvarande i ett Tyskland som är en del av Nato, så kommer Natos militära jurisdiktion inte att flyttas en tum österut.”
Observera den avslutande formuleringen. Det är exakt den Vladimir Putin hänvisar till.
Det finns också ett sovjetiskt protokoll från detta möte, förvarat i Gorbachev Foundation Archive. Av detta framgår att Baker tre gånger erbjöd försäkringar om att ifall Tyskland tillåts att återförenas inom ramen för Nato, med fortsatt amerikansk närvaro i Europa, så kommer Nato inte att expandera österut. Det framgår också att Gorbatjov entydigt deklarerade ”att en utvidgning av Natos zon inte är acceptabel”. På det svarade Baker: ”Vi håller med om det.”
Vem är det som ljuger?
Dagen efter höll Gorbatjov möte med Västtysklands förbundskansler Helmuth Kohl, som upprepade Bakers försäkringar: ”Vi anser att Nato inte ska utvidga sin aktivitetssfär /.../ och jag förstår till fullo Sovjetunionens säkerhetsintressen”, deklarerade Kohl.
Liknande försäkringar utfärdas sedan av bland andra Frankrikes president Francois Mitterrand och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, inkluderande förståelse för Sovjetunionens säkerhetsintressen.
Det ska sägas att alla dessa utfästelse aldrig sattes på pränt i någon form av avtal, vilket kan betraktas som en försummelse av Gorbatjov. Å andra sidan var han i praktiken bara president i ytterligare sex månader, så den utmätta tiden var knapp.
Enligt professor William Polk vid University of Chicago är utfästelserna ändå juridiskt bindande, då de utfärdats av högt uppsatta dignitärer. De må vara hur det vill med det, men det råder ingen tvekan om att de uttalats.
Här invänds att Bakers utfästelser, om de alls erkänns, lämnades till Sovjetunionen, inte till Ryssland. Den invändningen håller inte. Efter Sovjets sammanbrott ”ärvde” Ryssland den permanenta platsen i FN:s säkerhetsråd och därtill alla de bilaterala avtal som USA ingått med Sovjetunionen, om bland annat kärnvapen, som överfördes till Ryssland. Givetvis gäller denna överföring också Bakers utfästelser.
En annan invändning gäller Michail Gorbatjov, som i en intervju i Russia Beyond från 2014 förnekar all kännedom om Bakers utfästelse. Istället hävdar Gorbatjov att ”frågan om Natos eventuella expansion överhuvudtaget inte diskuterades”.
Som framgår av ovan citerade dokument är detta helt enkelt inte sant. Man kan därför undra varför Gorbatjov svarar som han gör. Är han numera en ren USA-agent? Dessbättre korrigerar Gorbatjov sig själv två citat senare. Där han säger: ”De avgörande besluten om att expandera Nato österut fattade USA och dess allierade 1993. Jag kallade det från första början ett stort misstag. Det var definitivt ett brott mot andan i de uttalande och försäkringar som gavs till oss 1990. Vad gäller Tyskland var dessa försäkringar lagstadgade.”
Det slående när man läser igenom memorandum och protokoll från våren 1990 är att alla inblandade erkände Sovjetunionens säkerhetsintressen. Man ville inte skapa konfrontation i ett känsligt läge, utan istället få till stånd en europeisk säkerhetsordning som inkluderade Sovjetunionen. Det var klok politik. Säkerhet skapas med, inte emot ”den andre”.
Annat ljud i skällan blev det på 1990-talet, då Sovjetunionen var upplöst och då kapitalismen lade ”arvsmakten” Ryssland i ruiner. Då var utfästelserna glömda och Nato inledde expansionen österut. Rysslands dåvarande president Boris Jeltsin gjorde några lama försök att protestera, men till ingen nytta. Ryssland miste den stormaktsstatus som Sovjetunionen hade och kunde därför behandlas som en andrarangsnation. Denna degradering accepterades av Jeltsin-regimen, som gav upp allt motstånd mot Natos expansion österut.
Vladimir Putin intog till att börja med samma försonliga hållning till denna löftesbrytande expansion som företrädaren Boris Jeltsin, som redan 1994 förde in Ryssland i Natos Partnerskap för fred, PFP. Under sitt första år som president (1999) gjorde Putin rentav en framstöt för att få Ryssland upptaget som fullvärdig medlem i Nato, men blev bryskt avvisad av USA. Av naturliga skäl. Hur skulle det militärindustriella komplexet i USA kunna motivera de enorma rustningskostnaderna om den store fienden i Europa förvandlades till kär vän? Och hur skulle Natos själva existens motiveras?
Lögnen har som bekant korta ben. Sanningen hinner alltid ifatt den. Vad gäller James Bakers omtvistade uttalande från 1990 är den löpningen avgjord. Det är Antony Blinken och hans papegojor som ljuger.