Ledare: Vem är egentligen extremist?

Invektiven har haglat i den svenska politiska debatten på sista tiden. De som protesterar mot Israels folkmordspolitik kallas antisemiter och nazister, trots att de allra flesta i verkligheten är antirasister och står till vänster i politiken. De som ifrågasätter krigshetsen i Ukraina och vill se fredsförhandlingar kallas extremister och Putinvänner, fast de är fredsvänner och tar avstånd från Putins auktoritära styre.

Den svenska högern försöker övertrumfa varandra i högst brösttoner och flest invektiv mot alla som inte tycker som de själva. I EU-valrörelsen anklagade KD:s Alice Teodorescu Måwe de som protesterade mot att 40.000 palestinier dödats av Israel för att sprida Hamaspropaganda.

Men vilka är det är det som skulle förtjäna några av epiteten? Under EU-valet använde Sverigedemokraterna sig öppet och återkommande av det nazistiska språkbruket om ”folkutbyte”. Den före detta moderata riksdagsledamoten och ansvarige utgivaren för nyhetsbyrån Verifiera, Gunnar Axén, har uppmanat muslimer som inte ger ett tydligt stöd till den liberala demokratin att åka hem.

Den moderata riksdagsmannen Lars Beckmans favoritord är antisemit, och bland hans många infantila inlägg på nätet märks att han anser att alla som demonstrerade i Malmö mot Israels deltagande i Eurovision var ”en skränande pöbel”.

Förra veckan kom ett nytt lågvattenmärke. I en ledare i Värmlands folkblad skriver ordföranden i SSU Värmland Chadi Toprak att ”Det är dags att förbjuda all typ av organisering bland politiskt extrema och våldsbejakande grupper”. Ledaren tar sin utgångspunkt i det nya lilla trotskistiska och djupt sekteristiska partiet Revolutionära kommunistiska partiet, RKP, men texten svingar åt alla håll och buntar ihop kommunism med nazism och antisionism med antisemitism.

Att en etablerad svensk tidning, med en socialdemokratisk ledarsida, vill inskränka organisationsrätten och yttrandefriheten är bedrövligt. Men tyvärr är det få som reagerar. Så långt har gränserna förskjutits i den politiska debatten. 

Man kan torgföra omfattande antidemokratiska förslag och komma med vilka ogrundade anklagelser som helst. Det är en utveckling som möjliggjorts inte minst av Sverigedemokraterna. Mesiga och fega politiker från andra partier har apat efter SD:s sätt att diktera debatten. 

Borta är nyanserna, förståelsen och helhetsperspektivet. Israellobbyn har inte varit sena att hoppa på tåget. Men hjälp av övertalningsdefinitioner ska alla som är emot sionism stämplas som antisemiter. 

Så verkar Israels vänner tro att världen skapades den 7 oktober förra året. Men det finns ett långt och viktigt förspel till det palestinska militära anfallet på Israel i höstas. Istället gör historielösa Israelvänner gemensam sak med extremhögern och angriper freds- och solidaritetsrörelsen som extremistisk.

Men vad är det som är extremt idag?

Värmlands folkblad och Chadi Toprak ger inget tydligt svar men av kontexten framgår att de avser all utomparlamentarisk vänster och den breda solidaritetsrörelsen för Palestina. Den tidigare radikale SSU:aren Chadi Toprak – som för några år sedan i Proletären kritiserade SSU och Socialdemokraterna för deras syn på kriget i Syrien – lånar Jimmie Åkessons retorik när hans anser att de som ropar om revolution och vill krossa sionismen borde åka ner till Palestina och strida.

Drevet pågår även på andra ledarsidor. Efter mordet på Hamasledaren Ismail Haniya har hans öde tagits upp på flera Palestinamanifestationer i Sverige. Även bilder på honom har synts i demonstrationerna.

Genast fördöms detta av Israellobbyn som stämplar demonstranterna som terrorkramare, extremister och nazister samt kräver att polisen ska ingripa utifrån den nya terroristlagstiftningen.

Men det är knappast märkligt att Haniya uppmärksammas. Han var en politisk ledare och tidigare premiärminister i en folkvald regering.

Som ordförande i Hamas politbyrå ledde han fredsförhandlingarna med Israel, och sågs av många som en kompromissvillig förhandlare som ville få slut på kriget och dödandet.

Nu avrättades han av Israel och det på ett tredje lands territorium. Vad är det om inte extremt?

Det är inte de som protesterar mot Israels folkmordskrig som är extrema. Det är de som försvarar Israel och det groteska påståendet att Israel har rätt till självförsvar som är extrema.

Att enbart tala om den israeliska gisslan i Gaza samtidigt som 10.000 palestinier är fängslade i Israel, ofta utan rättegång och formella anklagelser, sedan långt innan 7 oktober är extremt. Att vifta med Israels flagga samtidigt som Israel begår folkmord i Gaza är extremt.

Att vilja skicka pengar och vapen för att förlänga kriget i Ukraina är extremt. Att baktala och svartmåla fredsaktivister är extremt. Att vilja inskränka yttrande-, organisations- och mötesfriheten är extremt.

Att skära ned i välfärden och låta klassklyftorna växa är extremt. Att låta massarbetslöshet och bostadsbrist breda ut sig är extremt.

Det är glädjande att se att så många engagerar sig för det palestinska folket, trots den pågående demoniseringen och svartmålningen av Palestinasolidariteten i allmänhet och vänstern i synnerhet. Det ger hopp inför framtiden. Men engagemanget kräver också organisering.

Kommunistiska Partiet står öppet och välkomnar alla er som vill arbeta för en verklig samhällsförändring. Vi kombinerar den internationella solidariteten med kampen mot högerpolitiken och rasismen. 

Vi i Kommunistiska Partiet är extremt mycket emot dagens orättvisa kapitalistiska och imperialistiska världsordning. Vi vill se ett extremt annorlunda samhälle. Ett rättvist och solidariskt samhälle utan fattigdom och förtryck.

Om det gör oss till extremister, så låt gå för det.