Krönika: Vi ska inte dö i Natos krig

Under julledigheten läser jag att våra Natovurmande politiker inte bara vill att tusentals fler gör värnplikten, de vill också utreda möjligheten att skicka värnpliktiga på tjänstgöring utomlands.

Hela processen med Sveriges hastiga anslutande till Nato rör upp många känslor hos mig, och att man vill skicka ut unga värnpliktiga på Natouppdrag ännu fler – främst en känsla av motstånd.

Det är inte bara nyheten i sig som upprör utan även riktningen Sverige tar mot upprustning. Det går snabbt utför och regeringen verkar inte ha några gränser för vad som går att tumma på för Natos skull. Kommentarsfälten fylls också med kritiska röster och unga som uppmanar till att vägra. 

Jag är i allmänhet inte särskilt pepp på krig och militarism. Men att eventuellt tvingas utomlands för att tjänstgöra för USA:s krigsallians är något helt annat än att genomgå en grundutbildning för att kunna försvara sitt land. 

Jag vill absolut inte att min syster, min kusin – eller vilken 18-åring som helst – skickas på värnplikt utomlands. Men särskilt magstarkt är det att använda unga som krigsmaterial för att stärka krigsalliansen.

I åren där man ska utbilda sig, prova olika jobb, umgås med vänner, prova olika fritidsintressen, resa, och utforska livet – där vill regeringen och försvarsmakten istället skicka ut unga på militärtjänst utomlands. Och vad kommer härnäst?

Försvarsminister Pål Jonson (M) säger till SVT att frivillighet och motivation blir viktigt även framöver inom värnplikten. Jag har svårt att se att det är särskilt vettiga människor som är motiverade att tjänstgöra för Nato, och deras motivation ligger troligen i något mörkare än att bara vilja försvara sitt land om det behövs.

Natoförespråkare kan hänvisa till opinionssiffrorna när det gäller Natomedlemskapet, och att det nu finns en majoritet för svenskt medlemskap i opinionen. Men här ska vi inte underskatta all krigspropaganda.

Det är byggt på rädsla när ett medlemskap i Nato målas upp som det enda alternativet för att skydda Sverige mot ett påstått angrepp från Ryssland. Det är inte konstigt att opinionen ändrats. 

Även attityden hos unga har förändrats, på grund av kriget i Ukraina. Men Nato är själva skyldiga till flera anfallskrig. Hur skulle vi bli tryggare av att gå med i en militärallians som bombat Serbien, Afghanistan och Libyen?

Vi har också sett hur regeringen offrar kurdiska flyktingar för att få Turkiets godkännande att gå med i kärnvapenklubben. Det är historiskt avskyvärt och i sig nog för att vända sig emot Natoprocessen. 

Mina allierade är inte USA eller Turkiet, eller några andra Natoländer. Mina allierade är de politiska flyktingarna som regeringen kastar under bussen, och arbetarklassen som de vill skicka ut i Natos krig.

Om det blir verklighet hoppas jag att vi alla totalvägrar. Där har vi unga något gemensamt att stå upp för – att vägra utnyttjas i krig för Nato.