Bussförare i Borås: ”Vi tävlar hela tiden mot klockan”

För nästan ett år sedan tog Nobina över all stadsbusstrafik i Borås efter att kommunala Borås Lokaltrafik, ett av de få kvarvarande kommunala bussbolagen i landet, förlorat upphandlingen. 

Bland busschaufförerna pyr missnöjet med flera försämringar som kommit med övergången till privat regi, men de är också oroliga inför vad som ska hända efter den 1 april när det gått ett år sedan övertagandet. 

– Efter ett år kan de göra som de vill, säger busschauffören Hajro Razanica, och syftar på löftet från Nobina att alla fastanställda chaufförer var garanterade fortsatt anställning under ett år.

– Vi vet inte vad som händer. Många är rädda. 

Proletären träffar Hajro Razanica utanför pauslokalen på Södra torget. Ett par chaufförer till ansluter på sin rast.

– Det har blivit en klar försämring med Nobina, säger Puff Löwgren och nämner bland annat färre semesterdagar och längre arbetspass. 

Semesterdagarna har minskat från 30 till 27 och heltid har gått från 38,5 till 40 timmar. 

– Det har blivit mycket längre arbetsdagar, berättar Nazif Gashi. I nästan fem timmar kör man varv efter varv på samma linje med bara en kvarts paus på ändstationen. 

– Men ibland på någon av de sista hållplatserna hoppar någon på och sitter kvar tills bussen går igen. Då får vi inte ens lämna bussen, säger Puff Löwgren. Och någon linje får man ingen paus på eftersom den alltid kör med förseningar. 

Hajro Razanica är väldigt skeptisk till hur företaget räknar ut hur många timmar en semesterdag är.

Nazif Gashi poängterar att med de nya semesterperioderna blir det nästintill omöjligt att ha semester tillsammans med sin familj. 

Ännu en chaufför ansluter sig och visar papper på hur mycket han har jobbat. 196 timmar på en månad, det vill säga avsevärt mer än heltid. 

– Jag har jobbat 80 timmar på åtta dagar med bara en dags ledigt, berättar han också. 

”Det är så det blir med upphandlingar. De bryr sig bara om att vinna, inte hur det blir för oss som jobbar.” 

– Självklart påverkar det här säkerheten i trafiken, säger Nazif Gashi. Efter nio timmar i bakom ratten är du ganska seg i huvudet. Man känner sig som en osäker förare.

– Det är så det blir med upphandlingar, säger Hajro Razanica. De bryr sig bara om att vinna, inte hur det blir för oss som jobbar. 

Hajro Razanica har ledigt så vi går och sätter oss på ett kafé medan arbetskamraterna går till sina bussar för att påbörja eller fortsätta sina pass. 

Blir arbetsdagarna långa på grund av delade tjänster?

– Nja, delade tjänster är det när man har tre fyra timmar mellan passen. Det är vanligare att man har ett arbetspass på nio tio timmar med två raster på mellan en halvtimme och 50 minuter. Då har man ingen lön men man hinner inte gör någonting av tiden heller. För ett tag sedan räknade jag ut att jag hade tillbringat 30 timmar på jobbet utan lön på bara en månad. 

Hajro Razanica berättar att förarna aldrig hinner prata med chefer om ledighet och annat som har med jobbet att göra. Det får man göra på sin fritid. En del chefer tar sig också friheten att ta upp jobbrelaterade saker med chaufförer som har rast. 

Han pekar också på problemet med att förarna har för kort tid på sig att köra till garaget och ställa bussarna efter ett sent arbetspass. Den avsatta tiden räcker inte till. 

De har visserligen rätt till övertid men proceduren för att ringa in och få övertiden godkänd är så krånglig att många inte bryr sig om att göra det.  

– Man kan säga att det bara är några minuter. Men när det handlar om femtio bussar varje dag, då blir det pengar av det. 

Sedan Nobina tog över är det en del chaufförer som frivilligt har gått från tillsvidareanställning till timvikariat så att de kan tacka nej till de sämsta passen.

– Ska det vara en utväg? utbrister Hajro Razanica. 

Hajro Razanica har jobbat som busschaufför i 17 år. I början tänkte han att det skulle vara ett enkelt jobb. 

– Men det finns inga enkla jobb. Det finns olika jobb som är olika svåra, men inga som är enkla. 

– Efter ett tag märker man hur man hela tiden tävlar mot klockan, och man har inte en chans att vinna. Det är ett stressigt arbete även om det är roligt också. 

Försämringarna av arbetsförhållandena har skett parallellt med att bussförarkollektivets sammansättning har förändrats. 

– När jag började var vi max 20 invandrare. Nu är det inte mer än cirka 30 av 250 chaufförer som är svenskar. Många invandrare är glada att ha ett jobb och tror inte att vi kan ställa krav. 

40 nya chaufförer är på väg att anställas hos Nobina i Borås. Utifrån Hajro Razanicas tidigare erfarenheter kommer knappt tio av dem jobba kvar om ett par år. 

– Det är på grund av arbetsmiljön. Och det är de nya som får ta den värsta skiten.