Kommentar: Vill Zelenskyj starta tredje världskriget?
Tisdagens obehagliga påminnelse om hur kriget i Ukraina kan utvecklas till något ännu värre visar tydligare än någonsin på nödvändigheten av fredsförhandlingar.
Även i dessa mörka tider var det en osedvanligt obehaglig nyhet i tisdags, att en eller flera missiler slagit ner på den polska sidan gränsen väster om Ukraina. Och vi var utan tvekan många som andades ut i takt med att uttalandena från USA och Nato faktiskt var återhållsamma och spelade ner risken för att det skulle varit en rysk attack – vilket kunnat få Natolandet Polen med allierade att anfalla Ryssland och i praktiken starta tredje världskriget.
Senare slog USA:s president Joe Biden fast att det med största sannolikhet var en ukrainsk luftvärnsrobot som avfyrats mot en rysk missil, men missat och av misstag dödat två personer i den lilla polska byn Przewodow. Ett besked som gjorde de allra flesta lättade, men inte en av krigets huvudpersoner – som vägrade gå med på Bidens och Natos slutsats.
Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj insisterade på att det absolut inte var en ukrainsk missil utan att det var Ryssland som attackerat Polen. Och det är intressant att se hur det, egentligen för första gången under kriget, uppstår en så tydlig spricka mellan Zelenskyj och hans uppbackare och pådrivare.
För drygt ett och ett halvt år sedan, i april 2021, tio månader före Rysslands invasion, skrev jag en artikel med rubriken Krigshöken Biden hetsar Ukraina mot Ryssland.
Den behandlade bland annat hur Zelenskyjs regering trappat upp kriget mot de självutropade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk, som vägrat vara en del av det nya Ukraina efter den USA-stödda och fascistledda kuppen 2014, hur Zelenskyj skrivit under ett presidentdekret om att ”avockupera Krim” (en veritabel krigsförklaring för Moskva och som omedelbart stöddes av USA) och hur Biden tillsatt ett specialsändebud med uppgift att stoppa gasledningen Nordstream 2 mellan Ryssland och Tyskland.
Artikeln tecknade åtminstone en grov skiss av några av faktorerna – som hade kunnat lösas i förhandlingar om bara viljan funnits – som ledde fram till Rysslands anfallskrig. Den avslutades med de ett år senare dystert förverkligade orden:
”Tyskland är överens med Ryssland om nödvändigheten av avspänning i östra Ukraina och att regeringen i Kiev håller sig till det protokoll som skrevs under i Minsk 2015, som föreskriver dialog mellan Kiev och representanter för Donetsk och Luhansk om regionernas speciella status.
Merkel kan både prata med Putin och köpa gas av Ryssland. Medan USA och Joe Biden gör allt för att stoppa en gasledning som är till gagn för Tyskland, och för att driva in en kil mellan Berlin och Moskva. Även till priset av ett krig mellan Ryssland och USA:s skyddsling Ukraina.”
Den visade också på vad som fortfarande är det huvudsakliga förhållandet mellan Ukrainas president och Natos verkliga överbefälhavare: Det är USA och Biden som bestämmer, medan Zelenskyj (liksom Natos galjonsfigur Jens Stoltenberg) snarast är en marionett i vad som i grunden är ett proxykrig mellan Nato och Ryssland.
Men kriget har också sin egen dialektik, och för närvarande framstår Zelenskyj som det allra mest oförutsägbara och explosiva elementet. I jämförelse med Biden men också med Putin, som är ansvarig för Rysslands fortsatta attacker på civil infrastruktur. Attacker som är precis lika förkastliga som de som USA och Nato genomfört så många gånger i andra länder, och som ytterligare försvårar livet för miljoner redan krigshärjade ukrainare.
USA och Nato vill försvaga och tvinga Ryssland på knä i Ukraina, men utan att själva gå i öppet krig. Biden har nu också att förhålla sig till att Republikanerna får majoritet i representanthuset efter mellanårsvalet, och det inte längre kommer vara lika lätt att få igenom stora dyra vapensändningar till Ukraina.
Bidens diplomater har också fått förklara för Zelenskyj – som genom presidentdekret gjort det till lag att inte förhandla med Ryssland så länge Putin är president – att han åtminstone i ord måste öppna för fredsförhandlingar, för att inte riskera stödet från mindre entusiastiska länder som Tyskland.
Zelenskyj är skådespelaren och komikern som spelade president i en tv-serie och i en ödets twist sedan blev krigspresident i verkligheten. Det är lätt att glömma idag att han faktiskt valdes till president 2019 på ett fredsbudskap. Den rysktalande Zelenskyj skulle verka för fred i Donbass och inleda dialog med Moskva.
Men väldigt snabbt fick han förhålla sig både till USA:s och Natos påtryckningar och till de starka fascistiska krafter i landet som inte accepterade att Zelenskyj skulle gå med på att dra tillbaka några trupper eller tillåta lokalval eller viss autonomi i Donbass – vilket Minskavtalet stipulerade.
I oktober 2019 marscherade högerextrema grupper på Kievs gator i protest mot ”kapitulationen” inför Ryssland, och snart bytte Zelenskyj ton och ändrade diskursen till att passa såväl USA:s intressen som de beväpnade extremnationalisterna.
Den nu bortgångne amerikanske professorn i ryska studier Stephen Cohen, som skrivit boken War on Russia? om konflikten mellan USA och Ryssland, menade att det bland annat var direkta dödshot från den typen av fascistiska grupper som fick Zelenskyj att gå från fredsröst till att bli betydligt mer aggressiv i förhållande till Ryssland och de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk.
Så sent som 2019 var det inte heller något som västmedia blundade för. Det var före vittvätten av den nynazistiska Azovbataljonen och andra fascistiska grupper och miliser, som idag i den svartvita bevakningen av kriget i västmedia uteslutande ses som frihetshjältar som står upp mot den ryska angriparen. Men de är allt annat än oskyldiga till våldet som följt på kuppen 2014 och den blodiga utvecklingen.
Zelenskyj har även visat sig kunna leda en inhemsk repression som inte står den ryska efter. I mars förbjöds elva oppositionspartier. Kommunistpartiet är förbjudet sedan tidigare liksom kommunistiska symboler – medan hyllandet av personer som nazikollaboratören Stepan Bandera är utbrett i landet.
Zelenskyjs regering har också tagit tillfället i akt för att slakta – eller med egna ord ”avsovjetisera” – arbetsrätten. Strejker har förbjudits, arbetsgivarna kan ensidigt beordra 60-timmarsveckor och tidigare kollektivavtal och arbetsrättslagstiftning har helt berövats arbetarna på företag med upp till 250 anställda. De får istället förhandla sina arbetsvillkor individuellt med företagen.
Allt detta har västmedia blundat för det senaste året (Arbetets artikel här ett föredömligt undantag), då precis allt som kommit från Ukraina setts som gott och allt ryskt som ont. Sade Ukraina till exempel att det inte var några nazister som förskansat sig i Azovstal i Mariupol så var det väl så.
Trots att det visade sig att den svenske krigsfånge från Mariupol som släpptes i en fångutväxling naturligtvis var en nazistsympatisör som smitit från en fängelsedom. En av många som rest ner till Ukraina efter kuppen 2014 för att slåss för den vita rasens sak, men den nyheten försvann snabbt i medieflödet.
Nu får Zelenskyjs trovärdighet för första gången sig en ordentlig törn i västländerna, liksom utrikesminister Dmytro Kulebas, efter att Kuleba twittrade att det är en rysk konspirationsteori att det var en ukrainsk luftvärnsrobot som slog ner i Polen.
För när USA och Nato säger en sak och Ukraina en annan måste västmedia, och inte minst svensk public service, plötsligt nyansera budskapet. För självklart är det de förras världsbild som har företräde.
Zelenskyj själv har också fått backa en aning och inse sin plats, nu heter det från den tidigare så tvärsäkre ukrainske presidenten att ”vi vet inte vad som har hänt i Polen”.
Oavsett om Zelenskyj hoppades och fortfarande hoppas på ett öppet krig mellan Nato och Ryssland – ett tredje världskrig – visar missilnedslaget i Przewodow hur explosivt och farligt det redan förödande kriget i Ukraina är, och att det kan leda till något ännu värre.
Den här gången höll Zelenskyjs västliga pådrivare som tur var sina huvuden kallare än han själv gjorde, men vad händer nästa gång?
Tisdagens obehagliga påminnelse om vad som står på spel visar tydligare än någonsin att vapenstillestånd och fredsförhandlingar måste till, för att få slut på det här fruktansvärda kriget som aldrig skulle ha tillåtits bryta ut.