Spelrecension: Virtuella västern

Vad är det som gör att man dras till berättelser om våldsdåd och laglöst leverne? Att man glor på tvåtimmarsdokumentärer om helikopterrånet i Stockholm? Att man läser kioskfacklitteratur om spritsmugglare på tjugotalet?

Det är ju inget liv man själv vill leva. Och rollfigurerna i dessa draman är sällan några sympatiska typer. Giriga skitstövlar och individualistiska äventyrare. 

Men… fan vad kul det är ändå. Det är spännande. Det är saftigt. Det är så långt bort från lönearbetets vardag man kan komma. Det är upproriskt och befriande. 

Vilda västern är kanske den miljö och epok som bäst fångar denna känsla. En, i all väsentlig mening, eländig tid. Men spännande. Saftig.

Den gör sig väldigt bra på film. Och faktiskt också i tv-spelsform. 

Åtta år efter att GTA-i-vilda-västern-spelet Red Dead Redemption vänt upp och ner på vad man trodde var möjligt i spelväg släpper Rockstar Games en uppföljare som knäcker allt. 

Red Dead Redemption 2 är ett mästerverk. En underhållningsprodukt utan dess like.

Historien utspelar sig år 1899. Huvudkaraktären Arthur Morgan är med i det ökända Van der Linde-gänget, ett av de sista av sin sort. De har misslyckats med ett rån i staden Blackwater och tvingas fly med sheriffer och prisjägare hack i häl.

Sötebrödsdagarna är över. Civilisationen kryper allt längre västerut. Är de laglösas tid över?

Den enorma spelvärlden är uppdelad i olika ”provinser”, alla med unika geografiska egenskaper. Allt från snöiga berg till alligatorfyllda bayous. Du är fri att utforska dem.

Du kan ta dig an uppdrag och avancera i storyn, eller bara rida runt och ställa till med ett helvete.

Skulle du mot all förmodan tröttna på diligensrån och dueller kan du fiska, jaga, rykta din häst, lira poker, domino och ”five finger fillet”. Mängden minispel och småsysslor är snudd på svindlade.

Men Red Dead Redemption 2 är inte bara hä, hä och häpp, häpp. Spelet lyckas också säga en del om den hänsynslösa exploateringen av människa och natur som pågick i staterna vid förra sekelskiftet.

Det bjuder inte på någon djuplodande kritik, men ändå mer än vad som förväntas av ett tv-spel. Och inte sällan kryddat med en god dos svart humor.

En episod fastnar i minnet: 

Jag rider förbi ett skogshuggarlag. Ett träd faller snett och landar över en stackars daglönare.

Jag väljer att hjälpa gubbarna lyfta trädet och dra loss sin kamrat. Hans ben är brutet. Den sura förmannen säger att han får dra hem utan lön – en trasig arbetare är en oduglig arbetare.

Jag ger honom en slant (alternativet ”uppmana honom till att organisera sig” fanns inte).

Spelet kommenterar även tidens sociala skeenden, som rasdiskrimineringen och de frön till organiserad kvinnokamp som såddes. Här dras flera intressanta paralleller till dagens USA. 

Och ironiskt nog har Arthur och hans rånmördargäng schysstare människosyn än stora delar av ”civilisationen”. De välkomnar alla, så länge de drar sitt strå till stacken. 

Tveksamt om västerns laglösa var så progressiva, men spelet hade väl varit olidligt annars. Intressant, hursomhelst. 

Vem kommer gilla det här spelet då? Tja, det gör skäl för sin åldersgräns, så känsliga göra sig icke besvär. Det är heller inget man plockar fram på hemmafesten.

Men vill du fly till en våldsam, men ack så vacker värld och glömma vad du jobbar med, ja, till och med vad du heter – då är det här något för dig.