Kommentar: Wagnerledarens uppror förbryllar

Den ryska privata armén Wagnergruppen, som strider för Ryssland i Ukraina, inledde i lördags ett kuppförsök riktat mot Rysslands militärledning. Först på lördagskvällen nåddes en förhandlingslösning som innebar att revolten avbröts.

Marschen föregicks av att Wagnergruppens ledare och ägare Jevgenij Prigozjin, som själv lett gruppens styrkor i Ukraina, i fredags i ett videouttalande riktade flera allvarliga anklagelser mot statsledningen i allmänhet och mot Försvarsministeriet i synnerhet. Kort därefter meddelade säkerhetstjänsten FSB att de inlett en förundersökning mot Prigozjin som anklagades för att ha uppmanat till väpnat uppror.

Under natten till lördagen korsade Wagnersoldater ryska gränsen och intog milljonstaden Rostov-na-Donu utan att möta något större motstånd. Under dagen fortsatte Wagnergruppens styrkor, enligt dem själva runt 25.000 soldater, mot Moskva. På vägen ska styrkorna ha mött visst motstånd, och bland annat skjutit ner flera av ryska arméns helikoptrar.

Under lördagskvällen, när styrkorna var runt 20 mil från Moskva, meddelade Prigozjin ett tillbakadragande av trupperna ”för att undvika blodspillan”. Detta efter att Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko kallats in som medlare och lyckats nå en överenskommelse. Prigozjin slipper åtal, får gå i exil i Vitryssland – och Wagnergruppens soldater får välja mellan att ansluta sig till ryska armén, eller resa hem, eller till Vitryssland.

Vad ligger bakom det spektakulära kuppförsöket? I sina videouttalanden på Telegram anklagade Jevgenij Prigozjin bland annat ryska armén för att ha attackerat en av Wagnergruppens militärläger med missiler, och dödat ”tusentals”. Även tidigare har det rapporterats om konfrontationer mellan ryska reguljära styrkor och Wagnerstyrkor.

Prigozjin riktade också kritik mot den ryska militära ledningen, och främst försvarsminister Sergej Sjojgu. Bland annat hävdade han att “Försvarsministeriet försökt vilseleda allmänheten och presidenten” genom påståenden om att Ukraina tillsammans med Nato förberedde en aggression mot Ryssland innan invasionen förra året. Ryssland borde istället ha förhandlat med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, menade Prigozjin. 

Vidare hävdade han att Försvarsministeriet tillsammans med en klan av oligarker startade kriget för att ”råna Ukraina på sina tillgångar”, och att att Donbass ända sedan 2014 plundrats av såväl ryska som ukrainska oligarker, samt av den ryska säkerhetstjänsten FSB.

Prigozjin, som i västmedia beskrivits som en brutal krigsherre med många krigsbrott på sitt samvete, har kritiserat Försvarsministeriet tidigare, men då främst för att ha dålig kompetens, för att ha orsakat onödigt stora förluster under kriget och nu senast för att inte ha levererat tillräckligt med ammunition till Wagnergruppens styrkor. I maj kritiserade han dock den ryska eliten för att leva i lyx medan “vanligt folk dör i Ukraina”, och jämförde klyftorna i samhället med de som föregick ryska revolutionen 1917. Då varnade han för att detta kunde leda till ett upprop bland soldater och deras anhöriga – precis som 1917.

Ironiskt nog jämförde även Putin situationen med den socialistiska oktoberrevolutionen i ett tal till nationen under kuppförsöket. Enligt Putin var nämligen oktoberrevolutionen en opatriotisk kupp genomförd av bolsjevikerna som ledde till Rysslands nederlag i första världskriget.

Hur kommer det sig då att den ökände Prigozjin – själv en oligark i restaurangbranschen som tidigare kallats för ”Putins kock” – inte bara gör uppror mot den ryska statsledningen utan dessutom tycks kritisera själva kriget och de ekonomiska intressena bakom?

Klart är att Prigozjin känt sig pressad av försvarsministeriets försök att inordna Wagnergruppen under ryska armén och nya dekret om att upphöra med rekrytering i ryska fängelser – en slags maktuppvisning för att försvara sin privatarmés intressen och begära mer resurser. Prigozjin har också sedan länge fört en personlig vendetta mot försvarsminister Sjojgu, som snarare än Putin varit måltavlan i kuppförsöket. Möjligen hade Prigozjin hoppats på stöd av krafter inom etablissemanget och militären, eller rent av från presidenten själv.

Prigozjins antikrigsretorik till trots, är han knappast någon fredsduva. En del analytiker menar tvärtom att han är missnöjd med att den ryska armén inte gått tillräckligt hårt fram. Isåfall skulle något slags maktskifte till Prigozjins fördel knappast innebära ett slut på kriget, eller gynna Ukraina.

Klart är att den ukrainska statsledningen, Nato och väst jublar över splittring och kaos i Ryssland. Men en kupp eller ett uppror i Ryssland skulle leda till oförutsägbara konsekvenser, i värsta fall ett blodigt inbördeskrig. Detta är något som USA-imperialismen skulle kunna dra fördel av. Så har också de proukrainska nazistiska grupper i Ryssland, som Ryska frivilligkåren som nyligen attackerade mål i ryska Belgorod, hyllat kuppförsöket.

På vissa håll har det spekulerats i att händelserna kan ha varit iscensatta av väst. Det finns ännu inget som tyder på det men däremot hävdar USA och Vita huset att de haft underrättelseuppgifter om att något var på gång redan dagarna innan.

I vilket fall står det klart att det finns djupa motsättningar inom den ryska militären men också i den härskande klassen i stort. Motsättningar som blivit djupare av att kriget dragit ut på tiden, åtminstone jämfört med förhoppningar om ett kort “blixtkrig”. Den ryska kapitalistklassen är knappast enad – där finns provästliga liberala oligarker men också nationalistiska oligarker som kanske inte är helt nöjda med hur kriget utvecklats.

För tillfället tycks krisen vara över – tack vare Lukasjenkos medling. Vilka intressen Prigozjin egentligen representerar och vilken roll Wagnergruppen kommer att få i framtiden återstår dock att se.

Uppdatering: Kort efter artikelns publicering under måndagseftermiddagen uttalade sig Jevgenij Prigozjin första gången offentligt sedan lördagens händelser. I ett ljudmeddelande på Telegram sa han bland annat att marschens mål aldrig var att störta regeringen, utan att syftet var att kritisera den ryska militärledningen och för att peka på svagheter i de ryska säkerhetsstyrkorna.