Ett första steg mot en enad kamp

– Ingen av de stora tidningarna är här. Det här mötet har alltså aldrig ägt rum.

Rainer Andersson från Seko Pendelklubben talar om hur media förvränger verkligheten när de skriver om strejker och andra arbetarfrågor. Han påminner om att redan efter snickeristrejken i Stockholm 1881 förstod arbetarrörelsen att man måste ha sina egna medier.

Rainer Andersson är en av deltagarna i den sex huvuden stora paneldiskussionen som Seko Pendelklubben arrangerar på ABF-huset i Stockholm. Med i panelen är också Hamnarbetarförbundets ordförande Eskil Rönér, Katja Raetz från nätverket En annan vård är möjlig, Francisco Acosta från Stockholms Sopgubbar, Jan-Erik Gustafsson från Folkrörelsen Nej till EU samt Victor Cruces från Seko Pendelklubben.

Moderator är Pendelklubbens ordförande Marta Aguirre. Hon inleder kort om hur upphandlingssystemet slår mot arbetarna i verksamheten som upphandlas.

– Varje gång vi går över till ett nytt företag så försämras våra villkor.

Victor Cruces arbetar som städare för Reneriet som anlitats av pendeltågsoperatören MTR för att ta hand om städningen av tåg och perronger. Reneriet är närmast konkursmässigt och frågan är bara hur länge de finska ägarna vill fortsätta pumpa in pengar i företaget. Vid en konkurs är det inte fråga om övergång av verksamhet, och det finns inget som tvingar ett nytt företag att ta över Reneriets personal.

– Vi hade en fungerande arbetsplats med många förmåner, men när Reneriet tog över tog de bort allihop. SL-kortet har vi blivit av med till exempel. Till och med de som behöver det i tjänsten blev av med det, så en del arbetskamrater måste betala tjänsteresor ur egen ficka.

De som behöver kortet i tjänsten fick tillbaka det efter en del tjat och skäll, något Victor Cruces betonar att det behövs på arbetsplatserna idag.
– Käfta! Käfta på plats!

Francisco Acosta från Stockholms Sopgubbar sträcker ut en hand till de andra arbetargrupperna som är representerade på mötet. De har alla liknande erfarenheter av aggressiva motparter och de behöver börja samarbeta.

– Det svenska näringslivet är rikare än någonsin och klassklyftorna ökar samtidigt som samhällsfunktioner försämras. Det vore bra om vi kan föra en gemensam kamp.
Han föreslår en demonstration, flygbladsutdelning eller likande.

Rubriken för mötet, ”Upphandling, privatisering och avtalsdumpning – hur sätter vi stopp?”, visar tydligt hur de olika kamperna hänger ihop.

I Göteborgs hamn fortsätter uppsägningarna av 140 hamnarbetare att genomföras. Hamnarbetarförbundets ordförande Eskil Rönér påpekar hur ihåligt hamnoperatören APM Terminals argument om arbetsbrist är, när de uppsagda arbetarna får komma tillbaka till jobbet redan nästa dag, fast då som anställda i bemanningsföretaget Adecco.

Ändå är det APM:s syn på situationen i containerhamnen som kommer fram i media.

– Det vi försöker göra nu är att övertyga Svenskt Näringsliv om att det inte är vi hamnarbetare som är orsaken till problemen, säger Eskil Rönér.

Katja Raetz från En annan vård är möjlig pratar om hur det som en gång var en självklarhet, en god vård till alla, inte längre är en garanterad rättighet. Såväl patienter som anställda inom vården drabbas av nedskärningar, stängda vårdplatser och new public management – att offentlig verksamhet styrs enligt liknande modell som privata företag.

Genom affärsmodellen OPS – offentlig-privat samverkan – har Nya Karolinska blivit ett av världens dyraste sjukhusbyggen någonsin. Byggjätten Skanska och det brittiska riskkapitalföretaget Innisfree kan håva in miljarder kronor från skattebetalarna, trots vittnesmål om undermålig kvalitet på bygget.

– Stockholms vård är dyrast i landet, men den är långt ifrån den bästa, säger Katja Raetz.

Hon berättar om personalbrist, en ökning av patienter som måste skickas utanför länet, och om operationer som måste ske på nätterna.

Sverige är också det land i hela EU som har lägst antal vårdplatser per invånare. 2014 fanns 254 platser per 100.000 invånare, mindre än hälften av EU-genomsnittet.

Folkrörelsen Nej till EU:s ordförande Jan-Erik Gustafsson återkommer till det Rainer Andersson sa om medier. Intresset för EU-frågor är väldigt litet i Sverige.

– Den enda gången jag har blivit intervjuad av de stora medierna var i samband med Brexit. Och det finns ingen vilja hos politikerna att öka kunskapen om EU.

Den politiska och ekonomiska eliten vill inte ha någon diskussion om EU. Men Jan-Erik Gustafsson menar att en sådan diskussion är nödvändig. Allt som de samlade arbetarna pratat om har med EU att göra. Inom EU finns ingen annan väg än den nyliberala. De fyra friheterna – fri rörlighet för varor, tjänster, personer/arbetskraft och kapital – är grundläggade i EU-projektet, och genom Lissabonfördraget står EU-rätt över svensk grundlag.

– Ett socialt protokoll som står över de fyra friheterna, det kommer aldrig att ske, säger Jan-Erik Gustafsson apropå Socialdemokraternas prat om att reformera EU i en mer ”social” riktning.

Han påpekar också att LO-förbunden på central nivå är en integrerad del av EU, bland annat genom medlemskapet i Europafacket. Man biter inte den hand som föder en, menar Jan-Erik Gustafsson.

Trots de många och ständiga lokala orosmomenten samt välorganiserade och mäktiga motståndare, är det optimism som präglar stämningen när mötet är slut och fikat dukats fram till tonerna av bandet The Fackpamps. Ett första steg för att ena de olika kamperna är i alla fall taget.

”Ett jättebra initiativ”

Seko Pendelklubbens ordförande Marta Aguirre är nöjd med mötet.

– Det var ett bra första möte. Visst hade det gärna fått komma mer folk, framförallt fler fackliga och arbetare. Tyvärr finns mycket av makten i våra fackföreningar uppe i toppen, men kampen måste komma nerifrån.

Marta Aguirre ser positivt på ett samarbete mellan de olika arbetargrupperna, och ser fram emot att ta fram en gemensam plattform att jobba efter.

– Det är ett jättebra initiativ.

”Ett jättebra initiativ”


Katja Raetz från En annan vård är möjlig tycker att mötet varit mycket givande.

– Vi har fått en fördjupad kunskap om varandras kamper. Ännu är det oklart hur ett samarbete ska se ut, men jag är positiv.

I september anordnade En annan vård är möjlig en uppföljare på den landsomfattande demonstrationen den 4 september ifjol, och arbetet fortsätter.

– Vi har aktioner planerade framöver och är fast beslutna att fortsätta kampen.

Ett problem har varit att bredda kampen och få med undersköterskorna och även anhöriga och läkare i nätverket som startades av sjuksköterskor.

– I tidningen är det ofta sjuksköterskorna som lyfts fram, men vi är ett nätverk för alla som jobbar i vården. Och de som behöver vård också.