”Man får vara glad om man hinner sitta ner"

– Vi har att göra hela tiden. Man får vara glad om man hinner sätta sig ner och dricka en kopp kaffe någon gång under dagen.

Undersköterskan Joakim Andersson visar vägen genom korridorerna på Mölndals sjukhus till en relativt lugn vrå med några fåtöljer och soffor.

Med betoningen på relativt, då det inte går långa stunder mellan att det skyndar förbi sjukhusanställda. Sköterskorna som hälsar glatt och läkare som bara går förbi.

Joakim Andersson berättar att det är extra mycket att göra nu, både på ortopeden där han själv jobbar, och på övriga avdelningar på sjukhuset som sedan 1997 är en del av Sahlgrenska universitetssjukhuset.

– Vi är kort med personal och har mycket överbeläggningar så vi på ortopeden får ta hand om många som egentligen skulle fått bättre vård på någon annan avdelning. Om en patient är hjärtsjuk och har brutit ett finger kommer de likt förbannat till oss.

• Och det är inte hjärtproblem ni är experter på.

– Nej men vi börjar nästan bli det, svarar Joakim Andersson med ett skratt.

Det märks att han trots frustrationen över att organisationen inte fungerar som den ska, tycker det är ganska spännande med den typen av utmaningar.

– Man lär sig hela tiden något nytt, men för patienterna vore det ju bättre om de hamnade på rätt avdelningar.

Undersköterskornas arbetsuppgifter på ett sjukhus består bland annat av såromläggningar, hjälp med hygien, daglig skötsel, olika kontroller, EKG och blodprover. Allt som läkarna och sjuksköterskorna inte gör, helt enkelt.

Innan Joakim Andersson började på ortopeden var han på geriatriken.

– Med äldre patienter är det mycket omläggningar. Många patienter är också dementa och det blir en del blöjbyten och hjälp på toaletten. Det var ganska skönt att komma därifrån faktiskt.
Han trivs bättre på ortopeden där arbetet är mer varierat med olika frakturer. På geriatriken var det mest höfter.

Det finns ingen typisk patient men avdelningen är specialiserad på nedre extremiteter och multitrauman.

– Ett multitrauma kan vara till exempel en mc-olycka där du brutit både armar och ben. Det är ganska häftigt när man skickar hem en sådan patient på kryckor efter att de kommit in några dagar tidigare och inte kunnat röra sig alls.

Det var just den känslan av att hjälpa människor som fick in Joakim Andersson på vård- och omsorgsspåret. I gymnasiet ville han bli idrottslärare, men så fick han en praktikplats i hemtjänsten och var såld direkt.

– Det var roligt att åka runt och hjälpa människor. Jag gillade verkligen omvårdnadsbiten.

Han började läsa till undersköterska på Komvux, och sin praktik gjorde han på Mölndals sjukhus.

– Så ganska direkt efter jag var klar med utbildningen sökte jag mig hit.

Men ändå har Joakim Andersson hunnit jobba även på demensboende, i hemtjänsten och som trädgårdsanläggare

– Det var skitkul. Det var allting från plantering till att göra om en lerhög till en ny trädgård. Det var ett fritt och varierande jobb, och jag fick åka runt och vara i naturen när det var varmt ute.
Trädgårdsarbetet hade han på sommarhalvåren och sen var han på sjukhuset på vinterhalvåren.

– Det var skönt med den omväxlingen, men jag blev tvungen att sluta. I och med att jag hade månadslön på somrarna och gick på timmar på sjukhuset så blev det ett glapp på en månadslön när jag bytte. Det har man inte råd med på en undersköterskelön.

Numera är Joakim Andersson tillsvidareanställd och till skillnad från under vikarietiden när han jobbade natt, arbetar han numera dagar och kvällar.

– Men det händer ibland att jag får hoppa in på nätterna. Vi ska finnas tillgängliga då också ifall det skulle behövas, men tack och lov är det inte alltför ofta.

Extra arbetspass blir det nog av som det är.

– Som jag sa tidigare är det ganska mycket att göra nu, och i och med att vi är så kort med personal och har överbeläggningar händer det mer och mer att vi får göra dubbelpass.
Men Joakim Andersson och hans arbetskamrater har börjat vägra ta extrapass vilket gör att de blir inbeordrade.

– Man får ta till alla knep som finns nu. Vi försöker bli inbeordrade varje gång vi får förfrågan, så blir det dokumentation av det och ledningen kan se att vi är kort med personal och att det är tungt på avdelningen. På något sätt måste vi sätta ner foten.

Att jobba dubbla pass är slitsamt, utöver att det redan kan vara ganska påfrestande att jobba växelvis dag- och kvällsskift.

– Det kommer perioder när jag jobbar dag, kväll, dag, kväll och det tär ju på kroppen, men ännu mer på psyket. När vi jobbar kvällen så går jag från 13 till 21.30, och så börjar jag sju på morgonen när jag jobbar dag. Då ska man hinna hem och varva ner och komma i ordning, så man hinner ju knappt sova däremellan. Man ska ju hinna träffa familjen också.

Joakim Anderssons sambo jobbar också på sjukhuset, som sjuksköterska. De försöker att få till sina scheman så att de så mycket som möjligt är lediga samtidigt.

De har båda två barn sedan tidigare och varsin hund. När alla är hemma samtidigt blir det livat i lägenheten.

– När vi är två vuxna, fyra barn och två hundar i vår trea är det verkligen high life. Då är det nästan som avkoppling att komma till jobbet!

Familjen flyttade till Mölndal från Mölnlycke för några månader sedan så både Joakim Andersson och hans sambo har nära till jobbet.

– Men många arbetskamrater har ju en timme enkel väg mellan hemmet och jobben. Bland annat därför hade sex timmars arbetsdag verkligen varit bra.

En arbetstidsförkortning skulle lösa många av problemen han och hans arbetskamrater har på jobbet.

– Det är hög omsättning på personal här. Både lönen och arbetstiderna är dåliga och just nu är det väldigt mycket att göra. Kan vi inte få upp lönerna så borde vi i alla fall kunna få ner arbetstiden till sex timmar. Med bibehållen lön förstås.

På operationsavdelningen på Mölndals sjukhus pågår sedan februari förra året ett försök med sex timmars arbetsdag. I somras beslutades att försöket ska förlängas med ytterligare ett år. Det har både kortat vårdköerna och gjort det lättare att locka personal till avdelningen. Joakim Andersson är dock skeptisk till just detta fallet.

– De har ju tagit bort rasten. De menar att det inte behövs någon rast om man bara jobbar sex timmar. Men om det blir en lucka i schemat och någon måste jobba ett extrapass blir det ju tolv timmar utan rast.

En utredning om det omtalade sextimmarsförsöket på Svartedalens äldreboende i Göteborg visar att det har varit positivt för personalen både i ökad trivsel och minskad sjukfrånvaro. Joakim Andersson tycker att det är lite märkligt att man behöver utreda det.

– Det är väl ganska självklart? Och sjukskrivningar kostar mycket så rent ekonomiskt minskar det ju kostnaderna för att införa sex timmars arbetsdag. Jag förespråkar verkligen det.

– Och det här skulle bli en mer attraktiv arbetsplats att söka sig till. Och så kanske arbetskamraterna stannar kvar också. Men det måste förstås anställas fler då. Vi ska inte behöva jobba hårdare än vi redan gör.

Även om Joakim Andersson själv skulle prioritera en arbetstidsförkortning framför en löneökning, menar han att båda två egentligen behövs.

– Lägsta ingångslönen ligger på 20444 kronor i månaden om jag inte minns fel. Över huvud taget är det skitbetalt på Sahlgrenska. Det är faktiskt många tusenlappar som kan skilja mellan SU och ett kommunalt boende. Som undersköterska har man inte särskilt bra betalt inom vården. Man har så man klarar sig men det är inte mycket mer än så.

Eftersom det är svårt att rekrytera folk till sjukhuset finns en bemanningscentral med timanställd personal som hoppar runt mellan olika avdelningar. Undersköterskorna där kan tjäna så mycket som 5000 kronor mer än de fastanställda. På grund av att fackförbundet Kommunal numera förespråkar individuella löner kan det även skilja en del mellan fast anställda undersköterskor på samma arbetsplats.

– Sen är jag emot att det är så enorma skillnader mellan oss och läkarna. Där handlar det ju inte om tusenlappar utan tiotals tusenlappar, säger Joakim Andersson.

– Visst har de utbildat sig, men det har ju vi också.

Att undersköterskeyrket är ett kvinnodominerat yrke spelar förstås också en stor roll för att lönerna är så låga. Men på Joakim Anderssons avdelning jobbar även en del män.

– Jag har varit på mansdominerade arbetsplatser och på arbetsplatser där jag varit enda mannen. Men en blandad arbetsplats är det absolut bästa. Det blir bäst stämning och trevligast jargong när man blandar.

Trots att det finns mycket som behöver förändras i yrket och på arbetsplatsen, märks det att Joakim Andersson verkligen trivs med sitt jobb.

– Visst tänker jag ibland på andra saker jag skulle vilja göra, men det är alltid något som får mig att vilja stanna. Det händer hela tiden något nytt och man kan hela tiden utvecklas. Det är ett väldigt intressant och roligt arbete. Och patienterna ger väldigt mycket tillbaka.

Avslutningsvis frågar jag om det är något mer han tycker behövs från politiskt håll än det vi redan pratat om. Joakim Andersson är tvärsäker:

– Jag önskar att politikerna och sjukhusledningen kunde komma ut och vara på golvet i en månad och se hur det är. De lever ju i sin lilla fantasivärld utan en aning om hur det egentligen är. Det skulle vara intressant att se hur de skulle reagera på det.