Samma gamla krav från kapitalisterna
Att kapitalister och borgarpolitiker kräver att strejkrätten ska inskränkas är ett kvitto på att arbetarna gör något rätt. Det är ett gott betyg åt hamnarbetarna.
En strejk i Sveriges viktigaste hamn ställer inte bara till det för terminalbolaget som strejken är riktad mot, utan även för rederierna vars fartyg ska lägga till i hamnen och för företagen vars gods de fraktar. Bland många andra.
APMT:s kompromisslösa konfliktlinje gentemot Hamn4an är knappast okontroversiell bland andra kapitalister. Även om de kan sympatisera med ambitionen att krossa ett fackförbund så vill de inte behöva betala med sina egna profiter.
Kanske är det så kapitalisterna i Sveriges Skeppsmäklareförening resonerade när de skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten med rubriken ”Hamnstrejken orsakar stor skada – tvångsmedla” (16 november).
Även om arbetarhatet lyser igenom i texten så är det båda sidor som de undertecknande direktörerna vill ska ”ta sig samman”. Lite intressant är att Hamnarbetarförbundet i en replik ställer sig positiva till att avbryta strejken om medlare kopplas in, medan APMT inte ger någon respons alls.
Sveriges Hamnars vd Joakim Ärlund är mer rakt på sak i sin debattartikel ”Hamnstrejken avslöjar en lucka i lagen” (16 november), i princip en kopia på hans egen debattartikel från hamnstrejkerna i våras som är en kopia på hamnkapitalisternas utspel varenda gång hamnarbetarna säger ifrån.
Ärlund menar att det är orimligt att Hamnarbetarförbundet kan strejka när APMT redan har kollektivavtal med ett annat fack, LO-anslutna Transportarbetareförbundet.
Visst kan man förstå att det är irriterande för en kapitalist som köpt sig fredsplikt mot avtalsfästa villkor och rättigheter av ett fackförbund, att ändå behöva dras med ett annat fackförbund som inte är bundna av fredsplikt. Kapitalisternas väl och ve är dock inte arbetarnas problem.
Men vad skulle det då innebära om arbetsköparna kunde garantera fredsplikt på sina arbetsplatser genom att teckna avtal med bara ett fackförbund?
Jo, arbetsköparen skulle kunna teckna kollektivavtal med ett fackförbund som egentligen kontrolleras av arbetsköparen själv och på så sätt ändå tvinga arbetarna till fredsplikt. Det är sådana fackföreningar som kallas gula fackföreningar.
Slutligen, vad vore en chans att kräva försämringar för arbetare och fackförbund om inte Centerpartiet tog den?
I ett nyhetsbrev från Svenskt Näringsliv (21 november) intervjuas Centerpartiets ekonomisk-politiska talesperson Emil Källström om ”den svenska arbetsmarknadens stora problem”, det vill säga att det fortfarande förekommer strejker, trots att kapitalet för längesedan tämjt sossefacken.
Källströms lösning är samma lösning som borgare har på de flesta problem: Begränsa rätten till sympatiåtgärder, begränsa turordningsreglerna och rätten till återanställning enligt Las, samt inför en proportionalitetsprincip.
Alltså att en konfliktåtgärd från ett fackförbund ska stå i proportion till syftet med åtgärden och den skada som orsakas företaget.
Undrar om C även vill införa en proportionalitetsprincip som gäller åt andra hållet? Att arbetsköpare inte får fatta några beslut som orsakar arbetare oproportionerligt stor skada, till exempel att sparka dem.
Nåja, klart kapitalisterna och deras politiska företrädare ska få skälla när de känner sig provocerade. Det är ju bara ett kvitto på att arbetarna gör något rätt.