Nästa år kommer staden New York, USA-imperialismens ekonomiska centrum, styras av en självutnämnd demokratisk socialist. Att Zohran Mamdani förra veckan tog hem segern i stadens borgmästarval var, trots chocken hos etablissemanget, inte särskilt överraskande. Sedan Mamdani vann Demokraternas primärval i mitten av sommaren har han haft en ointaglig ledning i väljarundersökningarna.
Zohran Mamdani är medlem i DSA (Democratic Socialists of America), en reformistisk organisation som samlar stora delar av den amerikanska vänstern. DSA ställer inte upp under eget namn. Istället verkar de inom USA:s cementerade tvåpartisystem genom att kampanja för kandidater inom framför allt Demokraterna som ställer sig bakom deras politik.
Segern för Mamdani blir ännu en fjäder i hatten för DSA. Organisationen uppgav redan innan sommaren att de hade över 85.000 medlemmar i USA och flera tusen av dem i just New York. Att staden är ett DSA-fäste bevisas av andra valframgångar, där Alexandra Ocasio-Cortes seger i kongressvalet är det mest kända.
Mamdanis kampanj har till stora delar byggt på lokala plånboksfrågor. Det handlar om fryst hyra, gratis stadsbussar och förskola. Det är reformer som ger resonans bland alla de människor som försöker leva värdiga liv i en av världens dyraste städer.
Levnadskostnaderna i New York är runt 130 procent högre än det nationella genomsnittet i USA. En enrummare i staden kostar över 30.000 kronor och snittkostnaden för barnomsorg låg på 250.000 kronor per barn förra året – efter att ha ökat med över 40 procent de senaste fem åren. Resultatet är att var tredje barnfamilj i New York inte har råd med förskola.
Det råder ingen tvekan om att Zohran Mamdanis vallöften – om de genomförs – hade inneburit en klar förbättring för New Yorks arbetare.
Reformerna är tänkta att finansieras av stadens superrika. Höjd bolagsskatt och ökad marginalskatt för de som tjänar över en miljon dollar – tio miljoner kronor om året. Det är en klassisk omfördelningspolitik som väckt den amerikanska överklassens raseri.
På ledarplats i konservativa Washington Post kallas Mamdanis seger för “en varning för alla företagsvänliga demokrater”. De förstår att det inte handlar om Mamdani som person.
I skuggan av ökad repression mot arbetare och migranter, av ökad militarisering när nationalgardet sats in att patrullera i amerikanska storstäder och ett israeliskt folkmord som både republikaner och demokrater har möjliggjort så finns helt andra tecken.
I våras publicerade den nyliberala amerikanska tankesmedjan Cato Institute, där svenske högerdebattören Johan Norberg varit verksam, en undersökning som visade att 62 procent av tillfrågade amerikaner mellan 18 och 29 år har en positiv syn på socialism. 34 procent har en positiv på kommunism.
Där Trumps reaktionära politik är det ena uttrycket för en krisande och allt mer stagnerad imperialistisk stormakt så blir rörelsen runt politiker som Mamdani det andra uttrycket.
Ändå handlar chockvågorna inte i första hand om att en socialist lyckats bli vald till ett ämbete i USA. Mamdani är inte ens den första DSA-medlem som kommer att styra New York – 1990 blev socialisten David Dinkins stadens första afroamerikanska borgmästare. Det som fått borgerligheten att känna panik är insikten att de riskerar att tappa det politiska inflytandet över en hel generation.
Vi behöver varken hylla eller avfärda Zohran Mamdani. Det vi kan konstatera är att de senaste decennierna visar att kapitalet inte kommer att acceptera en social reformpolitik.
I sitt segertal på valnatten säger Mamdani till jublande anhängare att staden går in i “en ny era” där “inget problem är för stort för vår administration för att lösa”. Det är en svulstig retorik som riskerar att falla platt. New Yorks väljare lär knappast få se mycket vänsterpolitik.
Flera av frågorna som Mamdani gått till val på är sådana som borgmästare inte har direkt kontroll över. Skattehöjningarna och flera av reformerna måste få stöd av delstadspolitiker för att kunna genomföras.
Det är inte bara den amerikanska presidenten och hans hot om indragna statsbidrag och interventioner med nationalgardet som står för motståndet. Mamdani har också stora delar av den lokala förvaltningen han ska styra över och inte minst Demokraternas centristiska partiapparat emot sig.
Så har Mamdani redan börjat göra eftergifter. Redan innan valet vingades han ta avstånd från Venezuela och Kuba och kalla både Nicolas Maduro och Miguel Diaz-Canel för diktatorer. Imperiet kräver sin lojalitet.
En ensam borgmästare, hur bra socialist han än är, kommer inte kunna lösa de motsättningar som det kapitalistiska systemet föder. Sedan Pariskommunen är den socialistiska rörelsens erfarenhet att det helt enkelt inte går att ta över och använda den borgerliga statsapparaten för att säkra arbetarklassens makt.
Vänsterpartister och enstaka radikala sossar söker nu inspiration i Mamdanis program för att blåsa liv i en socialdemokratisk rörelse som befunnit sig i reträtt i över 30 år. Deras ambitioner sträcker sig dock inte längre än till en rödgrön regering där Vänsterpartiet ingår.
Reformisterna missar att det inte är hoten om reformerna i sig som får borgarklassen att darra – det som verkligen sätter skräck i dem är de fler än hundra tusen människor som organiserat sig politiskt för att få Mamdani vald.
När motståndet mot reformerna skärps är det dessa människor som måste fortsätta mobiliseras och radikaliseras. En sådan utveckling kommer att kräva helt andra kampformer än valkampanjer och helt andra typer av organisationer än reformistiska DSA.
Mamdanis seger är oavsett ett tecken på att det finns ett brett folkligt stöd för socialism i en av kapitalismens högborgar. Låt oss hoppas att den utvecklingen också når oss i USA:s 51:a delstat.
