Vinstbegär stänger Arla i Göteborg

– Jag är säker på att vi skulle få ett stort stöd från allmänheten om vi tillsammans med arbetsledare och tjänstemän tar strid för våra jobb och kräver att Arla bygger ett nytt modernt mejeri för hela Göteborgsregionen. Då behöver vi också stöd från våra arbetskamrater på Arla i Jönköping och andra orter.

Det är inte tomma ord i en för honom och arbetskamraterna mycket bekymmersam situation. Dan Jadenius vet vad han talar om. Sedan 1970, i 43 år, har han arbetat på Arlas mejeri och det finns en omisskännlig stolthet i rösten när Dan konstaterar att han är den som jobbat längst på mejeriet. I princip lika länge har han också varit organiserad kommunist med ett brinnande fackligt-politiskt engagemang.

Arbetarna på Arla i Göteborg har också en fin tradition av att sätta kraft bakom sina krav.

– Vi är flera chaufförer här som genom åren genomfört tre vilda strejker. det är inte många i LO-Sverige som har de goda erfarenheterna, konstaterar Dan Jadenius.

– Stämningen är extremt dov. Folk är förfärade, säger Jens Jadenius som också arbetar som chaufför.

Han började sin bana i kyllagret på pappans arbetsplats redan som gymnasist. Ett perfekt sätt att tjäna lite extra pengar. Efter några krokar i arbetslivet utbildade sig Jens, tog lastbilskörkort och är sedan flera år fast anställd chaufför på Arla.

I mycket var det goda arbetsklimatet som lockade honom tillbaka.

– Detta är det bästa jobb jag någonsin haft. Vi har så god sammanhållning bland chaufförerna.

– Genom åren har jag trivts mycket bra, säger också Dan Jadenius. Det har varit tryggt att jobba på Arla och den kontinuerliga produktionen har gett folk möjlighet att jobba helger och få en hyfsad inkomst. Här har funnits en hög grad av frihet under ansvar.

Visst har arbetsklimatet hårdnat på senare år, som på de flesta arbetsplatser. Men den höga medelåldern bland de anställda talar ändå sitt tydliga språk. Det är i kyllagret som det finns mer unga timanställda. Det är också här och bland maskinoperatörerna i förpackningen och den övriga produktionen som bestörtningen är störst över nedläggningsbeskedet.

Distributionen av Arlas mjölk till göteborgarna och närliggande orter kommer givetvis att fortsätta.

Den mjölk som idag produceras i Göteborg kommer från gårdar i närområdet, norra Halland, Bohuslän och västra delen av Västergötland. Nu ska den enligt Arla-direktörernas beslut först köras till Jönköping och sedan tillbaka igen.

Chaufförerna lär behövas också i framtiden. Inte lätt att snabbt ersätta inkörda förare som kan sina rutter med inhyrda förare. Men produktionen ska offras på den heliga vinstens altare. Inte ens kyllagret ska behållas. Ett besked som de flesta anställda aldrig förr sett som tänkbart.

För givetvis kommer inte nedläggningsbeskedet som en fullständig överraskning. Mejeriet i Kallebäck är nedslitet och uttjänat. Länge har det talats om ett nybygge. Företagsledningen har också haft långgående planer med den inriktningen.

– Just nu är de flesta mest chockade. För många kom beskedet som en kalldusch. Själv är jag förbannad, arg och besviken, säger Jörgen Samuelsson, ordförande i Livsklubben på Arla i Göteborg när vi tittar in på fackexpeditionen.

– Även om det hängt i luften de sista månaderna att det skulle komma ett besked om Göteborg så trodde jag aldrig på total nedläggning.

Han förklarar att det projekt som pågått om att bygga ett nytt mejeri Göteborg hade som förutsättning att Jönköping skulle taktas ned. Men frågan är om det är nödvändigt.

– Det som ligger i botten är att volymerna har minskat varje år. Så har det varit de 35 år jag har jobbat här, förklarar Jörgen Samuelsson.

Spiken i kistan kom när Coop förra året beslutade att inte längre sälja Arlas mjölk utan bara ha sitt eget varumärke i hyllorna. Där gick stora volymer av konsumtionsmjölk förlorade för Arlamejeriet i Göteborg.

– Det var då företagsledningen insåg att produktionsvolymen täcks av kapaciteten i mejeriet i Jönköping. Men nog trodde jag att någon form av kyllager skulle vara kvar i Göteborg.

På fackexpeditionen träffar vi också huvudskyddsombudet Göran Hjelm, som varit fast anställd sedan 1976. Båda är tydligt kritiska till företagsledningens agerande, då inte minst till den långsiktiga utvecklingen.

– Det är för enkelt att lägga ner en fabrik i Sverige. I Tyskland kostar det betydligt mer. Företaget skulle få ta ansvar för a-kassan och att skaffa fram nya jobb, säger Göran Hjelm.

– Hur förbannade vi än är över att förlora jobbet så kan vi ju inte göra som vävarna på 1800-talet och slå sönder maskinerna, det lönar inget till, säger Jörgen Samuelsson

– Förr var koncernledningens idé att produktionsanläggningarna ska ligga där människorna bor. Det är billigare att köra råvara än paketerad mjölk, konstaterar han med en tydlig bitterhet i rösten.

Utvecklingen av mejerimarknaden är intressant. Liksom för i stort sett all samhällelig produktion under kapitalismen skedde det under 1900-talet en fantastisk ökning av produktiviteten vid landets mejerier. Samtidigt sjönk antalet driftsplatser från hela 1628 år 1930 till enbart 50 arbetsplatser år 2000. Under denna tid slog mängder av små bondeägda lokalmejerier samman till några få storföretag. Men fortfarande var de ägda av bondekooperationen.

Sedan dess har utvecklingen fortsatt. Men under 2000-talet med en annan inriktning. I flera fall har bondekooperationen sålt eller fusionerat sin verksamhet med utländska storföretag.

Som Skånemejerier som sedan förra året omvandlades från en ekonomisk förening till ett holdingbolag, vars aktier sålts till den franska livsmedelskoncernen Groupe Lactalis. Fortfarande finns Skånemejeriers huvudkontor i Fosie, utanför Malmö, men frågan är nog mest hur lång tid det tar innan direktionen sitter i Paris?

Som i fallet med bondeägda Arla, Sveriges största mejerikoncern, som redan år 2000 slogs samman med danska bondekooperativet MD Foods. Företaget fick det internationellt gångbara namnet Arla Foods med huvudkontor i danska Århus. Idag ägs Arla Foods av bönder i sex europeiska länder, Storbritannien, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Danmark och Sverige. Företaget fortsätter att växa. 2011 inkorporerades mellansvenska Milko och samma år skedde en liknande fusion med den tyska mejerikoncernen Hansa-Milch.

– Denna utvecklingen är ett resultat av EU-anpassningen och dess fria konkurrens. Det var ett misstag av Arla att ge sig i lag med MD-Foods, säger Dan Jadenius.

Det finns mycket att fundera kring den allt tydligare kapitalistiska utvecklingen av mejeribranschen mot ännu mera stordrift och monopol.

Som anställd inom branschen, där så tydligt arbetstillfällen står på spel när storleken på vinsterna blir det avgörande för besluten i direktörsrummen långt, långt borta från produktionen. Men också inte minst som konsument.

Vem har frågat efter alla de nya sorters mejeriprodukter som översvämmar stormarknadernas växande kylrum?

– Lönsamheten har hållits uppe med keso, youghurt, behandlad mjölk med tillsatser som till exempel vitaminer, produkter som man kan mer betalt för. Det ska inte finnas några hål i sortimentet som konkurrenterna kan ta. Så förklarar Jörgen Samuelsson tankegången hos företagsledningen bakom det enorma produktutbudet i mjölkdiskarna.

– Men allt ska inte vara ekonomi, inflikar Göran Hjelm. I Arlas nedläggningspaket ingår 270 miljoner kronor på ett så kallat utvecklingscentrum.

Inte lär arbetarna i mejeriet i Kallebäck få någon nytta av utvecklingscentret.

– Den satsningen är pengarna de får för att sälja fabriksmarken här. Tänk då att det är vi som jobbar i Sverige har dragit in mest pengar till Arla, påpekar Göran Hjelm.

Vi frågar oss också vem i Göteborg som har behov av att kunna välja på mjölk från Skånemejerier, Wapnö i Halland, Falköpingsmejerier, Hjordnära i Hjo, Coops Änglamark som produceras i dalarna, Vali i Finland, när det finns ett Arlamejeri mitt i staden?

Varför ska mjölk köras kors och tvärs land och rike runt? Svaret är inte svårfångat. Här handlar det om att i den heliga konkurrensens namn försöka öka profiterna på varje stormejeri som ser dagens ljus. Men vad med miljön?

Nu är det så finurligt att i fallet med Arlas nedläggningsbeslut så presenterar ledningen siffror för de anställda som påstår att utsläppen av koldioxid, CO2, blir mindre om mejeriet i Göteborgs läggs ner. Enligt den kapitalistiska ekvationen att ju större och modernare mejeri, som i Jönköping dit produktionen av mjölk ska flytta desto mindre utsläpp totalt.

Men det är ju absurt! För även om det vore så att anläggningen i Göteborg är nedsliten och släpper ut mängder av CO2 så begriper även en femteklassare att lastbilar med mjölk som åker längre sträckor släpper ut mer koldioxid och andra miljöförstörande ämnen än mjölkbilar som åker kortare distanser. Dessutom är alternativet till nedläggning inte att behålla den slitna anläggningen i Göteborg utan ett nybygge, med alla de möjligheter det ger till miljöbefrämjande åtgärder.

– Den kår som är oersättlig är vi chaufförer, säger Jens Jadenius. Men jag är inte intresserad av att vårt eget jobb ska behållas. Vi ska rädda produktionen i Göteborg och därför måste vi kräva att det byggs ett nytt mejeri.

Men innebär inte ett sådant krav med automatik att jobben försvinner i Jönköping? Det finns en tendens till sådant tänkande hos klubbordförande Jörgen Samuelsson när han i sina funderingar ställer Jönköpingsmejeriet mot det egna i Göteborg.

– Spiken i kistan var när man tog beslut att bygga ut mejeriet i Jönköping som idag är det enda mejeriet med mekaniserad lagerhållning. Det var ett strategiskt felbeslut. Det nya mejeriet skulle ha legat här. Det finns inte rum för bägge två.

Men de två chaufförerna tänker i andra banor, när vi frågar om deras syn på motsättningen mellan Jönköping och Göteborg.

– Nej, nej, nej, säger Jens Jadenius. Den frågan leder fel.

Båda mejerierna kan behållas. För här handlar det om att se till nyttan för de anställda och för konsumenterna i Göteborgsregionen.

– Än är inte sista ordet sagt, påpekar Dan Jadenius. Många här misstror att de ska kunna flytta lagret till Jönköping.

Arla hade förra året en omsättning på 63 miljarder kronor och en vinst på 1,9 miljarder. Företaget har 11 miljarder på banken. Det finns inga skäl att öka vinsterna, Speciellt inte när vinstjakten drabbar de som skapat vinsten.

– Marken här skulle de, vad vi hört, få 400 miljoner för. Hade de delat ut 500 miljoner mindre i vinst till de ägande bönderna så hade det räckt till att bygga ett nytt mejeri i Göteborg.