Krigsprofitörerna vill in i Nato

Det finns mäktiga ekonomiska intressen bakom Sveriges närmande till Nato. Visst finns det en försvarspolitisk vilja att dra Sverige längre in under Natos kärnvapenparaply, men värdlandsavtalet och krigsövningen Aurora handlar också om att öka profiterna för landets verkliga makthavare – det svenska monopolkapitalet med familjen Wallenberg i spetsen.

Ett svenskt Natomedlemskap skulle till att börja med innebära en fördubbling av försvarsbudgeten för att nå Natos mål på två procent av BNP. Wallenbergstyrda Saab skulle direkt få sälja mer vapen till Försvarsmakten.

Ett Natomedlemskap skulle också underlätta affärerna med andra Natoländer. Och på hemmaplan skulle det finnas ett formellt medlemskap i krigsalliansen för Exportkontrollrådet att ta hänsyn till vid godkännande av vapenexport. Gemensamma militära samarbeten har gång på gång visat sig väga tyngre när en vapenaffär ska godkännas än till exempel situationen för mänskliga rättigheter i köparlandet.

Inte för att det finns mycket till hemmamotstånd mot de blågula krigsprofitörerna idag. När det handlar om att sälja svenska vapen sluter både stat och kungahus upp bakom Wallenberg och Saab.

Minns Saudiaffären som Ekot avslöjade 2012, om vapenfabriken som Totalförsvarets forskningsinstitut FOI skulle hjälpa Saudiarabien att bygga. Fabriken behövdes för att Saudiarabien skulle köpa Saabs och Ericssons radarsystem Erieye i en affär värd omkring 15 miljarder. Internationella vapenaffärer innehåller ständigt den typen av motköp eller åtaganden i köparlandet. Offset heter det på branschspråk.

För att landa kontraktet tog Wallenberg hjälp av både hovet och regeringen. I kungadiktaturen Saudiarabien behövdes den svenska kronprinsessan Victoria för att öppna dörrarna till kronprins Abdullah och landets högsta politiska ledning.
Det var 2004. Göran Persson var statsminister och Leni Björklund socialdemokratisk försvarsminister.

Åtta år senare var det en borgerlig försvarsminister som fick gå när skandalen med den planerade vapenfabriken uppdagades. Moderaten Sten Tolgfors fick offras för att alliansregeringen fullföljt regeringen Perssons stöd till Saudiaffären.

Att alliansregeringen inte redan dragit sig ur den olagliga affären berodde på Marcus Wallenbergs direkta ingripande. Han skrev 2008 ett brev till försvarsministern där han förklarade vikten av att projektet med vapenfabriken blev av.

”Annars finns det tyvärr risk att ett antal andra samarbetsområden, inte minst Erieye, kan hamna i farozonen”, skrev Wallenberg. Regeringen lyssnade och projektet fortsatte genom att en anställd på FOI bildade ett bulvanföretag för bygget av vapenfabriken.

När upplägget avslöjades lämnade Tolgfors sin ministerpost och riksdagsplats. Men han behövde inte gå arbetslös särskilt länge. Några månader senare var han chef och delägare i lobbyfirman Rud Pedersen. Som jobbar mot vapenindustrin och har Saab som kund.

Marcus Wallenberg som skrev brevet till Tolgfors är styrelseordförande i Saab, Sveriges i särklass största vapentillverkare. Saab är en del av Investorsfären där bland annat elektronikföretaget Electrolux ingår. Ordförande i Investor är Marcus Wallenbergs kusin Jacob Wallenberg.

Tack vare Investors ägande i Electrolux kunde Saab 2004 erbjuda att flytta en hel dammsugarfabrik från Sverige för att Ungern skulle leasa Gripenplan. Fabriken i Västervik stängdes och 500 arbetare blev av med jobbet för att Saab skulle få sälja sina stridsplan.

Att den socialdemokratiska regeringen stödde affären, som gjorde 500 människor i Sverige arbetslösa, borde inte förvåna någon. Oavsett politisk färg på regeringen springer ministrar och tjänstemän vapenkapitalets ärenden. Och inte sällan tar de sedan steget till industrin för ännu mer välbetalda befattningar. Så gick de två tjänstemän som förhandlade fram samarbetsavtalet med Saudiarabien till Saab när avtalet var klart.

Försvarsmaktens högsta företrädare har också en tendens att hamna på Wallenbergs lönelista. Sommaren 2014 köpte Saab ubåtstillverkaren Kockums av tyska Thyssen-Krupp. På hösten samma år utspelades den senaste ubåtscirkusen i Stockholms skärgård. Överbefälhavare Sverker Göranson var då snabb med att slå fast att det var bevisat att en främmande ubåt kränkt svenskt vatten.

När det kom fram att Göransons bevis i själva verket kom från ett svenskt objekt hade Försvarsmakten redan slutförhandlat kontraktet på två nya superubåtar av typen A-26 från Saab Kockums för åtta miljarder.

Göranson avgick ett halvår senare som ÖB för att istället bli välavlönad konsult åt Saab i USA. Hans företrädare som ÖB, Håkan Syrén, tjänar också miljoner på att dela med sig av sin expertis till vapenindustrin genom sitt konsultbolag In General AB.
Chefen för Saab Kockums är för övrigt Gunnar Wieslander, som var statssekreterare åt statsminister Fredrik Reinfeldt när Saab köpte Kockums.

Sveriges uppslutning bakom USA-imperialismens krig är också ett sätt att bevisa svenska vapens stridsduglighet.

När Natos bombkrig mot Libyen inleddes 2011 skickade Sverige Jasplan för att upprätthålla den flygförbudszon som tillät Nato att ostört bomba sönder landet.

Socialdemokraterna var splittrade i frågan och den färske partiledaren Håkan Juholt ville avbryta den svenska insatsen efter de överenskomna första tre månaderna. Men Wallenberg och Saab lobbade hårt för att Sverige skulle fortsätta visa upp sina plan tillsammans med Nato ”i skarpt läge” och Juholt kovände. Wallenbergs roll i spelet avslöjas i Daniel Suhonens bok om Juholt, Partiledaren som klev in i kylan.

Exemplen på hur Wallenbergfamiljen fått höga politiker att gå deras ärenden är värda att ha i bakhuvet när man följer den försvarspolitiska debatten.

Det är lätt att stirra sig blind på Sveriges politiska företrädare, och svårt att inte uppröras över krigsminister Hultqvists svassande för USA. Men de viktigaste besluten fattas ofta bakom kulisserna och det är inte för inte som familjen Wallenbergs motto lyder esse non videri.

Att verka utan att synas.