Tortyr – en amerikansk specialitet
Nya avslöjanden visar att högt uppsatta psykologer i USA spelat en nyckelroll för användandet av tortyr i förhören i Irak, Afghanistan och i CIA:s hemliga fängelser världen över.
Vi har allihop sett bilderna från Abu Ghraib. Nakna män staplade i högar och leende amerikanska soldater i bakgrunden. Vi har också hört historierna från Guantanamo. Om soldater som trampat på koranen, isolering och fysisk misshandel.
Just nu rasar en strid inom det amerikanska psykologförbundet, APA. Till skillnad från alla de övriga sjukvårdsförbunden i USA tar inte APA avstånd från att deras medlemmar medverkar i förhören av misstänkta terrorister.
Det har fått en rad ansedda psykologer att lämna förbundet i protest. Psykologen och författaren Mary Pipher är en av dem. Hon lämnade dessutom tillbaka det pris hon fick från APA 2006.
”Jag vill inte ha ett pris från en organisation som sanktionerar medlemmarnas deltagande i förhören på CIA:s Black Sites och i Guantanamo. Psykologerna har under sin närvaro både utbildat förhörsteamen i mer effektiva metoder för att bryta ner människor och legitimerat tortyren i strid med Genèvekonventionen”, skriver hon i ett brev till APA.
Fångar som släppts från något av USA:s fängelser världen över har alla vittnat om samma sak. De har utsatts för kvävande värme, outhärdlig kyla, skendränkningar, ljudchocker eller isolering. Trots de samstämmiga vittnesmålen har USA fortsatt att hävda att tortyren och den omänskliga behandlingen av fångarna är dåd av enskilda soldater som ”gått över gränsen” eller ”tappat besinningen”.
I själva verket är tortyren utformad med hjälp av psykologer och den används systematiskt som en del av USA:s politik.
Psykologernas samarbete med den amerikanska militären har många år på nacken. Redan på 40-talet började psykologer hjälpa den amerikanska försvarsmakten med att utveckla förhörstekniker som senare användes i bland annat Vietnamkriget, och ytterligare en tid senare i Latinamerika. Idag är militären, veteranmyndigheten, CIA och andra underrättelseorgan den största arbetsgivaren för psykologer i USA.
School of Americas
1946 grundade USA School of Americas, som 2001 döptes om till Western Hemisphere Institute for Security Cooperation, WHISC. Här har över 64000 personer från Central- och Sydamerika utbildats i tortyr, avrättning och utpressning fram till idag. Studenterna har sedan återvänt till sina hemländer, och oppositionella i bland annat Chile, El Salvador, Colombia, Guatemala och Mexico har fått betala priset för studenternas nyvunna kunskaper i form av tiotusentals döda och långt fler fängslade och torterade.
Drygt tio år efter Shool of Americas bildades fick en psykolog vid namn Ewan Cameron som var verksam vid McGill-universitetet i Kanada de första anslagen från CIA för att utveckla ”nya” förhörsmetoder. Hans studier utgjorde en fortsättning på CIA:s hemliga program MK Ultra som redan 1953 hade börjat utveckla ”okonventionella” förhörsmetoder.
Syftet med utvecklandet av de nya metoderna var att bryta ner fångar som misstänktes vara kommunister. Total isolering varvat med sensorisk överbelastning, extrem värme och extrem kyla, huvor, ljudslingor och hundar – teknikerna som Cameron och hans psykologkollegor undersökte återfinns i alla de länder USA senare kom att ha ett finger med i spelet i.
Flera av teknikerna som lärdes ut på School of Americas känns också igen från Camerons studier.
Guantanamo och Abu Ghraib
I dag hör vi återigen vittnen som berättar att de blivit utsatta för tortyr. Men nu handlar det inte längre om Latinamerika i första hand.
Det är istället före detta fångar från Guantanamo och Abu Ghraib som vittnar om den fysiska och psykiska tortyren. Och även denna gång spelar psykologerna en viktig och skrämmande roll.
2002 godkände USA:s förra försvarsminister Donald Rumsfeld ett flertal våldsamma metoder som CIA ville använda i Guantanamo. Metoderna var en del av SERE-programmet, där SERE står för Survival, Evasion, Resistance, Escape.
Exempel på metoder är skendränkning, påtvingad nakenhet, extrema temperaturer, sexuella och religiösa kränkningar och svält. Låter det bekant?
SERE-programmet
SERE-programmet utvecklades av två psykologer vid namn James Elmer Mitchell och Bruce Jessen. De fick ansvaret för att utbilda förhörsledare åt CIA. Senare har de sagt att ”Vi är stolta över det arbete vi har gjort för vårt land”.
Konsekvenserna av deras insats har i alla fall varit påtaglig. Svensken Mehdi Ghezali som satt fängslad i 930 dagar i Guantanamo berättade efter frigivningen om hur han utsatts för systematisk tortyr. Popmusik på olidligt hög volym, skällande hundar, starkt ljus, huva över huvudet; han fick liksom de andra fångarna erfara flera av de tekniker som ingår i SERE-programmet.
Rumsren tortyr
Naomi Klein argumenterar i boken Chockdoktrinen för att imperialismen och nyliberalismen är beroende av tortyr för att underkuva folken. Skräcken för att bli torterad har en förlamande effekt på hela samhällen, och på så vis försvåras all motståndskamp.
Så var det på sjuttio- och åttiotalet, så är det idag.
Men det finns en stor skillnad mellan tortyren i exempelvis Chile och den i Irak. Då, när Pinochets underhuggare hade fått ta del av de metoder som Cameron och hans kollegor utvecklat och som lärts ut på School of Americas, gjorde CIA och den amerikanska regimen allt de kunde för att hemlighålla USA:s roll.
Idag säger Bush öppet att USA inte tänker hålla sig till Genèvekonventionen. 2006 erkände Bush att USA har hemliga fängelser, där fångarna precis som i Guantanamo betraktas som fientligt stridande och därför fråntas sina rättigheter. Och så sent som 8 mars i år stoppade Bush en lag som hade förbjudit CIA att använda skendränkning och andra kontroversiella förhörsmetoder. Skendränkning är för övrigt en metod som också användes i Vietnam.
Tortyren har alltså blivit rumsren, så länge det är USA som utför den. Men kanske kan psykologerna i USA den här gången spela en progressiv roll. Efter påtryckningar från engagerade psykologer så har exempelvis staten Kalifornien beslutat att sjukvårdspersonal med licens från Kalifornien inte får delta i förhör av fångar.
LISA ENGSTRÖM
Proletären 13, 2008