Feministisk vapenexport?

Visste du att en svensk minister var i Colombia förra veckan? Inte det?

Fast det är väl inte så konstigt om utrikesministern åker för att ge sitt stöd till den bräckliga fredsprocessen. FN:s årliga rapport om situationen för mänskliga rättigheter i Colombia visade ju så sent som häromdagen att inte färre än 127 ledare för sociala rörelser mördades i landet förra året, och 2017 har knappast börjat bättre.

När den colombianska regeringen vägrar erkänna att de ständiga morden på aktivister begås av paramilitära grupper, som regeringen påstår inte längre existerar, är det naturligtvis helt riktigt att chefen för Sveriges ”feministiska utrikespolitik” åker till Colombia för att markera sin oro över utvecklingen. Det är ju inte minst kvinnorna och barnen som drabbats i det krig som lett till att Colombia har fem miljoner internflyktingar, som tvingats lämna sina hem på landsbygden för att hanka sig fram i storstädernas slumområden.

Problemet är bara att det inte var utrikesminister Margot Wallström som åkte till Bogotá. Det var näringsminister Mikael Damberg, som kom hem till Stockholm igen med ett nyskrivet försvarsavtal mellan Sverige och Colombia.

Avtalet bereder vägen för att Saab ska kunna sälja Gripenplan till Colombias militärmakt, samma militär som gjort sig skyldig till tiotusentals utomrättsliga avrättningar i kriget mot Farcgerillan. Ett krig som pågått i ett halv sekel och där det sedan bara några månader tillbaka finns ett underskrivet fredsavtal. Bläcket på fredsavtalet har knappt hunnit torka när Damberg åker för att bana väg för ökade profiter åt den svenska krigsindustrin.

Nog kan man bli illamående för mindre. Ingen behöver dock oroa sig, enligt Damberg. Sverige har nämligen passat på att utbilda den colombianska försvarsmakten i genusfrågor och mänskliga rättigheter. Visst vore det skrattretande, om det inte var så äckligt cyniskt.

Mikael Damberg är en lydig minister som vet sin funktion. Han är lakej åt det svenska monopolkapitalet, i det här fallet vapenindustrin. Så fungerar Sveriges utrikespolitik i praktiken. Den feministiska fernissan står inte i vägen varken för att sälja vapen åt halshuggarna och kvinnoförtryckarna i Saudiarabien eller åt den bloddränkta colombianska krigsmaskinen.

Och så fungerar det i de allra flesta länder i världen, de nationella regeringarna representerar ”sina” kapitalister och arbetar för att främja dem i den eviga konkurrensen som råder i det kapitalistiska systemet. Hur många miljoner människor som dör eller tvingas på flykt i imperialismens krig är underordnat profiten.

Men det finns några få undantag bland jordens länder, som visar på en väg framåt för mänskligheten. Vet du vem José Luis Ponce är? Inte?

José Luis Ponce är Kubas ambassadör i Colombia. Som representant för det socialistiska Kuba gav ambassadören förra veckan ett löfte om sammanlagt tusen stipendier till den colombianska regeringen och Farc att dela på under fem år.

Man kan lugnt säga att Kuba har en något annorlunda syn än Sverige på vad som kan hjälpa Colombia att läka efter mer än femtio år av inbördeskrig. Kuba stod inte bara värd för fredsförhandlingarna som pågick i mer än fyra år i Havanna. Femhundra före detta gerillasoldater kommer alltså att få åka till Kuba och studera medicin, de första hundra åker när höstterminen startar i september i år.

Det skulle man kunna kalla för en medmänsklig utrikespolitik. Men Kuba har inte samma höga svansföring som det hycklande Sverige och behöver inte sätta politiskt korrekta namn på saker och ting när gärningarna talar för sig själva.

Sedan vet man ju förvisso inte vad läkarstudenterna kommer att tycka om saken, de kanske hellre hade velat ha Sveriges mördarplan med medföljande genuslektioner. Vem vill lära sig lappa ihop en människa när man kan skjuta henne i bitar på ett riktigt jämställt, svenskt sätt?