”De riktar skulden nedåt”
Den brittiske skribenten Owen Jones har blivit känd för både grävande reportage och raljanta tidningskrönikor. Han har ett förflutet som politisk aktivist, något som i allra högsta grad präglat hans skrivande.
Proletären möter Owen Jones på Bokmässan i Göteborg. Han har precis anlänt med inrikesflyg från Stockholm, som förlaget fick boka i sista minuten då det rådde tågkaos. En oväntad förstahandserfarenhet av svensk järnvägsbolagisering men Jones tar det med ett leende.
– Inte ens vi fick det så illa med privatiseringarna!
Jones fick sitt stora genombrott 2011 med boken Chavs – The demonization of the working class där han kartlade det ogenerade svartmålande av arbetarklassen som pågår i Storbritannien. I boken beskrivs främst hur så kallade ”chavs”, en stor grupp av det brittiska trasproletariatet, hånas och marginaliseras på olika sätt i det brittiska samhället.
Hans senaste bok, Etablissemanget, och hur de kommer undan med allt har just översatts till svenska och uppmärksammas i Ordfronts mässmonter. Boken handlar om den brittiska borgarklassen och medieeliten men också om hur de senaste decenniernas nyliberala paradigmskifte har befäst deras makt och vattnat ur allt motstånd.
– Även om skalan och de specifika detaljerna skiljer Storbritannien och Sverige åt så har det varit samma bakomliggande processer – och konsekvenserna har varit snarlika. Det är också samma slags människor som har haft allt att vinna på den här typen av politik.
Storbritannien nämns ofta bland de länder där nyliberalismen hårdast slog igenom. Den förändrade inte bara de politiska spelreglerna utan även hela samhällsdebatten. Högerkrafterna målade upp en bild av sig själva som det ”sunda förnuftets” röst. All annan politik porträtterades som ansvarslös och orationell.
– De jobbade hårt för att rikta skulden nedåt. De skapade myter om socialbidragstagare – att de utnyttjar systemet, lever i överflöd och bygger herrgårdar av platteveapparater, om att arbetare och vänstern är förlegade dinosaurier – när det i själva verket är överklassen som lever i prakt på våra pengar och vill vrida tillbaka klockan.
Det är svårt att undvika ämnet Jeremy Corbyn, den nyblivne Labourledaren som skapat stora rubriker. Främst genom att åtminstone ge sken av att vilja föra en genuin vänsterpolitik.
– Corbyn är backad av en stor gräsrotsrörelse. Det är den som har lyft fram honom. Hans resultat i partiledarvalet var en av de största ”mot alla odds”-segrarna i brittisk politisk historia.
Owen Jones sticker inte under stol med att han är en Corbynsympatisör.
– Han är kanske inte någon ”working class hero” men jag tror verkligen att han är precis den vänsterinjektion Labourpartiet behöver. Folk uppskattar hans opretentiösa stil. De uppfattar honom som ödmjuk och ärlig. Det är även det intryck jag själv har fått av honom.
Ett intryck som påminner en del om det man får av Jones själv. Det märkts att han hyser ett genuint intresse för samhällsfrågor och han uttrycker sig på ett okonstlat och ofta väldigt roligt sätt.
– Humorn kan vara ett mäktigt vapen. Den kan få orättvisor att verka absurda och fruktansvärt onödiga. Framförallt klär den av makthavarna och visar dem för vad de är. Det är därför de räds den. Men det är ju förstås viktigt att inte ta sig själv på för stort allvar heller.
Trots att trycksvärtan knappt har hunnit torka i hans senaste alster är den ambitiöse Jones redan i färd med att skriva en ny bok. Den går under arbetstiteln Politics of Hope.
– Efter att ha agerat gnällspik i flera år känns det fint att skriva en bok ur ett annat perspektiv, där kreativa lösningar och en vision om ett bättre samhälle får mer plats. Det är viktigt att inte bara vara emot saker – man måste ju vara för saker också. För bättre alternativ.