Engagerad samhällsskildrare gör sin sista film

På Filmateljéns kontor på Lindholmen i Göteborg sitter Bo Harringer och redigerar sin kommande film om diskoteksbranden vid Backaplan 1998. I filmen berättar flera av de som överlevde om sina upplevelser, och vad som hänt sedan dess.

– Den här killen blev kriminell efter branden, berättar Bo Harringer när han visar ett klipp med en av arrangörerna för festen. Tänk själv att som femtonåring bli anklagad för 63 kompisars död. Det tog ju ett och ett halvt år innan de som faktiskt tände på greps, så han fick utstå en del.

Det är inte första gången Bo Harringer behandlar branden. Den bröt ut under inspelningen av filmen ”88.Soldiers”, som han regisserade tillsammans med Leif Ryding. Hip hop-gruppen Hammerhill Click, som medverkade i filmen, miste två medlemmar i branden, och filmen blev en helt annan än vad som först var tänkt.

På väggen i redigeringsrummet hänger hela den nya filmen som post it-lappar, så att det går att hålla reda på alla scener även om de stuvas om, läggs till och tas bort.

– Det finns inte någon mall som jag jobbar efter, utan det är olika från film till film, berättar Bo Harringer. Ämnet bestämmer formen på något sätt.

Han är väl medveten om makten han som filmare har över publiken.

– Hur man klipper en film och vilka åsikter man för fram påverkar ju folk. Jag som upphovsman färgar filmen med mina tankar och mina politiska ståndpunkter. En annan person hade ju skildrat det här på ett annat sätt.

Några gånger har Bo Harringers filmer haft konkret betydelse för politiska förändringar. Filmen ”Jag vill inte leva detta livet”, om GHB-missbruk bland arbetarungdomar, fick stort genomslag, och påverkade Göteborgs politiker att göra vissa ändringar i stadens narkotikapolitik.

Filmen ”Född slav” som gjordes tillsammans med Hélène Aastrup påverkade rentav svensk utrikespolitik.

– I Mauretanien finns det gamla slaveriet kvar, där människor föds in i en slavklass, berättar Bo Harringer. Slavarnas barn tillhör slavägaren, och så fort de börjar krypa får de lära sig att passa upp. Man räknar med att det finns omkring 100 000 slavar i Mauretanien.

Filmen visades för Utrikesdepartementet som kom att ändra sin beskrivning av landet. Tidigare hade Sverige gått på USA:s och EU:s linje om att Mauretanien endast hade rester av slaveriet kvar, och att regeringen bekämpade det.

– Men så var det inte, förklarar Bo Harringer. Regeringen hade gjort en deal med USA och EU om att de skulle hålla käft om slaveriet mot att Mauretanien godkände staten Israel. Och så fick de ekonomiskt stöd och bra betalt för sina fiskevatten på köpet.

Nästan alla Bo Harringers filmer behandlar politiska och sociala frågor, vilket han ser som sin skyldighet.

– Vi medelklassmänniskor måste ta ställning i samhället. Antingen får man ta ställning för bankdirektörerna som får 29 miljoner i årslön, eller för sjuksköterskorna och vårdbiträdena som inte ens har 29 000 i månaden.

Politiskt engagerad har han varit sedan tonåren i småländska Eksjö. I mitten av 60-talet startade han och några till Liberal Ungdom i staden, men det tog inte lång tid innan Folkpartiet uteslöt hela styrelsen.

– Den första kampanjen vi hade var om stöd till ANC och Nelson Mandela, och det blev ett jävla liv, berättar Bo Harringer. Han var ju terrorist! Sen fortsatte vi med en kampanj till stöd för FNL i Vietnam, och då fick Folkpartiet nog.

Att han engagerade sig i Folkpartiet kan idag tyckas lite märkligt, men då var det ganska naturligt.

– Jag kommer ju från en medelklassmiljö. Morsan var småskollärarinna, farsan var underofficer, och båda var liberaler. Men de var den gamla skolans socialliberaler som var socialt engagerade.

1968 gick flyttlasset till Göteborg där Bo Harringer blev politiskt engagerad till vänster, och 1971 flyttade han ner till Malmö där han blev medlem i KFML(r). Han lämnade dock partiet på 80-talet.

– Jag anser att om man är med i ett parti ska man vara aktiv, och det var inte jag. Men socialist är jag ju ändå, även om jag inte tillhör något parti.

Sedan 1980-talet har Bo Harringer arbetat som filmare, men har även försörjt sig som takmålare, ostvändare, skogsarbetare, sågverksarbetare, lastbilschaufför och fabriksarbetare. Tillbaka i Göteborg fick han anställning som filmare på Göteborgs Universitet där han gjorde filmer om forskning. Han blev kvar där i 30 år.

– Det går inte att försörja sig som dokumentärfilmare, förklarar han. Det finns inte några riktiga distributörer för dokumentärfilm heller. Filmerna visas på SVT och kanske någon bio, och sen försvinner de.

1989 startade Bo Harringer Filmateljén, där han sedan dess producerat både sina egna och andras filmer, de flesta är dokumentärer, men även ett par spelfilmer. Till exempel Filmateljéns första produktion, ”Farlig vision”, med manus av Göran Greider och regi av Anders B Jonasson.

– Den handlar om en kille som är ensam i sin farbrors hus och spelar tv-spel. Plötsligt bryts spelet med bilder där en tjej håller på att bli mördad. Så ser han att mördaren är i huset, och på väg ner till honom! Det är en ganska speciell fantasi-action.

En del filmer gör Bo Harringer på uppdrag av skolan, och han har också gjort en film om Axel Dahlströms torg i västra Göteborg i samband med att torget fyllde 50 år.

– Visst, det var ett beställningsjobb, men det blev ju en dokumentärfilm om människorna som bor och bott där. Folk flyttade dit på 50-talet från Haga där de bara hade kallvatten och dass på gården. För dem var det som att komma till himmelriket. Och det är så filmen heter, ”Det var som att komma till himmelriket”.

En av Bo Harringers favoriter i sin egen produktion är ”Älvens röst” där publiken får följa med på en resa längs Lule älv, och där speakerrösten tillhör älven själv. Författaren Johan Bergström har skrivit manus och är medregissör.

– Jag tycker om den för att den innehåller så fina bilder. Vi filmade den under ett helt år och fick med alla årstider. Och så är det väldigt intressanta människor med i filmen.

Längs älven får vi träffa gamla flottare och renskötande samer. Pensionerade skogsarbetare berättar om hur arbetet gick till förr, och de som jobbar i skogen nu får berätta om hur arbetet förändras. Även de som bekämpar avverkningen får komma till tals.

– Där finns en konflikt, säger Bo Harringer. Jag förstår ju skogsarbetarna som lever av det här. Norrlands träd är ju inte oändliga och arbetarna börjar få svårt att få jobb. Och så är de anställda för att fälla skog som egentligen skulle bevaras, samtidigt som andra vill bevara den.

”Under en blågul himmel” från 2004 kom att bli den första delen av fyra i filmsviten ”Det andra Sverige”. Filmerna skildrar olika subkulturella yttringar bland arbetarungdomar i efterdyningarna av det omvälvande 1990-talet, med arbetslöshet, nedskärningar, invandring och globalisering.

Renzo Aneröd som figurerade i ”88.Soldiers”, då som medlem i punkbandet EAK, är medregissör, och den av de två filmmakarna som syns i bild och pratar med ungdomarna. Men mest pratar ungdomarna med varandra.

– Det blir mycket starkare så än om man gör vanliga intervjuer, kommenterar Bo Harringer. Det blir mer äkta och deras känslor kommer fram på ett annat sätt.

Han och Renzo Aneröd för också samman ungdomar från de olika grupperna.

– De får träffa varandra och så ser man vad som händer!

I ”Under en blågul himmel” skildras olika grupper som media pekat ut som farliga – medlemmar i en mc-klubb, anarkister, nazister, radikala muslimer, förortsgäng och skinheads. En av ungdomarna med nazistiska åsikter åkte under inspelningen fast för innehav av drogen GHB, vilket kom att både påverka filmen och bli ingången till ännu en film, den tidigare nämnda ”Jag vill inte leva detta livet”.

Det är en jobbig film att titta på och den var enligt Bo Harringer också jobbig att göra. Filmens huvudperson Henke ringde honom under inspelningen och sa att han måste komma direkt, och det visade sig att han skurit sig.

– Då måste vi till sjukhuset snabbt som fan, och filmen betyder ingenting. Men så tänker jag att jag kanske kan göra båda delarna. Så där sitter jag i baksätet med Henke och filmar samtidigt som jag pratar med honom, och min grabb Josef kör bilen. Det blev ju en jävla stark scen.

Samtidigt menar Bo Harringer att man hela tiden måste överväga hur mycket man ska lämna ut folk. Därför måste alla som medverkar i känsliga scener ge sitt godkännande, vilket någon gång lett till att en hel del fått klippas bort.

Det finns också andra etiska problem att förhålla sig till.

– Som dokumentärfilmare kommer du utifrån, är där ett tag, och sen går du därifrån. Men det är svårt. Man kan inte bara lämna folk och gå tillbaka till sin medelklasstillvaro, utan man måste hålla kvar kontakten om det är möjligt och om de vill.

De andra två filmerna som ingår i ”Det andra Sverige” heter ”Islams barn i folkhemmet” och ”För alltid patriot”. ”Islams barn i folkhemmet” handlar om unga muslimer med olika inställning till sin religion och kultur. ”För alltid patriot” studerar svensk patriotism och nationalism inom olika grupper – ett band som spelar nationalistisk vikingarock, en raggarklubb och ett asatroende metalband. En av medlemmarna i Hammerhill Click, Enver Ramirez, som var med i ”Under en blågul himmel” resonerar också kring lokalpatriotism i förorten.

Det är tillsammans med Enver Ramirez och Imam Bayat som Bo Harringer nu gör filmen om Backabranden, som har arbetsnamnet ”Från hat till försoning”. Enver Ramirez är själv ofta med i bild och pratar, precis som Renzo Aneröd i tidigare filmer.

Många människor dyker upp och återkommer i Bo Harringers filmer, med nya tankar och erfarenheter. Det ger en kontinuitet och en känsla av att komma de medverkande väldigt nära. Samtidigt finns klasståndpunkten hela tiden där, och filmskaparen intar aldrig något ovanifrånperspektiv gentemot människorna i filmerna.

”Från hat till försoning” kommer tyvärr att bli Bo Harringers sista film, men något inaktivt pensionärsliv har han inte tänkt sig.

– Jag har en hel del foton från när jag jobbade på färgfabriken i Malmö som jag tänkt sammanställa och försöka ställa ut.

Så gör Bo Harringer ännu ett återbesök. Den här gången till 1970-talet, då han var stillbildsfotograf och fabriksarbetare. Kontinuiteten fortsätter vara en del av hans arbete, även om han nu lämnar filmformatet.