Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Jag fruktar alltid att böckerna är värdelösa”

– Jag tror inte på det strategiska tänkandet vid skrivbordet. Litteraturen ska inte underkasta sig kollektiv kamp, den ska ägna sig åt nyttigt förräderi, säger författaren Johan Jönson. Proletären har träffat honom för ett samtal om liv och dikt.


Vi träffas i Vintervikens trädgårdar i Hägersten mitt i försommarens mest intensiva grönska. Damer i solhatt påtar i sina kolonilotter och barnen springer fritt i gräset mellan kaféborden.

Idyllen står i skarp kontrast till den sociala verkligheten i Johan Jönsons poesi där den arbetande människans livsvillkor är minst sagt bedrövliga. Både existentiellt och fysiskt.

I senaste diktsamlingen mot.vidare.mot använder Johan Jönson flitigt begreppet dödspolitik om all den jävelskap som följer av kapitalets ständiga jakt på nya marknader.

Diktjaget är ofta brutalt i sin ärlighet och hatet mot klassamhället är utan omsvep. Jag förväntar mig att möta en författare med samma kategoriska inställning till sin omgivning men de första adjektiv som kommer till mig när vi har pratat en stund är ödmjuk och varm. Han är en person som inte behöver skylta med sin intelligens eller sina litterära framgångar och som inte tror sig ha alla svar.

I hela sitt vuxna liv har Johan Jönson kombinerat skrivandet med olika mer eller mindre tillfälliga anställningar i den växande låglönesektorn. Men sedan ett par år tillbaka kan han tack vare stipendier och uppläsningar överleva ekonomiskt på sitt författarskap. Han säger att den nya tillvaron känns ovan och inte är något han räknar med.

– Risken finns ju alltid att bli utan pengar igen.

Han menar att författarens osäkra villkor delas av en växande del av befolkningen som hankar sig fram på otrygga och taskigt betalda skitjobb. Det som på akademiska kallas prekariat.

– I författarskrået har det varit så länge. Skillnaden är förstås att författaren älskar sitt jobb.

Han kallar författarvillkoren för löjeväckande och exemplifierar med sitt eget senaste manus som tog flera år att färdigställa och gav ett honorar på 18000 kronor. Det blir också allt vanligare att författare själva betalar för att få sina alster utgivna.

Många av dikterna i mot.vidare.mot handlar om själva skrivprocessen. Om språket och om ordens möjliga omöjligheter. Diktjaget skriver för att överleva samtidigt som han verkar ha en kluven inställning till författaryrket:

”påfallande många författarkollegor är motbjudande narcissistiska på ett sätt man själv tror är akademiskt eller författartypiskt subtilt och begär uteslutande ett utpräglat borgerligt erkännande för sina överflödiga böcker. det är som en borttynande adelsspillra som drömmer om tider före allmän rösträtt. jag ber till gud att jag inte är som de."

Johan Jönson ler när jag frågar om han själv har en kluven inställning till Författaren. Han menar att narcissism till viss del är en yrkesskada, men att han hoppas att han inte blir sån. Däremot vill han gärna tro att det han skriver är av betydelse.

– Jag hoppas att jag skriver relevanta böcker, men fruktar alltid att de är värdelösa.

Ett begrepp som återkommer i mot.vidare.mot är ”de tolkande klasserna”. Vilket syftar på den arbetsdelning i samhället som ger en viss klass privilegiet att göra utsagor i de stora frågorna om själen och framtiden.

De tolkande klasserna har sitt ursprung i en läsande hermaneutisk kultur, i upplysningstidens kritiska och analyserande ideal. En syn på kultur och konst som ger tolkningsföreträde åt en bildad elit.

Johan Jönson menar att upplysningsdygderna i den digitala tidsåldern är på väg att ersättas av en mer allmänt bejakande kultur. Det skrivna ordet blir en sorts fanfiction och ett bejakande av de små sammanhangen.

Bloggar och sociala medier är en demokratisering av det skrivna ordet som samtidigt innebär att upplysningsdygderna glöms bort. Barnet åker ut med badvattnet.

– Jag tycker att det är sorgligt. Men det är naturligtvis en väldigt gubbig inställning.

Jag förstår att detta är typiskt för Johan Jönson. Att hela tiden problematisera sin egen roll i strukturen. När hans diktjag gör tvärsäkra uttalanden med våldsamma tendenser är författaren själv betydligt mer nyanserad.

– Att vara intellektuell är att kritisera och problematisera den egna positionen, det egna skrået. Jag-formen i en text behöver inte vara ett sätt att framhäva sig själv, det kan vara ett försök att få syn på sig själv.

Han menar att litteraturen har förvandlats till en marginaliserad subkultur i samhället. Jag kontrar med att våra framgångsrika deckarförfattare knappast är marginaliserade men förstår snart att detta inte är vad Johan Jönson menar med litteratur eftersom förklaringsmodellerna i dessa storsäljare är allt för banala.

– Deckarna affirmerar de liberala och maskulina tendenserna i samhället. Och stilen är helt frånvarande, det är bara transportsträckor. De skrivs efter en mall eller formel och det finns ingen passion.

För diktjaget i mot.vidare.mot verkar det finnas en motsättning mellan poesi och all prosa: ”Upptagenheten och uppskattningen av prosan, av såkallat mer normalt språk (och i samma rörelse exkluderingen, trivialiseringen, nedlåtningen av poesin, av icke omedelbart transparent språk)”.

Johan Jönson själv föredrar poesin för att den slipper kraven på linjärt berättande och för att den kan innehålla alla språk och genrer mellan samma bokpärmar. En frihet som han utnyttjar maximalt i sina böcker. Här samsas lyrik och kortprosa med essä och rena språkexperiment.

Ofta skiftar stilen radikalt även inom ett och samma textavsnitt. Kontraster som skapar något nytt av redan kända grepp. Läsaren tumlar runt i en cementblandare av ord och den som tar sig ut på andra sidan (bara mot.vidare.mot är på 1500 sidor) är en annan människa än förut.

Jag frågar om han någon gång har funderat på att skriva en roman och han svarar att han egentligen redan har gjort det. Böckerna är så omfångsrika att avsnitten med prosa ibland är lika långa som en traditionell roman. Men ändå placeras han i poesifacket.

Johan Jönson växte upp i en arbetarfamilj i Sundsvall och hans intresse för litteraturen uppstod när han såg författare på tv som han tyckte verkade ”ascoola”.

– Så här efteråt tror jag också att det handlade om att författarlivet var så långt bort från mina föräldrar och deras tankesätt jag kunde komma.

Under hans tonårstid i mitten av 1980-talet uppstod också en nyromantik inom kultursfären som gjorde konstnären och kanske framförallt poeten uppskattad. Vi enas om att videon där Thåström sjunger ”Märk hur vår skugga” i hög hatt på en kyrkogård är den bästa illustrationen av tidsandan.

När Johan Jönson hittade till biblioteket blev han ganska snabbt fast i litteraturens värld och när han som ung i Sundsvall jobbade inom barnomsorgen hade han kollegor med intresse för både litteratur och politik. Därmed kom även Marx in i hans liv.

Och sedan dess har han läst ihärdigt på alla områden. Han är som många äldre arbetarförfattare helt självbildad, utan några akademiska poäng. Han anmälde sig till en kurs på universitetet när han kom till Stockholm men redan på uppropet kände han sig skrämd av den främmande miljön och gick aldrig tillbaka.

– Dessutom har jag alltid varit livrädd för att skuldsätta mig.

I den envisa bildningssträvan finns bland mycket annat ett försök att kompensera för klasstillhörigheten.

– Med min bakgrund måste man bli bäst. Det är stenhårda spelregler i kulturvärlden och jag har inget att falla tillbaka på. Inget namn, inga kontakter. Men att bli bäst är naturligtvis en omöjlig uppgift att ge sig själv.

Till skillnad från många andra samtida skildrare av arbete har Johan Jönson inga problem med att kalla sig arbetarförfattare. Att utveckla arbetarpoesin har, tillsammans med flera andra spår i författarskapet, varit en uttalad målsättning.

– I traditionell arbetarlitteratur har det funnits ett påbud om att texten ska vara realistisk och gärna lite uppbygglig. Men poesi behöver inte vara så krångligt och man behöver inte fatta allt. Man märker ändå när det finns hetta och passion. Och en text behöver inte bara avbilda saker som finns.

När Johan Jönson skildrar arbetet i sin poesi handlar det mycket om kroppen, om själva rörelserna, medan tidigare arbetarlitteratur ofta har uppehållit sig vid arbetaridentiteten.

– Just det repetitiva i arbetet går utmärkt att skildra i poesin. Det är alltid ny disk som ska diskas, ny snö som ska röjas. Vi som utför sysslorna föds och dör, men själva arbetet fortsätter.

Något annat som skiljer Johan Jönson från äldre arbetarförfattare är synen på arbetet. Om yrkesstoltheten tidigare var helig, kan Johan Jönsons diktjag döma ut vissa arbetsuppgifter som skitjobb. Han vågar i sina texter ställa frågan vad arbetet kostar individen, själsligt och kroppsligt.

– Någon måste torka skit. Frågan är vem som ska göra jobbet och hur vi organiserar det.

Vi pratar om skillnaden mellan olika arbetargrupper. Om hantverkare som tjänar hyggligt och sexualiseras i sin roll som händiga män, medan ingen tycker att det är hett med omsorgsarbete. Men alla arbetare offrar i slutändan sina kroppar till kapitalet.

Att inte organisera sig i någon form av motstånd är den första döden, menar diktjaget i mot.vidare.mot. Vi pratar om politiken. Om arbetarrörelsen.

– Idag är det svårt att se vad som är horisonten för det skrivande och politiska livet. På 70-talet fanns en linjär framstegstro som saknas nu. Vi saknar också en kollektiv idé om hur det skulle kunna bli bättre. Tillvaron blir mest en kamp för att betala de egna räkningarna.

Han erkänner att det är nedslående att han inte når ut bredare med sina böcker. Den arbetarklass som han identifierar sig med läser annat. Ett olösligt problem, enligt honom själv, för att han är den han är och skriver det han skriver.

– Jag tror inte på det strategiska tänkandet vid skrivbordet. Litteraturen ska inte underkasta sig kollektiv kamp, den ska ägna sig åt nyttigt förräderi.

Johan Jönson tror att det finns möjligheter för arbetarklassen att organisera sig igen, men inte att det kommer att ske under hans livstid. Så vad göra under tiden?

– Vi ska använda Marx för att analysera samtiden. Borgerligheten har inga intellektuella som ens kommer i närheten. Och i dag är alla vulgärmarxister, alla vet att det handlar om pengar.

Våren 2012 blev Johan Jönsons poesi utgångspunkten för en debatt om klasshat på dagstidningarnas kultursidor. Dagens Nyheters Jens Liljestrand förfärades över hur Dramatens medelklasspublik hyllade Jönsons litterära angrepp på överklassen under en uppläsning. Sedan var diskussionen igång.

Johan Jönson säger att han inte har tänkt färdigt om klasshatsdebatten än. Men han tycker att den var moralistisk och liberalistisk till sin karaktär. Han reagerade också på hur man blandade ihop författaren och texten.

– Vem är det som talar i en bok? Det är ju inte en juridisk person som kan ställas till svars i en rättegång. Det är ett annat slags subjekt.

Och vad gäller klasshatet är han övertygad om att det är nödvändigt.

– Klasshatet praktiseras uppifrån och ner, eller inifrån, hela tiden. Vårt hat är ett svar på det. Men det finns en föreställning om att en anställning är ett liberalt kontrakt med en arbetare, att arbetet är frivilligt för att man kan gå därifrån.

Debatten har i alla fall inte lyckats göra Johan Jönson mer försiktig. I mot.vidare.mot ställer han frågan på sin spets i raderna ”låt överklassungarna plåga ihjäl varandra på sina interneringslägerskolor. låt dem våldta varandra med kön, knytnävar, stänger. att skratta och njuta medan de inavlade dumjävlarna gör skitjobbet åt oss.”

Diktjaget menar också att socialdemokratins problem är att de inte kan hata, annat än vänsterut. Och den enda gången jag hör ett stråk av ilska i Johan Jönsons röst under vårt samtal är när han talar om Olof Palme.

– Palme är föremål för en outhärdlig nostalgi. Han var en överklassperson som jag aldrig aldrig skulle lita på.

Att Johan Jönson i media har blivit så förknippad med klasshat och arbete innebär att många av de andra teman som finns i hans poesi inte diskuteras. Trots att han är en av våra mest betydelsefulla och konstnärligt intressanta författare. Det bärande temat i mot.vidare.mot är egentligen döden, det kanske äldsta av alla teman i poesin. Och vem diskuterar Johan Jönson som naturlyriker?

– En nackdel med att etiketteras som arbetarförfattare är att man kan bli reducerad till bara det. Vilket är störande om man är estetiskt intresserad. En människa och en bok bör vara mer komplicerad än så, men borgerligheten vill reducera arbetaren till dess plats i produktionen.

Han påminner om att det var arbetarförfattare som introducerade modernismen i Sverige, men att arbetarrörelsen sedan dess inte har tagit tillvara på möjligheten att satsa på det estetiskt nyskapande.

Samtalet har blivit långt och kaffet är sedan länge slut. Det är dags för fotografering och Johan Jönson poserar tålmodigt trots att han inte verkar vara helt bekväm i situationen. Sedan promenerar vi en bit tillsammans genom Hägersten. Pratar om barn och jobb och böcker. Så fort vi har skilts åt kommer jag på nya frågor som jag skulle ha velat ställa. Som jag borde ha ställt. Kanske blir det fler tillfällen, kanske inte. Poesin kommer i alla fall att finnas kvar, länge länge.
Fakta

”Jag fruktar alltid att böckerna är värdelösa”

Johan Jönsson
  • Född 1966
  • Aktuell med senaste diktsamlingen mot.vidare.mot som gavs ut tidigare i år.
  • Fick sitt genombrott med Efter arbetsschema 2008.
  • Andra titlar är Virus (2004), Collobert Orbital (2006), Restaktivitet (2007), Livdikt (2010) och med.bort.in (2012)
  • Har tilldelats Aftonbladets litteraturpris och varit nominerad till Nordiska rådets litterära pris samt Augustpriset.
  • Har skrivit dramatik till frigruppen Teatermaskinen.
  • Förra året sände SVT ”Maskinen – en film om poeten Johan Jönson” av Erik Pauser och Lars Tunbjörk.
[[nid: view_mode=inlinenode]]