Att gå vidare efter katastrofen
Hat och försoning är en viktig film om katastrofen som märkte en hel generation göteborgare.
10 oktober hade filmen Hat och försoning premiär på bio Roy i Göteborg. Bosse Harringer har tillsammans med Enver Ramirez och Iman Bayat gjort en dokumentär om Backabranden och vad som hänt med några av överlevarna.
Publiken i foajén är en blandad skara, unga människor med och utan invandrarbakgrund, medelålders och äldre, men mest unga personer i 30-årsåldern. Det var ju det vi förstod, vi tonårsföräldrar, den 30 oktober 1998 när omfattningen av den fruktansvärda branden stod klar. Offren kom från alla stadsdelar i stan – våra ungdomar var långt mer integrerade än sina föräldrar. Diskot på Backaplan hade lockat ungdomar från såväl Angered som Älvsborg.
Filmen tar oss direkt till brandlokalen på Backaplan; det är svart och rökigt och mitt i bild ser vi ett fönster med utslagna rutor. Bilden ackompanjeras av en nyhetsuppläsare som rapporterar om festen i Makedonska föreningens lokal som slutat i ett inferno. Vi ser unga kroppar som bärs ut ur lokalen, ambulanser, människor insvepta i filtar som letar efter sina vänner, folk som kramar om varandra och gråter. Kaos och mörker.
I nästa scen försöker Nebil, en 15-åring med barnsligt runda kinder, förklara varför han ordnat en fest tillsammans med några kompisar. Det var Allhelgonalov och tråkigt, fanns inget att göra, så vi ordnade ett disko. Jag övertalade fyra kompisar att gå dit, säger Nebil: Kommer ni inte på festen så kommer jag inte hälsa på er i fortsättningen. De kom alla fyra, och alla fyra dog i branden.
Sammanlagt dog 63 unga människor den natten och mer än 200 skadades. Tystnaden och sorgen spred sig över Göteborg. En hel ungdomsgeneration blev märkt av katastrofen.
17 år senare möter vi åter Nebil, nu en hård, tatuerad kille märkt av brandens efterspel. Han anklagades för 63 kompisars död och placerades på ungdomshem bland kriminella ungdomar, vilket ledde till att han själv blev kriminell och aktiv i gängkrigen som tog fart i Göteborg efter branden. 2013 blev han skjuten.
Shirin var 14 år när hon gick på sitt livs första disko tillsammans med sina två systrar. Hon visar upp ett fotografi på sig själv före branden, en glad oskuldsfull tjej omgiven av en stor familj. På bilder tagna efter branden har hennes blick förändrats, hennes barndom är borta liksom hennes familj. Hennes båda systrar dog i branden. Idag kämpar hon med att ta igen den utbildning hon inte förmådde slutföra.
Det var ett mirakel att Danijel överlevde sina svåra brännskador. Det tog ett halvår innan han kunde lämna sjukhuset. Då ville han göra allt som kompisarna gjorde, men det var svårt.
Filmen ger röst åt tre överlevare och ställer frågan hur de har hanterat alla känslor. Hur kan man gå vidare i livet? Och vad innebär det att gå vidare?
Videoklipp och filmer från tiden för branden och till idag varvas med nyhetssändningar. 2001 sker en skjutning på Näsets badplats, mitt bland badande familjer. Det är startskottet för gängkrigen i Göteborg.
Nebil vittnar om att här finns en koppling till branden. Vi som överlevde fick bra vård den första tiden, men sen? Många vilsna själar tog till droger och drogs in i de kriminella gängen. Tidigare kunde man röra sig fritt i Göteborg, nu håller man sig i sin stadsdel…
Filmen är tung att se och var jobbig att göra, berättar regissörstrion i samtalet efteråt. De mörka passagerna blandas med vackra miljöbilder från Göteborg. I en panoramabild över centrum syns Tullpackhuset som något år före branden var Ungdomens hus, en central samlingsplats för ungdomar från alla delar av Göteborg. Men ungdomarna kastades ut till förmån för Casino Cosmopol. Filmen väcker frågan hur Göteborg tar hand om sina unga.
Det finns ett stort allvar i filmen, och en ärlighet. Vi kommer personerna nära. Jag tänker att filmen inte hade kunnat göras utan det förtroende Harringer byggt upp under många års filmande av unga göteborgare.
Den 29 oktober, på årsdagen av branden, visas filmen på tv. Den kommer sedan finnas på DVD för distribution till skolor, fritidsgårdar och föreningar. Filmen är viktig, inte bara för dem som arbetar med unga människor, utan för alla göteborgare; en del av vår gemensamma historia.