Förbrytelse utan slut

Övergreppet kallas ”Operation rädda menige Shalit”, efter den
israeliske soldat som nyligen togs till fånga av palestinska styrkor.



Det Israel som håller tiotusentals palestinier i sina fängelser gråter
krokodiltårar över en enda fången israelisk soldat; det Israel som i
massomfattning kidnappar och mördar palestinska ledare och som
hänsynslöst terroriserar och svälter ut ett helt folk, vill få världen
att tro att övergreppet mot Gaza är en defensiv åtgärd, rentav en
räddningsoperation.



Det är så vedervärdigt cyniskt att man saknar ord för det.



Övergreppet mot Gaza har inte ett skvatt med menige Shalit att göra.
Det handlar istället om maktpolitik; om att Israel, och därbakom
uppdragsgivaren USA, är beredda att göra vad som helst för att få bort
den folkvalda Hamas-regeringen och med den varje tanke på ett Palestina
som står fritt från ockupationsmaktens kontroll och diktat.



Medlet är terror. Det är ett terroristiskt övergrepp som pågår i
Gaza, riktat mot det civila palestinska samhället.
Livet skall göras så outhärdligt att människor inte kan leva det; skall
ställa massan av palestinier inför valet att ge upp eller dö.



Det är samma taktik som USA på 1980-talet använde mot den folkvalda
sandinistregeringen i Nicaragua. Lejda mördarband terroriserade den
nicaraguanska civilbefolkningen till den punkt då tillräckligt många
inte stod ut längre. De såg sig tvingade att välja livet framför
sandinisterna. En strålande seger för demokratin!



Nu upprepas eländet. Med den skillnaden att det i Palestina inte
handlar om några obskyra mördarband, som contras. Utan om den
israeliska krigsmakten. Den demokratiska terrorismen har blivit
rumsren, åtminstone i västvärldens ögon; har rentav blivit en del av
västvärldens politik mot Palestina.



För så är det. Inte bara Israel mördar i Palestina. Med USA som
uppbackare. Också EU gör det. Och Sverige. Givetvis genom
att bara titta på när mördandet pågår, som nu i Gaza. Med på sin höjd
pliktskyldiga beklaganden av våldsupptrappningen. Men också genom att
aktivt delta i utsvältningen av palestinierna.



Att EU och Sverige underkänner det palestinska folkets demokratiska val
genom att inte erkänna Hamas-regeringen är en skandal i sig. Man må
tycka vad man vill om det ena eller andra politiska partiet, men att
inte acceptera ett demokratiskt val är att sätta sig över demokratin.



Men skandalen blir monstruös när EU och  Sverige dessutom stoppar
biståndet till den palestinska myndigheten. Påståendet att denna
utpressningsåtgärd endast riktar sig mot Hamas-regeringen är närmast
häpnadsväckande i sin genomskinlighet. Nog vet både Jan Eliasson och
Carin Jämtin att det är civilbefolkningen som drabbas när ett samhälles
alla funktioner brakar samman.



Den svenska regeringen skyler sitt medlöperi i att Sverige delar ut
matpaket.         Palestinierna
skall i alla fall inte behöva svälta ihjäl. Var blir nästa steg i denna
stolta humanitet? Fria likkistor till de barn som dör för att de inte
får hjälp att födas?

Det är som sagt svårt att uttrycka den förtvivlan man känner inför det
som utspelas. Efter varje israeliskt övergrepp väntar
alltid ett ännu värre. Skall palestiniernas elände aldrig ta slut?



Men förtvivlan blandas med vrede. Mot Israel och Israels fega medlöpare.

När detta skrivs har utrikesminister Eliasson ännu inte uttalat sig.
Han är kanske inte på jobbet. Men eftersom attacken mot Gaza var
planerad och känd i förväg så uttalade han sig redan i söndags. På
sedvanlig sätt.



”Bägge sidor måste visa återhållsamhet”, skriver Eliasson i ett
pressmeddelande. Varpå följer de gängse kraven på Hamas och de
pliktskyldiga vädjandena till Israel.



Detta är vämjeligt! Israel driver ett folkmordskrig i Palestina. Israel
terroriserar   ett helt folk, håller det instängt i
apartheidliknande getton, utsätter det för kollektiva bestraffning,
försöker plåga det till underkastelse. Israel har släppt alla
hämningar.  Då duger det inte att vädja om återhållsamhet från
”bägge sidor”, som om de ockuperades legitima motstånd kan jämställas
med ockupationsmaktens brottsliga våld.



Kraven måste riktas mot Israel. Och det måste sättas kraft bakom dem.

Kräv att Israel drar sig tillbaka från allt ockuperat område och
omedelbart uppfyller de krav som otaliga FN-resolutioner ställer.
Vilket inkluderar rivandet av den brottsdömda apartheidmuren. Avbryt
alla ekonomiska, kulturella och politiska förbindelser med Israel om
dessa krav inte uppfylls och verka för en motsvarande bojkott av Israel
i EU och andra internationella forum.



Hur kan någon tro att fredlig lösning av konflikten är möjlig om den
ena parten tillåts begå den ena övergreppet efter den andra utan att
mötas av minsta sanktion?  Det är Israel som bryter mot folkrätten
och mot otaliga FN-beslut, så det är Israel som måste tvingas till
förhandlingar värda namnet och till en lösning som erkänner det
palestinska folkets legitima rättigheter.



Vi ställer inga större förhoppningar på Jan Eliasson. Han är lika
sliskigt medlöpande som företrädaren Laila Freivalds. Men vi hoppas på
den rättrådiga opinionen, på den opinion som tar demokratin på allvar
och som anser att alla folk har rätt till fred, frihet och ett
människovärdigt liv.



Bojkotta Israel! Köp inga israeliska varor och verka för att inga
israeliska varor säljs   i din butik. Verka för att Israel
utesluts från allt kulturellt och idrottsligt utbyte och kräv att
Sveriges regering gör detsamma.



Det måste bli ett slut på det som utan ett massivt opinionstryck är en förbrytelse utan slut.



28 juni 2006

Proletären 26, 2006