Höj pensionerna – inte pensionsåldern!

Enligt socialminister Annika Strandhäll kommer regeringen att föreslå en höjning av pensionsåldern redan innan valet nästa år. Både LO och näringslivet står bakom förslaget, även om de senare har sina invändningar då kapitalister inte vill vara tvingade att ha kvar 67-plussare som inte orkar med tempot på slimmade arbetsplatser.

Men materiella fakta – att var tredje LO-medlem lämnar arbetslivet vid 63 års ålder och att den faktiska pensionsåldern inom många LO-yrken är lägre än så – är inget som stör Strandhäll. Enligt henne handlar det om en 65-årsnorm som måste brytas. Bilden kan knappast bli tydligare av hur politik reduceras till att handla om ord och föreställningar istället för att ta tag i reella problem.

Strandhäll har gett Inspektionen för socialförsäkringen i uppgift att ta fram en fördjupad bild av hur det kan komma sig att så många, inte minst LO-kvinnor, inte orkar jobba fram till 65. Strandhäll behöver bara gå ut på vilken vanlig arbetsplats som helst för att inse att det beror på underbemanning, stress och otrygghet. Det krävs ingen dyr tjänstemannautredning för att komma fram till detta.

Endast den som har övergett varje tanke på en omfördelning av rikedomarna i samhället kan vara för höjd pensionsålder. Att vara för en höjning är att vara för att den ökande samhälleliga rikedomen inte skall gå till att ge de människor som arbetat ihop rikedomarna en trygg och människovärdig ålderdom. Det är att försvara en ordning som tillåter överklassens fortsatta plundring.

Istället för dagens usla pensionssystem behövs ett som garanterar trygga pensioner och ger arbetare rätten till ett liv även efter avklarat arbetsliv.

S-finansministern Ernst Wigforss skrev en gång: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Det var på den tiden då socialdemokratin ännu hade en vision bortom kapitalismen. En vision om ett samhälle där vi ska organisera vårt gemensamma arbete för att befria oss alla från arbetstvånget. Där den kollektiva befrielsen är garanten för den enskildes möjlighet att både ha råd och ork till att dansa, måla och sjunga i frihet, såväl innan som efter 65 år fyllda.

Som en del i denna strävan hade vi tidigare ett pensionssystem där folkets pensionspengar användes till att investera i bostäder och samhällsnyttig verksamhet.

När det politiska etablissemanget på 1990-talet kuppade igenom dagens pensionssystem var ett av syftena att överlämna folkets pensionspengar till finanskapitalet – att låta dessa pengar bli ett kapital och därmed en maktfaktor i händerna på den härskande klassen istället för ett verktyg för den arbetande klassen.

Pensionsfrågan är mycket större än att handla om pensionsåldern. Den handlar om vilket samhälle vi vill ha. Ett samhälle där människor betraktas som arbetskraft som ska göras tillgänglig för de som äger företagen eller där företagen och dess verksamhet ska finnas till för folket. Det handlar om huruvida folkets pensionspengar ska gå till att bygga ett bättre Sverige för de många eller om pengarna ska spekuleras med på börsen för att berika de få. Ett steg på vägen för att befria våra pensionspengar är att avskaffa PPM-systemet. Det kan göras redan idag.

Sveriges arbetare behöver inte höjd pensionsålder, utan höjda pensioner. Därför måste bromsen i pensionssystemet omgående avskaffas. Om pensionsinbetalningarna inte räcker till att betala pensionerna, så måste systemet tillföras mer pengar. En bra början vore att betala tillbaka de 258 miljarder kronor som sosseregeringen Göran Persson stal från AP-fonderna på 1990-talet, för att finansiera statens budgetunderskott.

För att höja pensionerna måste även pensionsavgiften höjas. I ett Sverige som skapar miljardärer i ena ändan och fattigpensionärer i den andra och där näringslivets vinster går till ösa miljarder över aktieägarna är det både rimligt och möjligt att höja pensionsinbetalningarna genom en höjning av arbetsgivaravgiften.

När toppskikten inom näringsliv, politik och fackföreningar är eniga om att höja pensionsåldern kommer detta att framställas som nödvändigt. Det är helt enkelt en lögn. Det finns mycket som kan göras redan här och nu för att avskaffa den växande fattigdomen bland Sveriges pensionärer. Men då krävs mer av Wigforss visioner om förändring istället för Strandhälls gråa förvaltande.

Ett samhälle bör bedömas utifrån hur man behandlar de människor som arbetat och byggt samhället. Med tanke på att antalet fattigpensionärer idag kan räknas i hundratusentals blir domen mot Sverige hård.
Antalet fattigpensionärer beror inte på för låg pensionsålder, utan på ett uselt pensionssystem. För att angripa detta problem måste både kapitalismens arbetshets och orättvisa fördelning brytas.

Sverige behöver en politik som satsar på pensionärerna, inte på miljardärerna!