Det är en helt vanlig skånsk dag under våren efter första maj, när rapsen börjar blomma. Lilleman och jag fixar saker på gården, helst ska det köras åkgräsklippare.
När vi är mitt i våra sysslor dundrar ett flertal gröna krigshelikoptrar in precis över oss. De flyger så lågt att de nästan stryker trädkronorna och hela skogen susar. Apache-rotorblad smattrar i luften och skakar ladugården. Vi har båda hörselkåpor, men pojken är chockad och undrar vad som händer.
– Det är Vietnamkrig i lilla Veberöd, skrockar jag.
Södra skånska regementet (P7) ligger en mil norr om oss. Pansarregementet är till för att producera och vidmakthålla krigsförband för armén och bidrar med en bataljon till Natos multinationella brigad i Lettland. P7 är en av de valda DCA-baserna, vilket innebär att jag kan bli granne till en kärnvapenbestyckad jänkarbas.
I den civila byn Harlösa har Ica-handlaren glada dagar när de grönklädda har invaderat bygden. Aurora 2026 pågår nu från den 27 april till den 13 maj över hela Sverige. 18.000 soldater är utplacerade. Men nere i byn skämtas det mest om att holländarna äntligen får leka ”ryssen kommer”, medan bomberna smäller och blixtrar i natten.
Sedan 2024 har Sverige och USA ett bilateralt militäravtal, ett så kallat Defense Cooperation Agreement (DCA), som innebär att USA får tillgång till 17 svenska baser. Avtalet reglerar de amerikanska styrkornas rättsliga status och ger dem tillgång till svenska militärbaser för lagring av stridsfordon, ammunition och vapensystem.
I Sveriges avtal med USA finns inget förbehåll mot kärnvapen. I både Norges och Danmarks DCA-avtal finns det däremot inskrivet att länderna inte accepterar kärnvapen placerade på sitt territorium.
Det allra mest skrämmande är tystnaden kring kärnvapen. Sveriges politiker lyfter inte ett enda krav på kärnvapenförbud mot imperialisterna, tvärtom samtalar man med Frankrike om att eventuellt placera fler kärnvapen i Europa. Vi bjuder in hotet i vårt eget vardagsrum.
Välfärden får betala för krigshetsen. En gång var Sverige en röst för fred. Det känns som en evighet sedan nu. Idag har rösten ersatts av ett metalliskt skramlande från en girig krigsmaskin på högvarv som vi aldrig fick chansen att tacka nej till.
Krigsalliansen Nato beskrivs ofta som en trygghet, men låt oss kalla det vad det faktiskt är: den militära grenen för att upprätthålla ett föråldrat kapitalistiskt system. Vid rodret sitter Donald Trump och Mark Rutte, och våra muppar i regeringen dansar lättsamt efter deras pipa. Men priset för att få sitta vid bordet är svindlande högt, och det är inte politikerna som betalar – det är du, jag och alla arbetare i alla länder.
Sättet vi trycktes in i den här alliansen på var inget annat än oacceptabelt, och nu ser vi konsekvenserna sippra in i vårt rättssystem. Genom ändringar i offentlighets- och sekretesslagen läggs en våt filt över insynen. Journalistförbundet har redan varnat för att det kommer bli betydligt svårare att granska vad det här samarbetet faktiskt innebär.
Medan våra vårdcentraler går på knäna och skolan svälts ut, slussar Sverige miljarder av våra gemensamma skattepengar rakt in i Natos gap. Det är en sjuk prioritering. Vi bygger ett befäst fattighus och finansierar massförstörelse.
I maj riktas omvärldens blickar mot Helsingborg. Det är dags för det första stora Natotoppmötet på svensk mark. En milstolpe, säger vissa. En kampdag, säger jag.
Det är här den nya verkligheten blir konkret. Jag vägrar tro att vi är maktlösa. Vi är många som ser vansinnet i att prioritera vapen framför välfärd och konfrontation framför diplomati. Därför uppmanar jag alla att ansluta till protesterna i Helsingborg.
Vi måste visa att vi står enade för fred, solidaritet och folkrätten. Vi måste visa att vi inte accepterar att säljas ut till högstbjudande krigsherre.
Nato är inte välkomna till varken Veberöd eller Helsingborg. Vi ses på Furutorpsplatsen i Helsingborg den 16 maj!
