Jag jobbar inom vården. Det är tung arbetsbelastning. Så jag tänkte snacka ihop mig med mina kollegor.
Jag bad femton av mina kollegor att föreslå förbättringar som de ville se på vår arbetsplats. Sedan sammanställde jag en lista. Och lade till en uppmaning om synpunkter. Jag lät listan ligga i personalrummen. En dag var den borta. Chefen kallade mig till ett möte.
Det som utspelade sig på mötet var en yttring av klasskamp. Jag var en representant för arbetarklassen, och hon för borgarnas intressen. Syftet med mötet var att stoppa oss arbetare från att snacka ihop oss. Genom att stoppa mig med förnedrande tal och lögner.
Det var ett sorgligt möte och det lämnade mig arg och besviken. Arg, eftersom jag kände mig orättvist behandlad och osäker. Besviken, eftersom min chef hade med sig sitt fackliga ombud, som hon sade. Men ombuden ska ju vara till för oss arbetare egentligen.
Ombudet upprepade bara vad chefen sade. Som om det skulle få mig att tro på budskapet att förändringarna var omöjliga att genomföra! Om man vill ha en förändring i sina personliga villkor, sade det fackliga ombudet, så går det att ordna. Gå till chefen bara, men gör det ensam.
De uppmanar till att vi ska låta bli att snacka ihop oss. Och det är väl för att vår styrka som arbetare ligger i vårt antal. Om vi följer chefens råd så blir vi utlämnade till chefens goda vilja.
Om man går till chefen själv så kommer denne nog sitta, som hon satt framför mig, och säga en av två saker: det går inte, eller, vi tar det där till hösten. Men jag tror inte på det där med hösten. Om det vore så väl så skulle det inte se ut som det gör i vården idag.
Vi bör självklart inte ta några råd från chefen när det gäller hur vi ska förbättra våra arbetsvillkor.
