Offer för Sydkoreas privatiseringspolitik
Den 26 april i år kapsejsade den sydkoreanska passagerarfärjan Sewol och över 300 personer omkom. Av dessa var en stor andel gymnasieungdomar på skolresa. Jakten på en syndabock har pågått sedan olyckan och nyligen dömdes båtens kapten, Lee Jun-Sok, till 36 år i fängelse.
Åklagarna hade yrkat på dödsstraff. Att kaptenen handlat synnerligen försumligt och egensinnigt står klart sedan länge. Medan kaptenen och större delen av besättningen satte sig själva i säkerhet fick passagerarna order att bära flytväst och bege sig till sina hytter. När fartyget sedan sjönk blev detta en dödsfälla eftersom de som bar flytväst inte kunde simma under vattnet för att komma ut från sina hytter.
Men kaptenens inkompetens och försumlighet var bara en i raden av orsaker till passagerarnas öde.
Den formella orsaken till Sewols förlisning var att fartyget hade byggts om för att ta fler passagerare än hon ursprungligen var byggd för. Hon var vid tillfället också överlastad och vatten hade pumpats ur ballasttankarna för att kompensera för den ökade tyngden. (Den som är bekant med regalskeppets Vasas förlisning minns att man i Sverige redan 1628 lärde sig att last flyttad från botten till fartygets övre delar ger goda förutsättningar för kantring.)
Att ombyggnaden av fartyget överhuvudtaget kunde tillåtas beror på att den sydkoreanska staten lagt över sitt ansvar för fartygsregistrering på en privat organisation. Statens ansvar för att genomföra regelbunden säkerhetskontroll och övervakning av de sydkoreanska rederiernas säkerhetsarbete är även detta privatiserat och sköts av en organisation som ägs av rederibranschen.
Vidare är det vanligt att rederierna använder tillfälligt anställd personal för att kapa sina kostnader. Exempelvis var Sewols kapten själv bemanningsanställd med en usel månadslön. Rederiets kostnader för besättningens säkerhetsutbildning var även de bantade till ett minimum.
När olyckan väl var ett faktum visade sig resultatet av privatiseringspolitiken även i räddningsinsatsen. Trots att det tog flera timmar för fartyget att sjunka och kustbevakningen relativt snabbt var på plats genomfördes inga ordentliga försök att rädda passagerarna.
Som ledare för räddningsinsatsen utsågs först ett privat företag specialiserat på bärgning, utan erfarenhet av att rädda nödställda människor. Samordning mellan olika instanser som kustbevakning och marinen skedde först inte alls och stor förvirring rådde.
Till massmedia spreds felaktiga uppgifter om att de flesta passagerare räddats när de i själva verket var kvar ombord på färjan i sina hytter. Faktum är att fiskare, som på eget initiativ tagit sina båtar till området, stod för den insats som räddade flest människoliv.
I takt med att uppgifter som dessa kommit fram har det väckts allt fler frågor om olyckan och den katastrofala räddningsinsatsen. Frågor som är besvärande för de styrande i Sydkorea. Även president Park Geun-Hyes ledarskap har ifrågasatts.
Anhöriga till de omkomna har demonstrerat för att få fram sanningen men staten har då bara svarat med kravallpolis. Flera av de anhöriga säger sig också ha blivit övervakade av säkerhetspolis.
Om den sydkoreanska allmänheten nöjer sig med domen mot Sewols kapten återstår att se.
Men klart är att det verkliga ansvaret för fartygets förlisning och de 300 människornas död bärs av vinstbegär och nyliberal privatiseringspolitik.