”Kvinnorna i Farc är fria”
I oktober förra året inleddes fredssamtalen mellan den colombianska regeringen och den marxistiska Farc-gerillan. En av de mest framträdande medlemmarna i Farcs förhandlingsdelegation är Sandra Ramirez. I Kubas huvudstad Havanna, där förhandlingarna förs, fick Latinamerikareportern Dick Emanuelsson tillfälle att intervjua henne.
Sandra Ramirez har stridit i snart 30 år och under majoriteten av dessa år som den legendariske gerillaledaren Manuel Marulandas livskamrat. Med Sandra samtalade jag en eftermiddag i Havanna i en exklusiv intervju, för det är få gånger som journalister har haft möjligheten att intervjua henne.
Förra gången jag mötte henne var i mars 1988. Hennes mörka ögon iakttog mig minutiöst dagen då jag anlände till gerillans centrala bas, en tre dagars resa på häst från Bogotás utkanter. Nästan 25 år senare träffas vi igen i Havanna och hon har inte åldrats nämnvärt, trots kriget och förlusten av Manuel Marulanda.
Det blir omfamningar och personliga och politiska tillbakablickar.
– Vi var en fattig bondefamilj. Vi odlade kaffe, kakao, sockerrör och vi hade några kor för den egna överlevnaden. När jag fyllde 17 år bestämde jag mig för att ansluta mig till gerillan, att söka nya horisonter. Jag lämnade mina 14 syskon bakom mig i Santander del Sur, i centrala Colombia, för att delta i kampen för det Nya Colombia.
Tusentals krigsveteraner i USA tar varje år livet av sig på grund av krigspsykos och andra faktorer från USA:s imperialistiska krig världen över. Men Sandra och hennes kamrater, som har stridit i åratal mot den mest erfarna militärapparaten i Latinamerika, menar att ”har du den inre starka övertygelsen om att till och med livet är insatsen som vi måste betala för att slå tillbaka förtrycket och krigets krafter och bygga det Nya Colombia, ja då är du beredd att göra det”.
I mars 1988, i den östra delen av Anderna, bara 20 minuter med helikopter från Bogota, förundrades jag över det stora antalet gerillakvinnor. Mellan 35 och 40 procent i Farc var och är kvinnor. Tio år senare, längst ner i södra Colombia blev jag också medveten om den fysiska styrkan de representerar.
Stridshelikoptrar hade flugit över lägret och befälhavaren för den 48:e fronten beslöt då att flytta lägret fem kilometer längre in i djungeln för att undvika eventuella bombningar. Som arbetsmyror började gerillasoldaterna att förflytta alla sina inventarier.
Jag hade en ”caleta”, min säng, som bestod av tre stycken sju tum breda brädor som var och en vägde rejält. Fem kilometer i 30 graders värme och en luftfuktighet som uppgick till 99 procent. Efter en kilometer på djungelstigar blev jag omkörd av ’La Chinita’, Marcela, en 18-årig gerillatjej som på axeln bar på mina två (sic!) sista bräder…
Trots trettio år i berg och djungler och ett krig som intensifierats allt mer under de senaste tjugo åren, stod Sandra där i Havanna och bara log stort, till synes omärkt av krigspsykoser.
Hennes deltagande i Farcs fredsdelegation uppmärksammades stort av den colombianska pressen, men hon vägrade att ge intervjuer med undantag för undertecknad samt en kvinnlig kollega från nyhetsbyrån IPS.
• Pressen i Colombia har redan kört igång maskineriet för att misskreditera Farc och ytterst kvinnorna i gerillan genom att damma av den gamla anklagelsen om att gerillakvinnorna är ”sexslavar till gerillabefälen”.
– Under mina trettio år i Farc har jag aldrig konfronterats med någon som helst substans i dessa anklagelser. Det är en lögn som återkommer likt den kapitaliska krisens cykel, att vi skulle tvingas att samleva med någon mot vår vilja. Nej, kvinnan i Farc är fri att själv bestämma med vem den vill leva och dela sin fritid med, fri att säga sitt hjärtas mening. Hon är fri till skillnad mot kvinnan i det andra Colombia som av historisk tradition underordnar sig, till och med i lagen, sin man. Kvinnan i gerillan är fri att när ett förhållande inte fungerar separera om hon vill.
Sandras förhållande var inte med vem som helst utan Manuel Marulanda. Han var grundaren av Farc och den gerillaledare som den colombianska oligarkin under nära femtio år jagade och försökte att döda. Men Marulanda dog i en hjärtattack den 26 mars 2008.
Då hade han, Sandra och närmare 2000 gerillasoldater, som utgjorde Marulandas säkerhetstrupper, stridit under flera månader mot cirka 10000 soldater ur arméns specialstyrkor. Trots att dessa fick understöd av bombflyg och armador av Black Hawk-helikoptrar lyckades de inte med sin uppgift att döda Farcgerillans grundare.
Hans kropp vilar någonstans i bergen eller Colombias djungel och fler än en general och president kommer att läggas i graven och förbanna den man som de jagade i ett helt liv.
Bilden på en sörjande och gråtande Sandra, som stod över kistan, publicerades över hela världen efter att Farcs tidning Resistencia, offentliggjort den.
– Mitt förhållande till Manuel innebar inga som helst förmåner. Tvärtom ligger det ett ännu större ansvar att vara ett revolutionärt exempel inför de andra kamraterna. Men jag vill understryka att mitt kollektiva ansvar att fylla de dagliga uppgifterna alltid utförs tillsammans med de övriga kamraterna, trots mediernas fantasiskrivningar och psykologiska krigföring för att svärta ned gerillan.
Även om Sandra lämnade sina föräldrar och 14 syskon bakom sig 1982 så fann hon en ny familj.
– Här får du en ny stor och solidarisk familj som vägleder dig i livet. Gerillasoldaten vet att hon eller han kan stupa i kampen och vi är inte okänsliga inför döden, tvärtom. Vi sörjer varje kamrat som faller ingen glöms bort, i kampen hyllar vi honom med att slåss än mer för freden, för segern mot en fiende som deklarerat krig mot sitt eget folk.
– Din familj i Farc är i alla ögonblick alert för att du inte ska vara ensam när du är sjuk, kamraterna vakar över dig, tvättar dina kläder och förser dig med mat. Denna kollektiva solidaritet är den som förenar oss och gör oss moraliskt och psykiskt starka när fienden attackerar oss. Mediernas antikommunistiska soppa är vad den är, krigspsykologi i Göbbels anda för att isolera oss från massorna.
• Nu befinner vi oss i Havanna som är platsen för fredssamtalen mellan regeringen Santos och Farc. Vilka förhoppningar hyser du och hur kan en verklig fred förändra den eländiga situationen för den förkrossande majoriteten av Colombias kvinnor?
– Kapitalismen förvandlade den colombianska kvinnan till ett objekt att exploatera på en rad områden. Men kvinnans befrielse är inte isolerad från folkets kamp för sin befrielse. Tvärtom, den är en nödvändighet för att också kvinnan ska kunna befrias.
– I dag förvandlas kvinnorna i mitt land till kroppar utan själ, hjärta eller hjärna. Dessa dokusåpor som nu dessutom kombineras med en kommersiell inriktning och ett förhärligande av knarkkartellerna är i dag en kommersiell exportprodukt. Samtidigt påstår sig staten bekämpa knarkkartellerna. Nu är det i stället dokuproducenterna som håvar in miljoner dollar på att saluföra denna sjuka kultur som är en spegelbild av det samhälle som kapitalismen skapat i Colombia.
– I det Nya Colombia som Farc slåss för ska kvinnan ha samma plats som mannen att bestämma, delta och vara aktiv i samhällslivets alla områden. Och det finns en rad exempel på hjältemodiga kvinnor som kan utgöra positiva exempel, som till exempel kvinnorna från Soacha [kommun i södra Bogota]. De tog upp kampen mot den statliga terrorismen som innebar att deras söner greps, kidnappades och mördades och senare presenterades som ”gerillasoldater stupade i strid med armén”. Generalerna ville uppvisa konkreta resultat i kampen mot gerillan, krav som Alvaro Uribe, Medellinkartellens och paramilitärernas representant, krävde. Rapporterna från olika internationella och nationella människorättsorganisationer talar om tusentals unga colombianer som kidnappades av armépatruller och avrättades som om de vore djur. I regionen Macarena upptäcktes Latinamerikas största massgrav med över 2000 offer för armén.
– Därför uppmanar vi från Havanna alla colombianska kvinnor att delta i utarbetandet av ett verkligt demokratiskt fredsavtal som lägger grunden för och utgör de första byggstenarna i folkets befrielse. Utan kvinnornas deltagande är den striden svår att vinna.
• Om freden uppnås, vad är ditt mål och vad vill du göra i det civila samhället?
Hon ser för första gången lite nervös ut, för frågan har av logiska skäl varit något främmande under hennes senaste 30 år. Men finner sig snabbt.
– Farc är för alltid min familj och i Farc har jag funnit en familj som har stött mig i alla svåra ögonblick som jag har upplevt. Mitt liv är med Farc, att vara här bland kamraterna. Och om ordern ges att ”Sandra har följande uppgift”; så kommer jag uppfylla den som jag har gjort under mina trettio år i gerillan. Mitt liv är Farc.