Hoppa till huvudinnehåll
Av
Utrikesskribent

Reaktionens revansch i Brasilien

Drevet mot Brasiliens president Dilma Rousseff är ännu ett tecken på den tuffa tid som väntar folken i Latinamerika. Det är den reaktionära och korrupta överhetens revansch mot vänsterns sociala reformer och nationella frigörelse från USA.


Omröstningen i den brasilianska kongressen slutade i nederlag för Dilma Rousseff. 367 av 513 ledamöter röstade för att ställa presidenten inför riksrätt. 137 röstade nej, bland dem ledamöterna från Rousseffs Arbetarpartiet (PT) och Brasiliens Kommunistiska Parti (PCdoB). Avgörandet om processen ska fullföljas eller avbrytas ligger nu hos senaten.

Försöket att få bort Rousseff och PT-regeringen trappades upp efter att hon i oktober 2014 vann presidentvalet för andra gången. Även om motståndarna försökt knyta henne till de många korruptions-skandalerna i landet har de inte hittat något bevis på att Dilma Rousseff berikat sig.

Riksrättsprocessen handlar istället om att hon inför presidentvalet påstås ha förbättrat statens finanser med hjälp av lån från statliga banker. Om det är sant så är det inget nytt i Brasilien. Det har många högerregeringar gjort tidigare.

Tittar man på vilka som driver på processen för att få bort Rousseff hittar man några av de mest reaktionära och skurkaktiga politikerna i Brasilien.

Ledamoten Jair Bolsonaro förklarade inför omröstningen i kongressen att hans röst för riksrätt tillägnas den överste som var ansvarig för tortyren av politiska fångar under militärdiktaturen. En av de som torterades var revolutionären Dilma Rousseff.

Merparten av de drygt 150 ledamöter som är brottsmisstänkta röstade ja till riksrätt. Dessa är anklagade för allt från korruption och pengatvätt till dokumentförfalskning.

Den enda orsaken till att de inte ställs inför rätta är deras parlamentariska immunitet. De har ett starkt intresse av att få stopp på granskningen av korruptionshärvan i det statliga oljebolaget Petrobras, som inletts under Rousseffs tid vid makten. Hittills är det främst personer med kopplingar till Arbetarpartiet som drabbats men skurkarna är många fler.

Ett antal ledande oppositionella finns namngivna i de så kallade Panamapapprena. Kongressens talman Eduardo Cunha, en av de mest högljudda förespråkarna för riksrätt, uppges ha smugglat undan fem miljoner dollar till hemliga bankkonton i Schweiz.

Bakom drevet mot Dilma Rousseff
finns ett växande missnöje bland Brasiliens högerkrafter med vänsterpolitiken. Det socialdemokratiska Arbetarpartiet har suttit vid makten i drygt tretton år. På grund av det parlamentariska läget har partiet regerat i koalition med mindre partier till höger.

Först Lula da Silva och därefter Rousseff har fört en försiktig vänsterpolitik. Målet har varit att hålla inhemska kapitalister nöjda samtidigt som man genomför stora sociala satsningar. Fattigdomen har minskat kraftigt och antalet barn i skolan har ökat under dessa år.

Men med en krisande brasiliansk ekonomi, och med ekonomisk nedgång i omvärlden, är det uppenbart att inflytelserika delar av den brasilianska borgarklassen och dess politiska företrädare anser att tiden för kompromisser är förbi. Sociala nedskärningar, privatiseringar av statliga bolag och försämrade rättigheter för arbetarna är vad som står på den nyliberala önskelistan.

Drevet mot Roussef handlar om mycket mer än inrikespolitik. Det utgör en del i en USA-stödd offensiv mot vänstern i hela Latinamerika. I Argentina har Washingtons man Mauricio Macri intagit presidentmakten, och i Venezuela har USA-vännerna fått majoritet i parlamentet.

Ett maktskifte i Brasilien skulle vara en ännu större seger för imperialistmakten i norr.

Under Arbetarpartiets styre har Brasilien värnat sitt nationella oberoende och börjat frigöra sig från USA. Genom Brics-samarbetet har man har vänt sig mot Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.

Frigörelsen från USA har samtidigt möjliggjort enandeprocessen i Latinamerika och ökat handlingsutrymmet för de mer radikala krafterna i regionen, som Kuba. En ny USA-orienterad utrikespolitik i Brasilien skulle rita om Latinamerikas politiska karta.

Oavsett hur det går för Rousseff och andra vänsterregeringar så kommer en höger-vridning inte ske utan motstånd. Latinamerika har förändrats under de senaste femton åren. Erfarenheterna från de sociala striderna och dess framgångar finns kvar. Detsamma gäller den höga politiska medvetenheten och den folkliga organiseringen och aktivismen.

Det har också visat sig i Brasilien. Partier, sociala rörelser och fackföreningar har genomfört massmobiliseringar mot högerns försök att kuppa till sig makten genom riksrätt.

I Brasilien väntar precis som i Argentina och Venezuela en tid av hårdande klasstrider.