Venezuela inför svåra prövningar – parlamentsledamot från PSUV om valstriden

Kampanjarbetet i Venezuela är i fullgång. I valet till nationalförsamlingen står två politiska block mot varandra.

På ena sidan finns vänsteralliansen Stora patriotiska polen (GPP). Här ingår regeringspartiet PSUV och alla de organisationer som vill fördjupa den politiska process som inleddes med Hugo Chávez seger i presidentvalet 1998.

På andra sidan står det av högerkrafter dominerade Runda bordet för demokratisk enhet (MUD). Denna splittrade samling hoppas att en valseger ska bli början till slutet för den bolivarianska revolutionen.

Mitt under pågående valkampanj har Proletären via mail intervjuat Earle Herrera, professor i mediekommunikation och ledamot i nationalförsamlingen för PSUV. Han organiserade sig politiskt redan under 1960-talets vänstervåg. 1999 ingick Earle Herrera i den folkvalda konstituerade församling, vars arbete lade grunden för Venezuelas demokratiska och sociala omvälvning.

• Det är snart sjutton år sedan Chávez lanserade den bolivarianska revolutionen. Hur har Venezuela förändrats under denna tid?
– För första gången i vår historia har Venezuela en konstitution som godkänts i en folkomröstning. I den nya konstitutionen fastslås att alla folkvalda poster, från kommunnivå till republikens president, kan återkallas under mandatperioden. Vi gick från en representativ demokrati till en deltagande demokrati med folket som den centrala aktören i beslutsfattandet.

– I dagens Venezuela går 60 procent av statsbudgeten till sociala utgifter som utbildning, hälsa, socialförsäkringar och offentliga service. De människor som tidigare var bortglömda eller marginaliserade är idag inkluderade. Minoriteternas och de mest utsattas rättigheter erkänns. Antalet inskrivna i högre utbildning ökade från en halv miljon studenter 1999 till 2,6 miljoner 2010.

• Venezuela har under denna tid varit pådrivande i den latinamerikanska processen för frigörelse från USA. Berätta.
– Latinamerika är vårt stora fosterland. Integrationen av våra länder är en realitet. President Chávez spelade en ledande roll i skapandet av Bolivarianska alliansen för folken i vår Amerika (Alba), Latinamerikanska och karibiska gemenskapen (Celac), Sydamerikanska nationernas union (Unasur) liksom multinationella statliga företag som tv-kanalen Telesur och oljebolaget Petrocaribe, som erbjuder förmånliga priser till karibiska och centralamerikanska länder utan gas eller olja.

– Latinamerika söker sina egna vägar för integration för att sluta vara det som hånfullt kallats ”USA:s bakgård”.

Att Venezuela uppnått stora framgångar i kampen mot fattigdom och undernäring liksom i satsningarna på utbildning och sjukvård är obestridliga fakta. Landet har i flera sammanhang prisats av olika FN-organ. Men sant är också att Venezuela befinner sig i en pressad situation.

• Hugo Chávez död 2013, sjunkande oljeinkomster, ökat motstånd från den venezuelanska överheten och ett allt mer aggressivt USA. Utmaningarna är många…
– Utmaningarna är många och enorma. USA talar om demokrati men stöder och finansierar de mest extrema delarna av den venezuelanska högern, precis som de gjorde under statskuppen 2002 som avsatte president Chávez i 48 timmar. Venezuela är utsatt för en blockad gällande köp av militär utrustning och en finansiell blockad. Inom landet för kapitalistklassen ett ekonomiskt krig som orsakar varubrist och kapitalflykt.

– Det venezuelanska folket är medvetet om dessa utmaningar och organiserar sig på gräsrotsnivå för att möta dem.

Vad är det då som händer i Venezuela och varför? I svensk borgerlig media sprids en ensidigt negativ bild av läget i landet och regeringen.

”Matvarubutikerna är tomma, näringslivet är sönderslaget. Att få tag på något så elementärt som mjöl, tvättmedel och andra basvaror kräver en dag ståendes i köer.”

Så skriver Göteborgs-Posten på ledarplats och lägger skulden på Chávez och efterföljaren Nicolás Maduros socialistiska politik. Artiklar och reportage med liknande slutsatser har publicerades i flera medier.

Inte så förvånande ger Earle Herrera en helt annan bild av orsakerna till problemen. Han talar ett näringsliv som inte producerar något. Istället tjänar de venezuelanska kapitalisterna pengar på valutaspekulation, hamstring, svarthandel och organiserad smuggling. Vilket fick regeringen att i juli i år lansera Operation folkets befrielse med uppgift att bekämpa den omfattande kriminella verksamheten.

• Hur bedrivs det ekonomiska kriget? Vad händer med maten, toalettpappret och de andra varorna som staten importerar och säljer till låga priser?
– De varor som staten importerar försvinner inom 24 timmar efter att de anlänt till stormarknaderna. Det är inte enskilda gatuförsäljare som köper upp de subventionerade varorna. Bakom allt finns finansiärer med pengar nog köpa upp ett helt köpcentrum på några timmar. När butikshyllorna gapar tomma och varorna säljs på gatan till mycket högre priser kan vinsterna uppgå till 1000 procent.

– Basvaror och livsmedel som staten subventionerar för att hjälpa fattiga och hårt arbetande människor hamnar hos lyxkliniker och lyxrestauranger. De subventionerade varorna är också föremål för massiv smuggling till främst Colombia. På andra sidan gränsen hittar du alla de venezuelanska produkter som saknas i våra butiker.

– Det är här några aspekter av det ekonomiska krig som ”turistjournalisterna” bara ser effekterna av. De vill uppenbarligen inte se orsakerna.

• Ett annat vanligt påstående i media är att Venezuelas fattigdomsbekämpning endast fungerade så länge oljepriset var högt.
– Fakta är att för första gången i vår historia har nedgången i oljepriserna inte betalats av det arbetande folket, medelklassen och de fattiga genom sämre välfärd.

– Nu är vi på väg att införa allmän pension. 1998 fick 300000 äldre pension, 2015 uppgår antalet till tre miljoner. Vård och utbildning är fortsatt gratis. I år kommer vi att nå målet att bygga en miljon bostäder för de fattiga.

Medan regeringssidan i valkampanjen framhåller de positiva sidorna och pekar på överhetens sabotage försöker oppositionen vinna röster på varubristen och andra uppenbara problem.

• Berätta om valkampanj som PSUV och Stora patriotiska polen bedriver.
– Valet gäller alla 167 ledamöter i nationalförsamlingen. Flertalet väljs genom personval och inte som företrädare för ett parti. Landet är indelat i 87 valkretsar. Var och en av dessa har sin specifika verklighet, vilket gör att detta val skiljer sig från exempelvis valet av republikens president.

– Oppositionen är främst koncentrerad till storstäderna medan PSUV och Stora patriotiska polen har trängt in i djupet av Venezuela och finns i alla distrikt som inte nås av media och opinionsundersökningar. Detta har stor betydelse. Vi kommer att vinna i majoriteten av valdistrikten. Vi arbetar i bostadsområde efter bostadsområde, går från hus till hus. Vi är redo för denna demokratiska prövning.

• För kommunister och socialister i väst har den progressiva utvecklingen i Latinamerika varit ett ljus i det nyliberala mörkret. Nu växer oron över att högern är på väg tillbaka.
– Högern vann nyligen vunnit en knapp seger i Argentina, men det var ändå en seger för dem. Överallt där det finns progressiva regeringar bedrivs sabotage, mediapropaganda och ekonomisk krig mot dessa.

– Inför Venezuelas parlamentsval kan man följa den öppna inblandningen från USA, EU, den latinamerikanska högern och internationella medier tillsammans med det katolska prästerskapet. Men vi kämpar emot och kommer att segra. Och om vi skulle drabbas av ett bakslag i valet så fortsätter vi ändå vår kamp. Vi har presidentposten, 20 av 23 delstatsguvernörer och 70 procent av landets 335 kommuner.

• Hur skulle oppositionen förändra Venezuela om de vann den politiska makten?
– Oppositionen har inte lagt fram något program. Den lovar bara att avskaffa statens befogenheter om de vinner. Vad det gäller ekonomin föreslår dess talesmän att Venezuela ska förlita sig på Internationella valutafonden, IMF. Det var IMF:s ekonomiska paket som 1989 resulterade i de folkliga protester som kallas Caracazo. Det slutade i 3000 döda efter att den dåvarande regeringen slog ner missnöjet.

– Oppositionen består av ett brett ideologisk spektrum, från yttersta vänstern via socialdemokrater och kristdemokrater till fascister. De förenas av en sak, hatet mot chavismen och den bolivarianska revolutionen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för dem att enas om ett program.

Allt sedan Hugo Chávez började använda landets oljerikedomar i de fattigas intresse har det i väst framförts anklagelser om bristande demokrati och auktoritär utveckling. I de grövsta utfallen beskrivs Venezuela som nära nog en diktatur.

Drevet trappades upp under de oroligheter 2014 som kallas Guarimbas. Totalt dödades 43 personer under två månaders våldsamma oppositionsprotester. I början av 2015 agerade det venezuelanska rätts-väsendet mot flera ledande oppositionella som uppmanat till våld under protesterna.

I samband med gripandena skrev Kristdemokraternas EU-parlamentariker Lars Adaktusson följande:

”Maduro…saknar Chávez självförtroende och vågar således inte låta oppositionen arbeta öppet. Antalet politiska utrensningar har eskalerat den senaste tiden…Nästan hälften av oppositionens borgmästare står nu inför rätta.”

Även vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt tillhör dem som talat om en oroande ”auktoritär utveckling” i Venezuela.

• Vad säger du om anklagelserna om politiska fångar och avskaffad demokrati?
– De personer som häktats har brutit mot venezuelansk lag då de uppmanat till våld. Det finns en kommitté för offren för Guarimbas, men de europeiska och amerikanska ”demokraterna” vägrar att lyssna på den. Att hävda att ”nästan hälften av oppositions borgmästare står inför rätta” är en lögn lika stor som avståndet mellan Amerika och Europa. Endast en borgmästare av oppositionens drygt 60 står för närvarande inför den venezuelanska rättvisan.

– Talet om auktoritär utveckling har upprepats sedan Chavez kom till makten. Sedan 1998 har vi genomfört 19 valprocesser, inklusive en folkomröstning 2004 om president Chávez skulle avgå i förtid eller sitta kvar hela mandattiden. I Venezuela har vi vad Brasiliens förre president Lula da Silva brukar kalla ”ett överskott av demokrati”.

• Reportrar utan gränser hävdar att pressfriheten i Venezuela har försämrats. I svensk media påstås ofta att regeringen Maduro tystat privata oppositionsmedier och tagit kontroll över nyhetsrapporteringen.
– Reportrar utan gränser känner inte några gränser för sina lögner. I Venezuela finns inga fängslade journalister, inte heller mördas journalister såsom i Mexiko, Colombia och Honduras, vilket USA och EU inte säger något om. De allra flesta venezuelanska tv-kanaler, radiostationer och tidningar är i privat ägo. De bedriver daglig opposition mot regeringen och ingenting händer dem.

– Dessa medier deltog aktivt i kuppen 2002. Det var som kuppmakarnas försvarsminister arrogant sa: ”Mediekommunikationen var vårt vapen.” Hur kan någon påstå att det inte finns pressfrihet i ett land där media kan skryta med att ha störtat en folkvald president och därefter kan arbeta som om ingenting har hänt?

Trots att det i väst är regeringssidan som utpekas som ”auktoritär” är fakta att det är oppositionella som gång på gång tagit till våld. Ofta har det skett efter valförluster.

• Nyligen lovade PSUV och Stora patriotiska polen liksom president Maduro att respektera valresultatet oavsett vem som vinner. Men högern vägrar. Finns det risk för våld igen?
– Det finns delar av oppositionen som hänger sig åt våld. Därför föreslog Nationella valrådet CNE och senare Unasur ett avtal om att respektera valresultaten. Oppositionen vägrar att underteckna avtalet. De har fördömt fusk i alla val men aldrig kunnat bevisa något. Efter presidentvalet 2013 uppmanande oppositionens Henrique Capriles Radonski sina anhängare att ”tömma sitt hat” på gatorna. Det slutade i elva döda. Vi hoppas att det inte upprepas och tror att det kommer att bli lugnt. Capriles anhängare vill inte ha mer våld. Hur som helst är statsmakten och folket beredda.

– Vi har som sagt undertecknat avtalet och tar kampen med demokratisk optimism.