På kurs mot Gaza: Jubel och besvärliga myndigheter

För knappt två veckor sedan lämnade Ship to Gazas båt Marianne hemmahamnen i Göteborg. Här skriver matros Charlie Andreasson för Proletärens webbsida om livet ombord, tankarna inför slutmålet Gaza och bemötandet i europeiska hamnar. Läs hans tidigare krönika i papperstidningen av Proletären, nr 20.

Tisdag 19 maj

Den 14 maj anlände vi med Marianne av Göteborg till ett soldränkt Köpenhamn, och redan innan vi lade till på en bättre plats än vi kunnat föreställa oss hade t-shirten åkt av på tre av oss. På en långsträckt gräsplan längs med kajen hade mängder med människor slagit sig ner, många av dem i väntan på oss, och vi kunde se att en musikscen höll på att resas inför morgondagen och lite längre bort slogs tomma tavlor ner i en rad likt en vit mur, tavlor som skulle målas dagen efter, Nakba-dagen.

En välbesökt presskonferens strax efter vi lagt till med våra danska värdar, som verkligen hade anordnat ett magnifikt mottagande, med vår mediakoordinator Staffan Granér, med Ship to Gaza Norges styrgruppsordförande Torstein Dahle, och många fler. Mikael Wiehe tackade för att han fått resa med till Köpenhamn, Helena Lindholm Shultz, professor i freds- och konfliktforskning tillsammans med filmaren Lennart Bergren och parlamentsledamöter från såväl Norge som Danmark likaså.

Ett ständigt flöde av människor som vill komma ombord på visningar, välgångsönskningar, ännu mer mat som bärs ombord, ständigt nya fotografier som tas. Det hela känns som ett segertåg, en seger för humanismen, och då är vi inte ens i närheten av den belägrade Gazaremsan.

På lördag morgon lämnar vi våra vänner i Köpenhamn, och med ombord har vi två representanter för Dansk Radio. Uppmärksamheten vill inte ta slut. Detta blev än mer tydligt då vi anlände till Kiel.
Det var inget officiellt stopp inplanerat där, ändå mötte ett större följe med palestinier upp med flaggor och, helt otroligt när jag tänker på det, ännu mer mat. De hade samlat ihop nästan 1000 euro till oss, och ordnade så vi alla ombord kunde duscha på ett närbeläget hotell.

Där var också den tyska polisen. Ett par timmar innan vi anlände ringde de upp och undrade vilka vi var. Tysk polis som talade ren svenska.

Gruppen med flaggviftande palestinier hade dragit till sig polisens uppmärksamhet. Skulle vi redan nu märka av påtryckningarna på de lokala myndigheterna för att försvåra för oss, rent av stoppa oss? Eller övertolkar vi alla signaler?

Jag svarade när skeppstelefonen ringde. Det var polisen igen.

Artigt påstod en man i andra ändan att de glömt en fråga. Vilken är vår destination? Brest, svarar jag, vilket var nästa planerade hamnanlöp. Tack, och ha en trevlig resa sa rösten.

Så seglade vi in i slussen, men hann inte lägga till förrän tre poliser uppenbarade sig och krävde pass och att samtliga radade upp sig på däck för identifiering. Det är bara oss de besvärar, ingen annan båt.

Så kommer slussvakten och påstår att vår AIS, en positionstransponder, inte sänder ut några positionssignaler, ändå har hamnmyndigheterna tidigare anropat oss med namn på båten, sänt av vår AIS.

Det tog inte slut där. En halvtimme efter vi kommit igenom kanalen med en hyrd, mobil AIS ropas vi upp på radio där de begär vår position.

Vi är de enda som ropas upp. Men vi kanske övertolkar alla signaler? Men det är kanske så här resan kommer att bli, en kamp mellan folken som möter upp oss, som hjälper oss vidare, och mellan lokala myndigheter utsatta för påtryckningar från annat håll.