Kamp för livet i Libanons läger

Det är trångt i gränderna och det gäller att se sig för om man vill slippa trampa i det smutsiga vattnet som samlas i pölar på marken. Avgaserna från de tutande motorcyklisterna, som skickligt samsas med fotgängarna på det snåla utrymmet, blandas med allehanda dofter medan de stiger mot det virrvarr av elledningar som hänger som ett tak strax över våra huvuden.

Redan en första promenad genom Shatila visar på några av de största problemen som invånarna i lägret dras med dagligen. Sophantering, avlopp och strömförsörjning är opålitlig lyx i lägret.

– Shatila byggdes ursprungligen för 3.000 palestinska flyktingar. Idag bor här fler än 22.000, på en yta av 200 gånger 200 meter. Men det är inte längre bara palestinier i Shatila, omkring hälften av invånarna kommer från krigets Syrien, berättar Abu Moujahed från Children and Youth Centre, CYC, som är vår värd de här dagarna.

CYC:s fritidsgård är en välorganiserad och lugn oas i det trångbodda lägret. Både för barnen, som kommer hit och får hjälp med allt från läxor till dans- och idrottsträning, och för oss som är tillfälligt inhysta i CYC:s gästhus.

Men Abu Moujaheds och de andras outtröttliga arbete rår inte på en i grunden undermålig infrastruktur, med ständiga strömavbrott och ett vatten som är så salt att CYC:s personal spär det med hälften sötvatten för att det ska gå att tvätta sig i. När det nu kommer något vatten ur kranen, vill säga.

Vi är ett gäng medlemmar i Proletären FF som är här för att besöka CYC och efter förmåga delta i olika distanser i Beirut Marathon. PFF har sedan tjugo år tillbaka ett samarbete med CYC. Abu Moujahed har deltagit i Fredsloppet i Göteborg många gånger och PFF hjälper CYC med bland annat fotbollsskor och annan idrottsutrustning.

Gästfriheten vi möter hos CYC är överväldigande och det är lätt att förstå besvikelsen hos några av de mindre barnen när de måste gå hem för kvällen. Lika imponerande är den okuvliga attityden till de miserabla förhållandena i lägret och statslösheten som palestinierna i Libanon lever i.

CYC arbetar med att stärka barnens och ungdomarnas identitet och få dem att förstå bakgrunden till situationen de befinner sig i, för att själva kunna kämpa för att förändra den. När vi kommer till CYC har ungdomarna gjort en utställning om Balfourdeklarationen, dokumentet från 1917 där Storbritanniens utrikesminister lovade den brittiska regeringens stöd till det sionistiska projektet att etablera ett judiskt hemland i Palestina.

Det finns tolv flyktingläger i Libanon, varav tre i Beirut. Shatila är förmodligen det mest kända av dem, sedan det invaderande Israel 1982 lät det kristna falangistpartiet Kataebs milis gå in och under tre dagar tortera och slakta omkring 3.000 palestinier i Shatila och angränsande Sabra.

I de södra förorterna ligger Burj Barajneh och det minsta av de tre lägren är Mar Elias. Där har Marwan Abdel-Al sitt kontor i PFLP:s lokaler.

Marwan Abdel-Al sitter i marxistiska PFLP:s, Folkfronten för Palestinas befrielse, centralkommitté och är partiets ansvarige i Libanon.

– Palestinierna i Libanon kämpar sedan alla år för sin existens. Vi garanteras inte några mänskliga rättigheter, men vi kämpar för att föra in palestinierna i lagen, säger han.

Marwan Abdel-Al berättar om hur det, trots den bedrövliga situationen på marken, äntligen finns en bred politisk samsyn i Libanon för att förbättra palestiniernas situation.

Han har själv varit delaktig i vad som heter den libanesisk-palestinska dialogkommitténs arbete. Kommittén har tagit fram grundliga rapporter om problemen som finns både i lägren och utanför, som att det till exempel finns en mängd yrken som palestinier inte tillåts utöva i Libanon.

– Det är första gången som det kommer ett officiellt dokument om den libanesiska synen på palestinierna. Vi i PFLP har kämpat för det här länge.

Marwan Abdel-Al berättar att kommittén enats om 16 rekommendationer för att förbättra situationen, utan att ge avkall på palestiniernas grundläggande rätt att återvända till Palestina.

– Och de enda som inte ställer upp på det här är Kataeb. Hizbollah, Framtidsrörelsen, Amal och de andra partierna säger ja, liksom presidenten Michel Aoun. Det är bara Kataeb – falangisterna – som säger nej.

Flyktinglägren i Libanon är en konsekvens av sionisternas etniska rensning av Palestina. När staten Israel utropades den 14 maj 1948 hade redan mer än en kvarts miljon palestinier tvångsfördrivits, några månader senare hade närmare 800.000 palestinier tvingats bort från sina hem.

Omkring 100.000 av dem kom till Libanon. Idag finns runt en halv miljon palestinska flyktingar i Libanon, enligt FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNRWA.

Det är ändå oklart hur många palestinier det verkligen finns i Libanon. Marwan Abdel-Al säger att han inte vet, men att det för första gången genomförs en ordentlig folkräkning av palestinierna.

Han påpekar också att det finns ekonomiska och politiska motiv för olika organisationer och politiker att ge olika siffror. Det ständigt underfinansierade UNRWA har till exempel intresse av att få högre anslag.

Palestinierna har ett inte helt okomplicerat förhållande till UNRWA. Trots problemen med UNRWA:s otillräcklighet, byråkrati och korruption måste organisationens fortsatta existens försvaras när Israellobbyn vill att den ska avvecklas för att ytterligare osynliggöra de palestinska flyktingarna.

I samma hus som Marwan Abdel-Al har Haytham Abdo, ordförande i PFLP:s ungdomsförbund PYO, sitt kontor.

Haytham Abdo berättar om PYO:s sociala verksamhet. Det handlar bland annat om dagis, extraklasser och läxhjälp. I det största av lägren, Ain El-Hilweh vid staden Sayda i södra Libanon, har PYO ett center för ungdomar som hoppat av skolan. Där får de lära sig att läsa och skriva och enkel matematik. Vill de sedan inte tillbaka till skolan skickar PYO dem till yrkesutbildning.

– Vi ordnar också ett stort sommarläger där ungdomar från alla lägren i Libanon samlas för en vecka av kultur, politik och idrottsaktiviteter. Då bjuder vi även in många utanför PFLP, för att komma och delta i workshops med våra ungdomar. Till årets läger kom ledare från Hizbollah och pratade.

Men även om PYO hjälper de palestinska ungdomarna att studera så står lagen i vägen för dem.

– Många palestinier studerar till läkare och ingenjör. Men vi kan inte arbeta som det i Libanon om vi inte blir anställda av UNRWA. Vi kan inte arbeta för ett libanesiskt företag eller för staten.

Det finns palestinska flyktingläger även i Jordanien och Syrien. Trots kriget i Syrien menar Haytham Abdo att palestinierna har det ännu sämre i Libanon.
– I Syrien kan vi arbeta och studera. Fortfarande idag kan du åka till Syrien och se att situationen för palestinier är bättre där än i Libanon.

Haytham Abdo låter mindre optimistisk än Marwan Abdel-Al om palestiniernas legala status i Libanon.

– Vi har en sekteristisk regering här som tror att om de ger oss våra rättigheter så kommer vi att stanna här.

• Är det svårt att kombinera kampen för rättigheter här i Libanon med den huvudsakliga, rätten att återvända?

– Det är en av utmaningarna. Vi vill återvända till vårt hemland. Å andra sidan måste vi kämpa för våra mänskliga rättigheter här i Libanon.
Haytham Abdo radar upp svårigheter.

– I de södra lägren kan vi inte få in byggnadsmaterial för att förbättra de hus som finns. Vi kan inte köpa lägenheter eftersom palestinier inte får äga hus utanför lägren. Och det finns mer än 70 yrken som palestinier inte tillåts arbeta med.

– Sjukdomar och avsaknad av hälsovård är också ett stort problem. Och UNRWA saknar pengar och har avslutat mycket av sin verksamhet. Se på
Nahr el-Bared som fortfarande efter tio år inte är återuppbyggt, eftersom det saknas pengar i budgeten.

Lägret Nahr el-Bared som ligger i norra Libanon förstördes fullständigt 2007, när terrorister från gruppen Fatah al-Islam krigade mot och blev beskjutna av den libanesiska armén. Som alltid i Libanon blev palestinierna lidande, trots att terroristerna kommit till lägret utifrån och att Fatah al-Islam inte var en palestinsk grupp.

Vi har också planerat att besöka Nahr el-Bared. Men trots att vi har ordnat det visum som krävs får vi inte komma in när vi kommer till den militärbevakade ingången till lägret. Det saknas ett exakt klockslag på visumet, är förevändningen.

Det är förvisso snöpligt för oss, som inte får komma in i lägret efter att ha gjort resan upp från Beirut, men framför allt blir palestiniernas utsatthet övertydlig. Inte nog med de svåra förhållandena i lägren, de kan inte ens räkna med att få ta emot besök av sina vänner.

När vi inte får komma in i Nahr el-Bared åker vi istället till ett annat läger i norr, Beddawi. Där träffar vi Khaled Yamani som är med och driver Palestinian Children and Youth Organisation, PCYO, som har verksamhet för ungdomar i Nahr el-Bared och Beddawi.

Khaled Yamani, som också sitter i PFLP:s kommitté för flyktingar och rätten att återvända, berättar att PCYO samarbetar med många organisationer för att förbättra barnens situation i lägren.

– Men vi tar inte emot pengar från vem som helst. USAID ger mycket pengar men vi tar inte emot dem. Inte heller från ambassader vars länder stödjer Israel. Vi blir bara vänner med dem som har samma värderingar som vi.

Förutom direkt arbete med barnen försöker PCYO bland annat förbättra sophanteringen och plantera träd och blommor i lägret. De arbetar också på att få en vattentank till lägrets fotbollsplan.

Sedan 17 år tillbaka organiserar PCYO också en fotbollsturnering i Beddawi. Abu Ali Mustafa-turneringen har fått sitt namn efter PFLP:s tidigare generalsekreterare som mördades av Israel 2001.

Den egna fotbollsklubbens namn påminner om USA:s och Donald Trumps senaste krigsförklaring mot palestinierna. Klubben delar namn med Palestinas ockuperade huvudstad, al-Quds är det arabiska namnet för Jerusalem.

Al-Quds bildades 2008 och har numera även tjejlag, berättar Mona Sayed som också arbetar för PCYO.

– Ett annat initiativ vi har i skolorna är för pojkar med uppförandeproblem. Vi pratar mycket om vad de vill och stöttar dem i att förbättra studiemiljön.

Mona Sayed följer med och visar oss förskolan som ligger bredvid och som drivs av Ghassan Kanafani Cultural Association. Ghassan Kanafani var författare och språkrör för PFLP och mördades av sionisterna 1972. Ghassan Kanafanis danska fru Anni Kanafani bildade efter sin makes död organisationen för att hjälpa de palestinska flyktingbarnen.

På förskolan går mer än 130 barn i åldrarna tre till sex år. De har tillgång till bibliotek och konstsal, och det är nästan svårt att föreställa sig att vi befinner oss i det stökiga lägret när vi är inne på förskolan.

– Biblioteket är även för de äldre ungdomarna och vuxna. Och det behövs. Studiemiljön i skolorna är dålig med omkring 45 barn i varje klass, säger Mona Sayed.
Precis som CYC i Shatila uppmärksammar Kanafaniförskolan att det är hundra år sedan Balfourdeklarationen. Barnen har målat tavlor på temat och Mona Sayed berättar att alla av förskolans konstprojekt har syftet att stärka barnen i sin identitet och lära sig om sin och Palestinas historia. Det förra projektet var på temat Jerusalem.

Innan vi lämnar Beddawi får vi en rundtur i den intilliggande kliniken där lägerinvånarna får gratis eller kraftigt subventionerad vård och mediciner. Under striderna i Nahr el-Bared 2007 fick kliniken hålla öppet 24 timmar om dygnet, berättar Khaled Yamani. Den påminnelsen om palestiniernas ständiga lidande är den sista innan vi åker tillbaka till Beirut.

Banan för Beirut Marathon sträcker sig längs stadens strandpromenad och finare centrala kvarter. Här har de mer vältränade av oss börjat sina fyra timmars löpning redan i ottan, halvmaradeltagarna strax därefter.

Senare på förmiddagen, när vi som är något mindre vältränade har kommit iväg på åttakilometersdistansen, är det svårt att inte reflektera över kontrasterna mellan de dammiga gränderna i flyktinglägren och centrala Beiruts breda gator, kantade av bankkontor och försäkringsbolag.

Klassklyftorna i Libanon är avgrundsdjupa och palestiniernas situation beklämmande. Ändå är det mötena i de fattiga och trångbodda flyktinglägren som är det bestående och hoppingivande intrycket från resan.

Människorna vi mött som vägrar ge upp, som under usla förhållanden kämpar för ett värdigt liv och för sitt folks befrielse, är en inspiration att ta med sig hem till Sverige.