Varför motarbetar Amnesty och media fredsprocessen i Syrien?

Ingen lär ha undgått förra veckans rapport från Amnesty. Med titeln ”Mänskligt slakthus” och uppgifter om tortyr och 13.000 avrättade fångar i Saydnayafängelset utanför Damaskus blev avslöjandet en världsnyhet och drevet gick igång.

Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson slog fast att ”Assad är den största terroristen” i Syrien. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt hakade på med tweeten: ”Assad är en bödel och förtryckare. Syrien kan inte få verklig fred och frihet så länge han är kvar vid makten.”

Som så många gånger förr i Syrienkonflikten köper medie- och politikereliten okritiskt varje rapport eller vittnesmål som passar in i deras förutbestämda mall.

Mellanösternkorrespondenten Patrick Cockburn har ett annat förhållningssätt. I tidskriften London Review of Books granskar han nyhetsrapporteringen om östra Aleppo i december förra året och den pågående striden om Mosul och kommer fram till följande:

”Alla krig skapar alltid falska historier om illdåd – tillsammans med verkliga illdåd. Men i fallet Syrien har fabricerade nyheter och den ensidiga rapporteringen tagit över nyhetsagendan på ett sätt som vi troligen inte sett sedan första världskriget.”

Cockburn drar slutsatsen att felrapporteringen beror på att ”västerländska nyhetsorganisationer nästan helt och hållet har outsourcat sin bevakning till rebellsidan”.

Det var tydligt i december då kända anhängare av al-Qaida och likasinnade extremister fick träda fram i media som ”civila” Aleppobor eller ”oppositionsaktivister”.

I efterhand visade det sig att invånarna i östra Aleppo inte alls fruktade de syriska myndigheterna. Av totalt 147.000 personer valde 111.000 att evakueras till regeringskontrollerade områden, enligt FN-statistik.

Bara 36.000 ville åka till Idlibprovinsen och byar i Aleppoprovinsens utkant för att fortsätta livet i den väpnade ”oppositionens” områden. I denna siffra ingår de stridande och deras familjer liksom stridande från andra länder.

Det här ska man ha i åtanke när man läser Amnestyrapporten om massavrättningar och tortyr i Saydnayafängelset åren 2011-2015. Det behövs ingen djupdykning i den för att varningsklockorna ska börja ringa.

Rapporten baseras på vittnesmål från 84 personer som uppger sig vara tidigare fångar, fångvaktare, domare, läkare samt nationella och internationella experter.

Få av dem som intervjuats befinner sig i Syrien. Nästan alla lever i länder som aktivt deltar i kriget mot den syriska regeringen.

De allra flesta av vittnena har intervjuats i södra Turkiet. Där lever flera miljoner syriska flyktingar, och där har väpnade grupper – såväl al-Qaidaextremister som Fria syriska armén – etablerat sig under överinseende av CIA och turkisk säkerhetstjänst.

Hur har Amnesty fått kontakt med dessa 84 personer? Kontakterna har förmedlats av olika NGO:s, som vid första anblicken kan framstå som opartiska. Det är de inte. Det handlar om organisationer som inte bara tagit ställning mot regeringen utan driver en krigsaktivistisk linje.

En organisation som nämns i Amnestyrapporten är Syriska nätverket för mänskliga rättigheter (SNHR). Det är namnet till trots en brittisk organisation som länge hävdat att den syriska ”regimen” begår brott mot mänskligheten och är långt grymmare än IS, al-Qaida och andra väpnade grupper.

SNHR kräver att den syriska regeringen ska ställas inför den internationella brottmålsdomstolen, att allt vapenstöd till regeringsarmén ska stoppas, att libanesiska Hizbollah och de miliser som strider på regeringens sida ska terroriststämplas, att FN:s säkerhetsråd ska ingripa militärt i Syrien under förevändning att skydda befolkningen samt att omvärlden ska avbryta den humanitära hjälp som skickas till Syrien i samarbete med regeringen i Damaskus.

Det är krav som kunde ha formulerats av vilken som helst av de stater som pumpat in vapen till extremistgrupperna i Syrien.

När denna NGO erbjuder Amnesty vittnen om förhållandena i Syrien är innehållet i vittnesmålen givet.

Det finns mycket mer att säga om rapporten. Det genomgripande är att det handlar om spekulation och obevisade påståenden baserat på enstaka röster. Som den i media citerade siffran om 13000 avrättade.

För det första står det i rapporten att mellan 5.000 och 13.000 avrättats.

För det andra framgår att siffrorna är uppskattningar och gissningar utifrån enstaka vittnesmål. Några bevis för denna avrättningsindustri finns inte.

Ovanstående ska inte tolkas som att vi tror att syriska fängelser är någon form av humanitära oaser bland fängelserna i Mellanöstern. Så är det naturligtvis inte. Förekomsten av förtryck och övergrepp i Syrien är väl känt, liksom att fångar utsatts för tortyr.

Det är tyvärr inget unikt för Syrien. Det lär inte gå att hitta ett enda land i Mellanöstern – se på Turkiet, Jordanien, Saudiarabien, Egypten, Israel eller det ökända Abu Ghraib i Irak under USA:s ockupation – där fängslade behandlas humant.

Det betyder inte att politiskt förtryck eller tortyr ska ursäktas eller accepteras. Men Amnestys rapport lär inte bidra till att stärka de mänskliga rättigheterna i Syrien.

Den blir snarare en partsinlaga till stöd för de som motarbetar de pågående förhandlingarna och försöket att få till stånd en kompromisslösning med Assad som en legitim part.

Som syriska oppositionsaktivisten Rima Sawah säger i en intervju med Proletären är det ingen slump att avslöjandet kommer just nu.

Det är alldeles för tidigt att tala om att konflikten går mot en lösning. Men läget är ljusare än tidigare. De av Ryssland och Turkiet initierade förhandlingarna i Kazakstans huvudstad Astana har inneburit viktiga framsteg, och snart väntar nya Genèvesamtal i FN-regi.

I detta läge blir Amnestyrapporten ett argument för de destruktiva krafter inom och utom Syrien som fortsatt upprepar mantrat ”Assad måste bort”. För inte kan man väl kompromissa med den part som driver ”mänskliga slakthus” och är ”den värsta terroristen”? Rapporten blir ett argument för de som föredrar fortsatt krig framför seriösa förhandlingar där Assadregeringen är en självklar och nödvändig del av lösningen.

Konsekvenserna av inställningen att Assad som ledare för den syriska regeringen och armén är den värsta terroristen blir absurda.

För om man anser att Assad är värst, då måste man vara emot befrielsen av östra Aleppo och andra områden som tidigare varit under al-Qaidas och dess allierades kontroll. Om Assad är värst måste ju den andra sidans kontroll vara att föredra.

Den överväldigande majoriteten av invånarna i östra Aleppo håller inte med om ovanstående. En klar majoritet av det syriska folket lär inte heller hålla med.

Faktum är att under hela kriget har flyktingströmmarna inom Syrien gått från områden som erövrats av väpnade grupper till regeringsområden, till de städer som skyddas av armén och Assadstyret.

Vilket är det bästa sättet att värna de mänskliga rättigheterna i Syrien?

Svaret är självklart. Understöd alla seriösa fredssträvanden. Få slut på kriget.

För det är kriget som förvandlat Syrien till ett slakthus. Det är kriget som lett till massdöd och massflykt. Det är kriget som orsakat svåra umbäranden för befolkningen och en ofattbar materiell förstörelse.

Och det är kriget som fört med sig självmordsbombningar, halshuggningar och terrorismens framväxt i Syrien.

Fredsprocessen stärks inte av att regeringssidan ännu en gång demoniseras och stämplas som paria.

Tänk om Amnesty och andra högljudda röster istället valt att uppmuntra de internationella förhandlingarna i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolutioner.

Tänk om de manat till stöd för de många lokala fredsuppgörelserna mellan syriska myndigheter och väpnade grupper, som bevisligen gett positiva resultat.

Tänk om de krävt att stödet utifrån till de väpnade grupperna ska strypas och uppmanat alla parter på marken att välja samtal framför fortsatt krig.

Det hade varit ett effektivt bidrag för att värna det syriska folkets mänskliga rättigheter. Det hade varit att understödja demokratiprocessen i Syrien.

Sedan kan frågorna ställas om vem som är den värsta terroristen och vilka som bär huvudskulden till att Syriens folk levt i detta helvete i sex års tid. Det finns många som gjort sig skyldiga till mycket.

Om Amnesty, Aftonbladets ledarredaktion eller Vänsterpartiet vill ha hjälp att se denna sida av konflikten så kan Proletären ge lästips, och vi kan förmedla kontakt med syrier i Syrien som inte tvekar att träda fram och vittna med namn och bild.