Västs stöd till Syrienrebeller banade väg för IS

LÄS ÄVEN: Varför köper EU-länder olja av IS?

Västvärldens ledare riktar allt fokus på bekämpandet av Islamiska staten. Men tystnad råder om att det är västs militära inblandning i Mellanöstern som skapat det monster som idag går under namnet IS. Frankrike tillhör de stater som pumpat in pengar och vapen till extremistrebeller i Syrien.

När detta skrivs har Frankrike inlett bombningar av Islamiska statens baser i syriska Raqqa, det vidsträckta terrorkalifatets huvudstad. USA har slagit till mot IS oljeexport, sedan länge en av terrorgruppens främsta inkomstkällor. Det är tydligt att de båda ländernas ledare vill markera handlingskraft mot den terroristgrupp som brutalt slagit till i en västlig huvudstad.

Vi betvivlar inte att Hollandes, Obamas och andra västledares upprördhet över massmorden i Paris är äkta. Vi betvivlar inte heller att de vill förhindra att det händer igen. Men det finns ett stort mått av hyckleri kring deras agerande.

För det första är det som hände i Frankrike inte unikt. Under de senaste åren har liknande bestialiska terrordåd inträffat i Syrien, Irak, Libanon, Turkiet, Egypten, Libyen, Indien, Nigeria och med flera länder.

För det andra tiger västvärldens ledare om sin egen skuld till terrorismens framväxt i Mellanöstern. Hade IS ens existerat idag om det inte vore för ockupationen av Irak och vapenleveranserna till extremisterna i Syrien?

För drygt år ett sedan verkade västvärldens ledare befinna sig i något slags chocktillstånd över Islamiska statens snabbt expanderande välde. Organisationen hade tidigare under året lagt under sig provinshuvudstaden Raqqa och i stort sett hela östra Syrien. Organisationen hade tagit kontroll över Anbarprovinsen i västra Irak och till och med mångmiljonstaden Mosul.

När Stefan Löfven i en SVT-utfrågning i september 2014 fick frågan om vem som bar skulden till IS framväxt svarade han att det är Syriens Bashar al-Assad som är skyldig, eftersom han släppt IS-ledarna ur fängelserna.

Det var inget Löfven kommit på själv. Samma förklaring och nästan samma formuleringar hade tidigare framförts av Barack Obama.

Men det fanns röster i väst som inte alls köpte ovanstående förklaring.

Ungefär samtidigt som Löfven frågades ut i tv skrev Dennis Kucinich, i 16 år kongressledamot för Demokratiska Parti i USA, följande i Huffington Post:

”Det går inte att slå ifrån sig fakta. Islamiska staten har fötts ur den västerländska interventionen av Irak och de hemliga åtgärderna i Syrien. Detta Frankensteinliknande experiment med att beväpna en påstått frihetskämpande syrisk opposition har skapat ett monster som hotar regionen.”

Kucinich har helt rätt. Ska man tala om Islamiska staten måste man titta tillbaka på de USA-ledda angreppen mot Irak 1991 och 2003 och de förbrytelser som begicks av USA under ockupationsåren.

Fakta är att al-Qaida i Irak, IS föregångare, skapades som en motståndsgrupp mot en folkrättsvidrig och brutal ockupation.

Fakta är att flera av de nuvarande högsta IS-ledarna inte satt i syriska fängelser utan i ett amerikanskt fångläger i södra Irak kallat Camp Bucca. Detta läger drevs av ockupationsmakten åren 2003-2009.

Andrew Thompson, Irakveteran, och Jeremi Suri, professor vid University of Texas, skriver i New York Times om fånglägrets betydelse för terroristgruppens framväxt:

”Tiden i fängelse fördjupade deras extremism och gav dem [IS-ledarna] möjligheten att öka antalet anhängare. Fängelserna blev i praktiken terroristuniversitet: de hårdföra radikalerna var professorer, de andra intagna var studenter, och fängelseledningen spelade rollen av frånvarande förmyndare.”

Den amerikanska journalisten och IS-kännaren Janine di Giovanni konstaterar i en artikel i Newsweek att ”Camp Bucca var som ett sommarläger för ambitiösa terrorister. Under amerikanernas överinseende hade de intagna kontakt med varandra, de utbytte information och stridstaktik och knöt viktiga kontakter framtiden”.

En av de som inte sågs som något större hot och som frigavs av USA var ingen mindre än IS numera ökände ledare, Abu Bakr al-Bagdhadi.

Men det var genom att gå över gränsen till grannlandet i väster som IS kunde växa till sig och samla kraft innan det blev dags att gå på offensiven i Irak.

I krigets Syrien bredde laglösheten ut sig i områden som väpnade rebeller tagit över. I Syrien fanns vapen i överflöd, som levererats från Natoländer och Gulfstater. I Syrien fanns inkomstbringande oljekällor som IS kunde ta över. Och i Syrien samlades tusentals och åter tusentals utländska jihadister som kommit via den vidöppna turkiska gränsen.

Att den västliga bilden av frihets- och demokratikämpande rebeller var falsk, det blev det syriska folket tidigt medvetet om. Syrier som Proletären intervjuade under första halvåret 2012 beskrev krigarna i de väpnade grupperna som kriminella, extremister och al-Qaidaterrorister.

Men också makthavarna i Washington var fullt medvetna om vad som pågick.

I våras offentliggjordes delar av tidigare hemligstämplade dokument från USA:s militära underrättelsetjänst DIA. Det är avslöjande läsning.

I en rapport daterad augusti 2012 sägs att utvecklingen i Syrien ”tagit en tydlig sekteristisk riktning. Salafisterna [extrem riktning av sunniislam], Muslimska brödraskapet och al-Qaida i Irak är de dominerande krafterna bakom upproret i Syrien”.

DIA-rapporten konstaterar att denna ”opposition” siktar på att ta över områden i östra Syrien och att ”västländerna, Gulf-staterna och Turkiet stödjer dessa strävanden”. Här görs inga förskönande omskrivningar om vad det är för styre dessa ”oppositionella” planerar att skapa.

”Om situationen reder ut sig är det möjligt att det etableras ett uttalat eller icke uttalat salafistiskt furstendöme i Östra Syrien och det är precis vad de uppbackande makterna önskar, med syftet att isolera den syriska regimen…”.

Slutligen framhålls vilka följder det kan komma att få i grannlandet Irak.

”Detta skapar en idealisk miljö för al-Qaida i Irak att återvända till sina gamla fästen i Mosul och Ramadi, och det kommer att ge en förnyad kraft åt enandet av jihadisterna i det sunnitiska Irak och Syrien och övriga sunniter i arabvärlden mot vad de ser som fienden, de oliktänkande. Islamiska staten i Irak [al-Qaida i Irak] skulle också kunna utropa en islamisk stat genom sin förening med andra terroristorganisationer i Irak och Syrien…”

I augusti 2012, alltså två år innan IS utropade sitt gränsöverskridande kalifat, var USA på det klara med vad som var på gång.

Men det förändrade inte USA:s och dess allierades agerande.

Vicepresident Joe Biden erkände i ett tal på Harvard universitet i oktober förra året att USA:s närmaste allierade i Mellanöstern, kungadiktaturen Saudiarabien och Natolandet Turkiet, pumpade in ”hundratals miljoner dollar och tiotusentals ton vapen till vem som helst som skulle kämpa mot Assad trots att de människor som mottog leveranserna var al-Nusra och al-Qaida och de extremistiska elementen av jihadister från andra delar av världen”.

Biden nämner naturligtvis inte USA:s roll i vapenleveranserna, eller Storbritanniens eller Frankrikes.

För visst är det så att den franska regeringen är djupt insyltad. Redan i december 2012 rapporterade brittiska The Guardian om detta:

”Frankrike har blivit den mest framstående uppbackaren av Syriens väpnade opposition och finansierar nu rebellgrupper runt Aleppo som en del av en ny offensiv för att störta den hårt ansatta Assadregimen. Stora pengasummor har levererats av den franska regeringens ombud över den turkiska gränsen till rebellbefälhavare under de senaste månader, bekräftar diplomatkällor. Pengarna har använts till att köpa vapen inne i Syrien och till att finansieria väpnade operationer mot regeringslojala styrkor.”

Efter detta har Hollande öppet medgivit att Frankrike vid flera tillfällen också levererat vapen.

Den terror som i flera års tid drabbar Syrien och Irak och dess grannländer har slagit till med fruktansvärd kraft i Paris. Precis som flera syrier Proletären intervjuat genom åren varnat för, och precis som vi skrev efter terrorattentaten mot Charlie Hebdo i januari i år, är det som skett ingen överraskning.

Om man göder extremism och terrorism i Syrien och Irak, om man pumpar in vapen och pengar, erbjuder militär utbildning och politiskt stöd till grupper som lockar tiotusentals unga män från omvärlden, så riskerar det att få våldsamma konsekvenser också långt utanför det aktuella konfliktområdet. Såsom skedde i Paris och såsom skulle kunna ske på många fler platser.

Visst skulle det gå att bekämpa IS och andra terroristgrupper i Syrien och Irak istället för att stödja dem. Men det kräver att dessa organisationers direkta och indirekta uppbackare i västvärlden, Turkiet och Gulfstaterna stryper stödet utifrån.

Det kräver också att dessa på allvar sluter upp i den pågående fredsprocessen med FN och Ryssland och tillsammans med Syriens regering och opposition finner såväl en politisk lösning på den inhemska syriska konflikten som en gemensam strategi mot terrorismen i regionen.