Hoppa till huvudinnehåll
Av

Venezuela nationaliserar cement- och stålindustrin

Den venezuelanska regeringen har beslutat att nationalisera de största cement- och stålindustrierna i landet. Att ställa strategiskt viktig produktion under demokratisk kontroll utgör en central del i bygget av 2000-talets socialism.



Med mindre än en veckas mellanrum deklarerade president Hugo Chávez att Venezuelas största producenter inom cement- och stålindustrin ska nationaliseras. Beslutet gäller mexikanskägda cementjätten Cemex, som har 32 fabriker i Venezuela, ett franskt och ett schweiziskt cementföretag samt det argentiska stålföretaget Sidor, Latinamerikas fjärde största stålproducent. Orsakerna till nationalseringarna är flera.

I januari 2007, när regeringens fjortonåriga utvecklingsplan presenterades, slog Hugo Chávez fast att ”omvandlingen av den ekonomiska modellen är grundläggande om vi vill skapa en verklig socialism”. Han påpekade då att denna process ännu bara befinner sig i startskedet och utlovade nationaliseringar av strategiskt viktig produktion som tidigare regeringar privatiserat.

Både Cemex och Sidor privatiserades under 1990-talet i enligt med Internationella Valutafondens krav. Staten har dock kvarstått som minoritetsägare.

Privat ägande ett hinder
Att nationaliseringarna sker nu beror på att det privata ägandet  av dessa industrier gjort det omöjligt för regeringen att lösa bostadskrisen. Fortfarande bor miljontals venezuelaner under usla förhållanden i storstädernas kåkstäder. Det byggs nya bostäder men regeringen Chávez har fått mycket kritik för att byggandet går alldeles för långsamt i jämförelse med behoven.

Ett skäl till svårigheterna med byggandet är att den privata cementindustrin, trots  behoven i Venezuela, valt att exportera cementen samt att hålla priserna uppe genom att begränsa produktionen.

På samma sätt har Sidor, som står för 95 procent av allt stål som produceras i Venezuela, valt att sälja utanför landet. Regeringen har tidigare hotat med nationalisering om inte Sidor börjar sälja till den inhemska marknaden. För utan stål blir det inga bostäder.

Stålarbetare tar strid
Vad det gäller Sidor finns också en annan sida. Genom nationaliseringen griper regeringen in i en pågående konflikt. I femton månader har stålarbetarna kämpat för högre löner och pensioner, bättre arbetarskydd och rätten till kollektivavtal för alla arbetare på Sidor. På företaget finns drygt 4000 fast anställda med kollektivavtal medan uppemot 9000 är kontraktsanställda med betydligt sämre rättigheter.

Under ledning av Stålarbetarfacket har strejker och andra protestaktioner genomförts, där även kravet på nationalisering rests. I mitten av mars i år kulminerade motsättningarna. Under en 80-timmar lång strejk greps flera fackliga ledare av polis och många skadades. Efter ytterligare protester bestämde sig president Chávez för att agera.

”Detta är en regering som tar arbetarna i försvar och som aldrig kommer att ta ställning för ett transnationellt bolag” sade vice president Ramón Carrizalez förra veckan. Han anklagade Sidor för att ha visat stor arrogans i förhandlingarna med facket.

Arbetarna på Sidor mottog beslutet med glädje. José Meléndez från Stålarbetarfacket konstaterade att detta var ett steg framåt mot ”arbetarnas dröm om en socialism för 2000-talet”. Han uttryckte förhoppningen att Sidor framöver skulle ställas under arbetarnas och folkets kontroll.

Även om beslutet ses som positivt finns också arbetarkritik mot att arbetsmarknadsministeriet och de lokala politikerna tidigare ställt sig på företagets sida.

Köps ut
Precis som vid tidigare nationaliseringar kommer de utländska cement- och stålkapitalisterna att köpas ut. Den venezuelanska staten ska äga minst 60 procent. Såväl Sidors argentinska ägare som Cemex mexikanska, kommer att erbjudas att stanna som minoritetsägare. Venezuela är i behov av det kapital och tekniska kunnande som utländska bolag kan erbjuda.

Genom denna försiktiga nationaliseringspolitik försöker regeringen att stärka den demokratiska kontrollen över produktionen utan att riskera internationella ekonomiska sanktioner. För det extremt export- och importberoende Venezuela skulle en omfattande blockad kunna slå lika hårt som de pågående sanktionerna mot Zimbabwe.

PATRIK PAULOV
Proletären 16, 2008



Genomförda nationaliseringar

I januari 2005 nationaliserade regeringen Chávez pappersbruket Venepal. Beslutet togs efter att arbetarna ockuperat fabriken i protest mot de privata ägarnas försök att lägga ner produktionen och tömma fabriken på dess maskiner. Ytterligare ett tjugotal stängda fabriker har därefter nationaliserats och produktionen återupptagits.

I regeringens utvecklingsplan för 2007-2021, med målet att omvandla Venezuela från ett kapitalistiskt till ett socialistiskt land, poängterades vikten av att nationalisera strategiskt avgörande produktion.

Det handlar det om verksamheter som tidigare privatiserats, som telefonbolaget CANTV samt Caracas elbolag, landets största privata elproducent. Båda nationaliserades under 2007 genom att ägarna köptes ut.

Men det handlar också om naturresurserna. Även om Venezuelas oljebolag PDVSA varit statligt sedan 1976 har utländska kapitalister stått för stora delar av utvinning och kammat hem enorma vinster. Regeringen har nu stoppat detta. Dels har skatterna för utvinningen höjts kraftigt. Dels får de utländska företagen endast verka i Venezuela  genom joint venture-bolag med den venezuelanska staten som majoritetsägare. De som vägrat acceptera de nya reglerna, som Texasbaserade ExxonMobil, har tvingats lämna Venezuela.