Hoppa till huvudinnehåll

Helgläsning: Från folkvandring till flyktingkris

Folkvandringar, slavhandel och flyktingkriser. Proletärens August Eliasson läser Dick Harrisons bok Folkvandringstid och resonerar om migration genom historien.

Alariks gotiska styrkor intar Rom år 410 med hjälp av slavar i J N Sylvestres något romantiserande målning från 1890.
Public Domain

Natten mellan den 23 och 24 augusti år 410 vaknar Roms invånare till larmet av stridslurar. Gotiska krigare, under ledning av sin nykrönte kung Alarik, väller fram längs gatorna. Den rika romerska överklassens hem plundras på allt av värde.

Under natten har upproriska slavar öppnat Porta Salaria inifrån och alltså gjort gemensam sak med inkräktarna. Slavar, inte sällan med gotisk och germansk härkomst, hämnas nu på sina plågoandar till ägare, brutalt och skoningslöst.

För första gången på 800 år har Rom fallit för fienden. Alariks plundring av Rom sänder chockvågor genom hela den civiliserade världen. Staden som hade erövrat världen blev själv erövrad, skrev den senare helgonförklarade kyrkofadern Hieronymus.

Plundringen av Rom markerar början på det romerska imperiets fall, även om Rom sedan tidigare i praktiken delats i ett västligt och ett östligt rike. Det sociala och ekonomiska samhällssystem som dominerat den civiliserade världen i nästan ett årtusende hotas nu både inifrån och utifrån. De folkstammar som romarna under århundraden använt som källa till både slavarbetskraft och legosoldater, intar nu imperiets och maktens själva hjärta.

Folkvandringstiden brukar anses börja ungefär 30 år innan plundringen av Rom, med något som kan beskrivas som en flyktingkatastrof. Åtminstone är det så populärhistorikern Dick Harrison i sin bok Folkvandringstid beskriver den migrationsvåg som inleddes 376, när germanska goter flydde undan hunnerna in på romerskt territorium i nuvarande Bulgarien.

Flyktingströmmen leder till en hungerkatastrof efter att goterna förvägras förnödenheter och försörjningsmöjligheter. Romerska mellanhänder utnyttjar situationen för sin egen vinning och gotiska familjer tvingas sälja sig själva till slaveri för att undkomma svält.

Ordfront förlag
Folkvandringstid, av Dick Harrison, Ordfront förlag, 2019.
Efter försök att återupprätta goda relationer mellan goterna och den romerska administrationen, bland annat genom en försoningsfest som spårar ur, reser sig goterna i ett allmänt uppror. Med sig får de gruvarbetare, fattiga småbönder, slavar och vanliga romare som är missnöjda med den romerska elitens styre.

Goternas ledare Alarik upphöjs till kung över sitt folk och efter några års förhandlingar med romarna som dock bryter samman tågar han mot Rom med krav på tribut i form av guld, frihet åt stadens slavar (av gotisk härkomst) och mark att bosätta sig på.

Dick Harrison beskriver inte bara goternas och andra germanska och slaviska stammars folkvandringar och invasioner av det romerska riket, utan så gott som hela den nedskrivna historiens migrationshistoria ända till 2015 års flyktingkris. Han gör ingen hemlighet av att boken är ett slags inlägg i migrationsfrågan. I bokens epilog berättar Dick Harrison själv om den hatstorm han fick emot sig när han i december 2014 i Svenska Dagbladet skrev en debattartikel där han beskrev invandring som något i grunden positivt.

Denna politiska dimension kan kännas lite märklig när boken i övrigt avhandlar fruktansvärda tragedier och övergrepp, med folkfördrivningar, krig, slavhandel, trafficking och lurade kontraktsarbetare. Att folkvandringstidens migration i längden ledde till kulturell och ekonomisk utveckling är ingen vidare tröst för de människor som idag tvingas migrera på grund av krig eller bristande försörjningsmöjligheter, och som inte sällan utnyttjas i sina nya länder. Inte heller övertygar det alla de som idag är oroliga över en alltför hög invandrings effekter på löner, välfärd eller kriminalitet.

Inte desto mindre är det givet att migration är en ofrånkomlig del – på gott och ont – av människans historia. Dick Harrison beskriver både den migration som består av exporten och importen av miljontals slavar, kontraktsarbetare och arbetskraftsinvandrare och modernare tiders ut- och invandring av entreprenörer och handelsmän. Visserligen erkänner han att de senare i antal knappast går att jämföra med de stora folkförflyttningarna av fattig arbetskraft men att det finns anrika svenska företag som är grundade av tyska eller skotska invandrare känns i sammanhanget ganska futtigt.

Jakten på billig arbetskraft framträder – direkt eller indirekt – som en av de viktigaste orsakerna till migration, åtminstone i människans modernare historia. Från romarnas import av germanska slavar (som alltså sedan bokstavligt talat kom att agera femtekolonnare åt sina stamfränder) till kolonialismens slavhandel, men också den minst lika omfattande exporten och importen av europeiska och asiatiska kontraktsarbetare som tog vid när slaveriet förbjöds.

Dick Harrisons översikt över migrationshistorien lockar till funderingar över migrationens roll i de olika klassamhällenas uppgång och fall. Folkvandringstidens migration markerade slavsamhällets sönderfall och feodalismens framväxt. Slavhandeln och handeln med kontraktsarbetare markerar feodalismens övergång i kapitalism. Samhällssystem som gav upphov till, formades av och ibland gick under på grund av, migration.

Folkvandringstidens germanska folk invaderade Rom och byggde efter hand upp sina egna riken i romarrikets ruiner. Det var i dessa riken, inte minst i det frankiska, som feodalismen uppstod, byggt på en ny klass av markägande stormän – adeln – och livegna bönders arbete, istället för det tidigare slavsystemet.

Den isländske marxisten Einar Olgeirsson kallar folkvandringstiden för ”den största revolution som mänsklighetens historia känner” som inte bara får slavsamhället, utan också till de nordiska egalitära släktsamhällena på fall. Det är denna omvälvning som de isländska sagorna beskriver, menar Olgeirsson. Draken Fafne i Völsungasagan är i själva verket Rom, och guldet som draken vaktar är överklassens rikedomar. Sigurd dräper Fafne bara för att senare drabbas av guldets förbannelse – det gamla släktsamhället övergår i ett nytt klassamhälle och de nordiska stormännen blir själv det nya samhällets överklass.

Vår tids folkvandringar och folkförflyttningar kan också ses som tecken på en kapitalism i sönderfall. Imperialismens krig och utsugning ödelägger länder och stater och tvingar dess invånare på flykt. Motsvarande raserande av stater sker i väst, där nyliberal nedläggning av produktion och service tvingar människor att migrera inom eller utom landet.

Samtidigt leder kapitalisternas allt mer desperata jakt på billig arbetskraft till att migrantarbetare transporteras över hela jorden. Gränsen mellan slavarbete, kontraktsarbete och dagens migrant- och gästarbetare känns plötsligt ganska vag.

Har Dick Harrison rätt om att migration och invandring är något positivt? För den stora majoritet av historiens migranter, som tvingats från sina hemländer genom folkfördrivning, krig, slaveri, svält, lurendrejeri och svält, torde svaret vara nej. De samhälleliga följderna på sikt lär vara svårare att överblicka. Säkert är dock att framtiden inte är förutbestämd. Det är upp till oss människor att forma den.