Hoppa till huvudinnehåll
Av
robert.wettersten@proletaren.se

Kommentar: Nu får Socialdemokraterna betala för sitt svek mot arbetarklassen

Att S alltmer förlorar greppet om arbetarklassen är i sig inte något negativt. Men SD:s fortsatta ökning är ett anklagande finger mot den breda vänstern.

För första gången sedan 1991, när SVT började med sina vallokalsundersökningar (Valu), röstar färre än hälften av LO:s medlemmar på Socialdemokraterna. Endast 41 procent av de röstande medlemmarna lade sin röst på S. 2014 var de 53 procent. 24 procent röstade på Sverigedemokraterna, 11 procent på Moderaterna och 9 procent på Vänsterpartiet. Såväl Miljöpartiet som Liberalerna hade åkt ur riksdagen om alla röstade som LO-medlemmarna.

Den största procentuella ökningen i valet är visserligen SD:s medan Moderaternas minskning är den näst största förändringen. Inom LO ökar M med någon procentenhet men det gör även V. V:s ökning på drygt 2 procentenheter procentenheter sedan 2014 beror alltså inte på att arbetare strömmat till partiet.

Här märks dock en trubbighet i Valus definition av arbetare som LO-anslutna. Samtidigt som V inte ökar nämnvärt bland LO-medlemmar, så är det inte bara i gentrifierade områden som Möllevången, Majorna och Södermalm som V går bra. Även i invandrartäta områden med hög arbetslöshet, främst i storstäderna, lockar V fler än i riket. Dock inte i närheten av nyss nämnda områden.

SD har sedan valet 2014 ökat mer bland företagare än LO-medlemmar och i båda grupperna ligger de nu på 24 procent. Att näringslivet lockas av reaktionär höger är inga konstigheter. Varför arbetare gör det är en svårare fråga.

Socialdemokratins svek och den breda vänsterns oförmåga att fånga upp besvikna arbetare har behandlats otaliga gånger i den här tidningen. I skånska Bjuv illustrerar valresultatet detta med obarmhärtig tydlighet. 2014 fick S över 40 procent av rösterna i riksdagsvalet medan SD låg på knappt 26. Fyra år senare har S rasat nästan ända ner till 30 procent medan SD ökat till över 38. Vad har hänt däremellan? Findus.

”Inte en ärta ska flytta till Tyskland” lovade LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson med stöd av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson när 4000 personer demonstrerade mot den planerade fabriksflytten.

Men det blev ingen kamp för jobben i Bjuv. Sosseriet svek även denna gången, och nu får partiet betala för det.    

Strax före valet publicerade DN Debatt en artikel av tre forskare som menar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktigare för att förstå SD:s framgångar än invandring. Att arbetslinjen och finanskrisen är avgörande för partiets popularitet.

Om alliansregeringens arbetslinje skriver de att ”reformerna av skatter och socialförsäkringar vidgade gapet i genomsnittlig disponibel inkomst med 20 procentenheter mellan de fast förankrade på arbetsmarknaden, så kallade insiders, och de utan fast förankring, outsiders”.

De skriver att finanskrisen skapade ökad ekonomisk osäkerhet för vissa insiders, och att risken att förlora jobbet på grund av olika typer av rationalisering ökade i gruppen. Denna grupp kallar de för ”osäkra insiders”.

Det blev ingen kamp för jobben i Bjuv. Sosseriet svek även denna gången, och nu får partiet betala för det.

SD är som störst i de kommuner som har störst skillnad mellan insiders och outsiders, och där andelen osäkra insiders är som störst.

Dessa outsiders och osäkra insiders utgör enligt forskarna hälften av befolkningen, men endast 30 procent av partiernas politikerkår. Detta gäller såväl S som V, men inte SD där hela 60 procent av politikerna tillhör dessa grupper.

Att S alltmer förlorar greppet om arbetarklassen är i sig inte något negativt. Det är när det rör på sig som saker kan förändras. Och att det är till SD som väljarna går är inget annat än ett anklagande finger mot alla krafter till vänster om S som inte lyckats – i vissa fall inte ens försökt – formulera en trovärdig politik som går hem hos arbetare, varken ”insiders” eller ”outsiders”.

Att leka tvärtomleken och alltid tycka tvärtemot SD har inte varit en framkomlig väg. Inte heller att ta hjälp av borgerliga nationalekonomer och liberala opinionsbildare för att visa ”hur bra det går för Sverige”. Och ingen som vill ha arbetarpolitik tjänar på att ställa sig tillsammans med alla utom SD och ropa ”vi är de 87 procenten!”

Borgare och sossar har krattat manegen för SD. Att nu göra gemensam sak med dem i ”anständighetens” namn är hål i huvudet.