Rasismens historia – slavhandel och kolonialism

Slavhandelns och triangelhandelns effekter på de europeiska och afrikanska länderna, och senare i länderna på den amerikanska kontinenten, ställer några viktiga frågor om kontakterna människor emellan. Hur såg människor i de olika världsdelarna på varandra? Hur var kontakterna mellan svarta och vita?

De första kontakterna mellan européer och afrikaner, vilka portugiserna gjorde, var i första hand en människojakt, en jakt efter slavar. Människojägarna drevs av ett begär efter rikedomar.

Portugiserna började med att röva och plundra, men när de portugisiska kungarna hittade sina klassbröder i Afrika handlade de med dessa afrikanska kungar i en transaktion mellan två lika parter. Den vita och svarta överklassen såg på varandra ungefär på samma sätt.

En blandning av nyfikenhet och rädsla, en möjlighet till bra affärer och ökad rikedom. Underklassen på de båda kontinenterna var i deras ögon vad de alltid hade varit, arbetsredskap. Rasismen var från början en okänd tanke.

Med tidens gång förändrades denna attityd. Om kontakterna mellan européer och afrikaner från början var utan rasistiska fördomar, förändrades efter många års slavhandel européernas syn på afrikanerna. En herrefolksmentalitet gjorde sig gällande bland de vita och efter det blev svarta människor inte längre behandlade som människor. Slavhandeln var orsaken till denna förändring.

Å ena sidan själva människojakten i Afrika där slavarna togs, å andra sidan européernas kommersiella intresse och vinstbegär.

Låt oss börja med förhållandena i Afrika. De svarta kungar och hövdingar som började sälja slavar till européerna, i utbyte mot europeiska varor, var från början stolta herrar över stabila samhällen, de flesta välmående sådana. Men för att kunna upprätthålla och utöka all prakt och lyx som de europeiska varorna gav måste allt fler slavar säljas till européerna och skeppas iväg.

Denna slavförsäljning utan gränser gjorde samhällen i Afrika instabila och dess kungar och hövdingar alltmer beroende av européerna.

När européerna började sälja musköter stegrades denna utveckling ännu mer. Det blev en absolut nödvändighet för de afrikanska hövdingarna och kungarna att få tag på dessa nya vapen, både för slavjaktens skull och i försvarssyfte. Inte minst för att européerna bedrev en aktiv politik bland de afrikanska kungarna för att få igång nya krig, som skulle resultera i fler fångar som européerna kunde köpa som slavar.

I denna aktiva krigspropaganda var den kristna kyrkan högst inblandad och som alltid en stöttepelare för de europeiska kungahusen. Ett par konkreta exempel på hur den här processen kunde gå till är här på sin plats.

Det gäller att se upp med dem som vill få oss att tro att alla människor i Europa hade samma inställning till slavhandeln, att människorna i Europa hade något slags gemensamt intresse i slavhandeln, att alla var lika skyldiga i detta brott mot Afrikas folk.

Vi börjar med kungariket Kongo. 1482 kom de portugisiska karavellerna till Kongoflodens mynning och fick kontakt med kungariket Kongo, av ungefär samma storlek som Portugal. Kongo leddes efter år 1506 av en kung, mani-kongo Nzinga Mbemba, som efter de första kontakterna med portugiserna på 1490-talet hade blivit kristen och tagit namnet Afonso. Afonso regerade i 40 år.

Brevväxlingen mellan Portugals kungar och kungen Afonso finns väl bevarade i Portugal och förhållandet dem emellan är välkänt. Allt började med handel, portugisernas hjälp i krig och Afonsos återbetalning med afrikanska varor och ett begränsat antal slavar. Att en stor kung som mani-kongo skänkte en annan likställd kung ett antal slavar var inget märkvärdigt, det ingick i traditionen.

Brevväxlingen mellan kungarna är entydig när det gäller likställdhet mellan den ”kunglige brodern i Portugal” och den ”allmäktigaste och högst lysande kung mani-congo”. Men kung Afonso kunde inte förutse följderna av slavhandeln som han hade startat. Den satte igång en process där små hövdingar i Afonsos land gjorde stora förtjänster till följd av att slavhandeln hela tiden ökade och så småningom blev okontrollerbar. Portugisernas kristna tro var inte till någon hjälp för den kristna brodern i Kongo.

Afonsos brev om hjälp att få slut på slavhandeln, och att utveckla landet med europeisk teknik, behandlades inte i svarsbreven. Afonso kände sig tvungen att be även präster och missionärer om att inte köpa så många slavar och ”i vilket fall inte kvinnor så det blir så uppenbart [prästernas brott mot kyskhetslöftet, min anm. MS] och kungen framstår som en lögnare inför sitt folk”.

Prästerna stod för kyskhet och guds ord, det hade Afonso lärt sitt folk. Men prästerna ville inte byta leverne. För att undvika avslöjanden hotade istället prästerskapet med exkommunikation, bannlysning från Guds kyrka och Guds rike, för alla som yttrade ett ord om deras handhavande.

Emellertid fortsatte de portugisiska slavhandlarna att förslava alla människor de fick tag på i Kongo. Även de unga medlemmarna av den kongolesiska adeln, som skickades till Portugal för vidare studier till präster eller ämbetsmän, blev sålda som slavar. Teknisk hjälp från Portugal kom aldrig på tal, kongoleserna fick bara konsumtionsvaror som snart förbrukades, vilket medförde att nya varor måste köpas mot flera slavar.

År 1526 gjorde Afonso ett försök att få kontroll över slavhandeln för att minska eller helt stoppa den. Han skrev ett skarpt formulerat brev till kungen av Portugal som avslöjade de portugisiska handelsmännen som tjuvar och samvetslösa män, vilka tog till fånga och sålde landets söner så att ”Vårt land håller på att avfolkas helt och hållet”.

Och Afonso fortsatte:

”Från Edert kungarike behöver vi ingenting annat än präster och folk som kan undervisa i skolor, och inga andra varor än vin och mjöl för den heliga nattvarden. Det är för den skull Vi ber Ers Höghet att hjälpa och bistå Oss i denna sak genom att ge Era agenter befallning om att de varken skall sända köpmän eller varor hit, emedan det är Vår vilja att det i dessa Våra kungariken icke skall finnas någon handel med slavar och ingen marknad för slavar.”

Afonsos försök att stoppa slavhandeln gav inget resultat. Slavhandeln var ju en viktig del av den portugisiska kungens levebröd. Slavhandeln fortsatte att öka och vid Afonsos död på slutet av 1540-talet var Kongo ett samhälle i förfall och kaos.

Det var vid den tiden som portugiserna för första gången började laborera med planer på att helt ta över området genom en militär invasion.

Avgörande var att kunna förgöra det system av vasallskap och allians mellan länder som fanns kring Kongo. Det var speciellt viktigt att skilja Kongo från sina allierade i söder, kungen i Dongo, som uppbar titeln ngola, varifrån namnet Angola kommer.

Att bryta dessa traditionellt starka band var inte lätt. Uppgiften gavs åt dem som var mest lämpade för den, nämligen slavhandlarna och jesuitprästerna på ön São Tomé, som också var etablerade i slavhandeln. På denna ö fanns det stora sockerrörsplantager som drevs med slavar från kontinenten. Samtidigt var ön den största slavdepån på hela den västafrikanska kusten.

Jesuitprästerna och slavhandlarna på São Tomé agerade därför i egen sak, med ökad vinning från slavhandeln för ögonen.

Genom intrigerande fick de ngola i Dongo att bryta förbindelserna med mani-kongo år 1556. Som svar skickade mani-kongo en armé att underkuva ngola. Men Kongo var ett samhälle i förfall, dess armé var försvagad och inte länge vad den en gång hade varit. Ngolas armé avgick med seger. Därmed var Kongos makt tillintetgjord och portugiserna kunde för första gången installera sig med en militär styrka på kontinenten.

Nio år senare besegrade portugiserna det som fanns kvar av mani-kongos armé och inledde ockupationen av afrikakusten söder om Kongofloden. Det blev ett långvarigt och smutsigt krig mot olika kungar, där kanoner och moderna gevär, vid sidan av präster och missionärer, var en maktfaktor för att intrigera, destabilisera och erövra.

Mani-kongo och flera av de besegrade kungarna och hövdingarna fick ha kvar sina poster men nu som marionetter åt portugiserna.

Följderna av portugisernas erövring var förödande. Plundringen och mördandet verkade inte ha några gränser. År 1576, i ett brev från jesuitprästen tillika slavhandlaren Garcia Simões, som köpte slavar av den dåvarande mani-kongo Álvaro, beklagar sig Simões över den höga dödligheten bland slavarna, över 30 procent. Trots detta exporterades från detta område under de följande 120 åren, fram till 1680, inte mindre än 1,5 miljoner slavar!

Sammanlagt är slutsumman för de levande slavarna tagna i detta område uppskattat till långt över 5 miljoner människor, en bit högre än det nuvarande befolkningsantalet i Angola.

Den ena brutaliteten och förödmjukelsen mot den försvarslösa svarta mannen ledde till nästa och till nästa. I denna anda uppstod med tiden herrefolkstanken hos den vita mannen.

Europas överklass och rasismen

Det första kungahuset i Europa som gav sig ut på världshavet i jakt på slavar var Portugals. Men snara att följa efter var alla de övriga. Spanien, Holland, Storbritannien, Frankrike, Preussen, Danmark och Sverige investerade också de hårt i handeln i Afrika, vilket i de flesta fall nästan uteslutande betydde handel med slavar.

Europas kungahus och övriga ekonomiska potentater, inklusive den kristna kyrkan, krävde utdelning på satsade pengar, ett krav som helt enkelt innebar en kontinuerlig ökning av slavhandeln.

Allt fler slavbåtar trafikerade Atlanten och senare även Indiska oceanen. Människojakten i Afrika ökade enormt, med katastrofala följder för dessa samhällen, men investerarna blev stormrika.

Man kan tro att allt detta var givet för de styrande i de europeiska länderna. Man kan tro att den europeiska överklassen inte fann något motstånd bland folket i Europa mot den avskyvärda slavhandeln. Så var det emellertid inte.

Det gäller att se upp med dem som vill få oss att tro att alla människor i Europa hade samma inställning till slavhandeln, att människorna i Europa hade något slags gemensamt intresse i slavhandeln, att alla var lika skyldiga i detta brott mot Afrikas folk.

Europa var även under medeltiden ett klassamhälle. Det fanns i samhället olika uppfattningar, bundna till klasstillhörighet, om den önskade samhällsutvecklingen. Att vi idag nästan bara får veta om dåtidens överklass tyckande, också när det gäller frågan om slavhandeln, beror på att överklassen hade de medel som behövdes för att sprida sina åsikter och göra dem gällande.

De hade poliser, präster, militärer, fängelser, domare och propagandister av alla slag, allt som ingick i statsmakten. Allt detta dominerade samhället och har lämnat spår efter sig.

Men det fanns också de som var emot slavhandeln och det förtryck som rådde i Europa. Dessa hade få möjligheter att uttrycka sina åsikter och är mycket av ett outforskat kapitel och ett okänt område för den stora allmänheten. Även bland överklassen, adeln och prästerskapet fanns sådana undantag som bekräftar regeln, som motsatte sig krigen och slavhandeln i Afrika och som gick emot sina klassintressen.

I motsats till folket, som inte var skrivkunniga och som därför inte har lämnat andra spår efter sig än referat i överklassens berättelser, hade de oppositionella bland överklassen möjlighet att befalla någon att författa sina idéer. På det sättet har deras existens kommit till vår kännedom.

Ett exempel, nog en av de första oppositionella mot den europeiska överklassens slakt i Afrika, var João, brorson till Henrik Sjöfararen. Skrivaren Rui de Pina skrev ner Joãos inställning till krigen i Afrika som Portugal bedrev mot morerna, det vill säga nordafrikanerna. Dit adeln villigt åkte, i motsats till folket som inte ville lämna sina hem och sina gårdar.

João ansåg att om kriget skulle tjäna Gud ”skulle de som åker inte ha sådana intentioner, att några följde med för ärans skull, andra för rikedomarna och vinsterna; soldaterna och alla de andra förråder deras tro, det är sorgligt; den som dödar morer med sådana intentioner syndar inte mindre än den som dödar en kristen; på vad sätt tjänar man Gud när man ger så många själar till djävulen? Mera är det en otjänst än en tjänst, det är säkert”.

För att motarbeta alla dessa oppositionella människor och strömningar i samhället och göra sin uppfattning gällande, använde överklassen allt som stod till förfogande i statsmakten. I denna sak är frågan om överklassens propagandister högst intressant för att förstå rasismens uppkomst. Dessa propagandister, styrda från Europas kungahus och finanshögkvarter, fanns bland de lärda – maktmänniskor i skolorna, på universiteten och i de kristna kyrkorna – varifrån rasistiska fördomar spreds och gavs en ”vetenskaplig" och ”moralisk” grund.

Texten är ett något omarbetat utdrag ur artikelserien Slavhandeln och rasismen som kapitalismens vagga, av Mario Sousa, som publicerades i Proletären sommaren 1997.

Hela artikelserien går att läsa på mariosousa.se. Den går också att beställa som broschyr genom Bokhandeln Röda Stjärnan i Uppsala. Pris: 35 kr + porto. Beställ genom att mejla mario.sousa@telia.com.