Hoppa till huvudinnehåll
Av
Lokförare

Ledarkrönika: Striden om Las måste börja på golvet

Kampen för att rädda Las kan inte begränsas till att appellera till regering och riksdag. Detta skriver Povel Johansson, lokförare och fackligt förtroendevald i Seko.


Regeringens utredning om förändringar (läs försämringar) i anställningsskyddet är en del av januariöverenskommelsen och en våt dröm för Sveriges nyliberaler. Ett starkt anställningsskydd är avgörande för alla som arbetar. Det är en fråga om makt.

Om Las försvagas efter den modell som utredningen önskar kommer det sätta ännu hårdare press på arbetarklassen. Det kommer bli färre som vågar säga ifrån och tystnaden som redan nu är utbredd på våra arbetsplatser kommer bli allt mer kompakt.

Tempot kommer att skruvas upp när kollegor som inte orkar med enkelt kan gallras bort till förmån för ung och ännu oförstörd arbetskraft. Det kommer att försämra villkoren och arbetsförhållanden för hela arbetarkollektivet.

Den fackliga mobiliseringen mot Lasutredningen har hittills varit god, men nu måste nästa växel läggas i. Verkstadsklubben på Volvo lastvagnar i Umeå startade i vintras en namninsamling. Den visar en bred uppslutning av både arbetare och tjänstemän förtjänar och ännu mer spridning.

Däremot kan kampen för att rädda Las inte begränsa sig till att appellera till regering och riksdag. Även om vissa S-ledamöters öppna brott mot partilinjen är uppfriskande, är det lika tandlöst som Vänsterpartiets försök att rädda anseendet med ytterligare hot om missförtroende mot en regering de själva släppt fram.

Utredningen är ett spel för galleriet. Precis som med strejkutredningen 2018 är syftet inte i första hand att lägga fram den som lagförslag utan att tvinga fram en partslösning. LO ska genomföra förhandlingarna med Svenskt Näringsliv med bilan hängande över huvudet.

”Accepterar ni inte försämringarna så går vi vidare med utredningen!”, lyder hotet. 

När kampen för att försvara strejkrätten pågick 2018 var det en fråga som gick en del över huvudet, de flesta arbetare och tjänstemän har aldrig varit nära en strejk. Med Las och turordningsreglerna är det annorlunda. Det är lagar och principer som betydligt fler har erfarenhet av och uppfattning om. ”Sist in, först ut”, är ett motto med stark förankring i svensk arbetarmoral.

Det stora problemet med att skydda anställningsskyddet mot regeringens och näringslivets attacker är att lagen i många fall aldrig tillämpas. För allt för många förtroendevalda har det blivit en självklarhet att förhandla om turordningen. I utbyte mot exempelvis förlängd uppsägningstid, har företag kunnat välja bort anställda som haft laglig rätt att vara kvar.

Varje sådant avsteg från turordningen är att slå en kil in i arbetarsolidariteten. Ju oftare det görs, och ju billigare det blir för företag att lokalt förhandla bort turordningen, desto svårare blir det att försvara lagstiftningen centralt.

Kampen för att rädda Las måste börja på golvet. Vi som jobbar ihop måste ställa krav på både riksdagen, fackföreningsledningen och oss själva. Utredningen måste dras tillbaka och slängas i papperskorgen. Inga förhandlingar bör genomföras mellan parterna under fredsplikt och det måste bli ett slut på lokala avsteg från turordningslistan.