Hoppa till huvudinnehåll
Av
Kvinnopolitisk sekreterare

Ledarkrönika: Vi tar oss friheten att befria oss själva

Ska vi digna under bördorna, ska vi låta oss begränsas och förminskas av alla måsten som kvinnor förväntas ansvara för eller ska vi ta kampen för att frigöra oss?

Jag tar mig friheten att välja. I valet mellan den samhälleliga könsmaktsordningen, där kvinnor som grupp är underordnade män som grupp, och befrielse är valet lätt. Det betyder att välja friheten att protestera och att välja motståndet. Att ta sig friheten att välja mellan olika alternativ.

Men vad är frihet? Ordet har inte en entydig betydelse. Det kan betyda olika saker för olika människor i olika sammanhang. Här betyder frihet insedd nödvändighet. Så när insikten om att verkligheten pockar på en förändring, och den insedda nödvändigheten befriat både tanke och handling i den nödvändiga kvinnokampen, då spirar friheten.

Den enas frihet kan vara den andras ofrihet. För frågorna som ska lösas i livet är ganska lika varandra för de flesta kvinnor. Men här släpper många kvinnor taget och ser mer till sin klass kvinnors intressen, än till alla kvinnor. Vi vet hur det ser ut. Där borgarkvinnornas lösning på det obetalda hemarbetet heter Rut, så är det vi arbetarkvinnor som är Rut. När borgarklassens kvinnor klättrar på lönestegen som individer, då vet arbetarklassens kvinnor att här gäller det att vara kollektiva. Att kämpa tillsammans. Där borgarkvinnorna ställer det privata, ställer vi det kollektiva.

Ska vi låt oss begränsas och förminskas av alla måsten eller ska vi ta kampen för att frigöra oss?

Arbetarkvinnornas vardag är fylld av frågor som ska lösas. Det gäller såväl på jobbet som hemma. Det gäller att planera och att vara metodisk för att hålla den värsta stressen ifrån sig. På jobbet handlar det om det betalda arbetets innehåll och villkor och hemma handlar det om det obetalda arbetet. Sammantaget kan det bitvis kännas övermäktigt och tar i värsta fall ut sin rätt i sjukskrivningar.  

Man kan stapla frågorna som behöver åtgärdas. Man kan skriva långa listor. Man kan bygga berg som kan kännas omöjliga att komma över. Med risk för att bli som förlamad. Då behöver det göras ett val; ska vi digna under bördorna, ska vi låta oss begränsas och förminskas av alla måsten som kvinnor förväntas ansvara för eller ska vi ta kampen för att frigöra oss?

När allt talar för att otrygga anställningar bäddar för en kultur av tystnad då behöver tystnaden brytas. Då behöver samförståndet smulas sönder. Då gäller det att röja undan oönskade fysiska närmanden, sexistisk jargong och hela ”lilla gumman”-attityden. Allt för att skapa utrymme och energi för att ta itu med tryggheten i anställningarna, eller med andra frågor. Det är inte kampen mot patriarkatet som är splittrande, det är de patriarkala strukturerna som splittrar.

Vi får helt enkelt ta oss friheten att göra något åt det, friheten att riva hinder och friheten att befria oss själva.

Så blir den insedda nödvändigheten av den nödvändiga kvinnokampen frihet.