Arbetstidsförkortning för en hållbar välfärd

Publicerad 24 april 2017
I vintras överlämnade undersköterskan Helena Gunnarsson och Kommunistiska Partiets Lennart Gradén tusentalet underskrifter för sex timmars arbetsdag, insamlade på kommunala äldreboenden och inom hemtjänsten, till göteborgska kommunalrådet Daniel Bernmar (V).
I vintras överlämnade undersköterskan Helena Gunnarsson och Kommunistiska Partiets Lennart Gradén tusentalet underskrifter för sex timmars arbetsdag, insamlade på kommunala äldreboenden och inom hemtjänsten, till göteborgska kommunalrådet Daniel Bernmar (V).

Frågan är inte om samhället har råd att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, utan snarare om det har råd att inte göra det.

Ökad trivsel, friskare personal och mer aktiva äldre är några av de positiva lärdomarna från projektet med sex timmars arbetsdag på Svartedalens äldreboende i Göteborg. Men en annan minst lika viktig lärdom är att det inte går att lita på politikerna i den rödgrönrosa majoriteten i kommunen.

De står inte upp för sina idéer.

För vad var meningen med detta? Det är ingen överdrift att påstå att försöket följdes med intresse från all personal inom äldrevården.

Eller att de anställda på Svartedalen förväntat sig ett annat slut på historien. Det var bra för personalen, bra för de gamla och bra för nyrekrytering.

Men istället för att dra den enda möjliga slutsatsen, att fortsätta och utvidga till fler arbetsplatser, så återgår allt till det gamla.

Efter bara ett par månader säger flera av de anställda att stressen och värken redan är tillbaka. Några funderar på att sluta, andra på att gå ner i tid för att orka. Sjukfrånvaron ökar igen.

Skillnaden mellan hur det var och hur det är, nu igen, känns ända in i benstommen för de anställda. Men även de gamla märker skillnaden.

Med vilken rätt bedrivs sociologiska experiment med de anställda och vårdtagarna som försökskaniner när det som behövs är verkliga satsningar? Projekt som saknar seriösa avsikter att förbättra villkoren är enbart provocerande. Så nu är det nog.

Nu växer kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön för alla anställda i den kommunala äldreomsorgen glädjande nog underifrån. Sent i höstas uppvaktades kommunalrådet Daniel Bernmar (V) på Kommunistiska Partiets initiativ med över tusen namn från anställda på äldreboenden och inom hemtjänsten.

När en ny uppvaktning snart är aktuell har ytterligare närmare tusen ställt sig bakom kravet.

Men de rödgrönrosa är slavar under budgeten. I ett försök att flytta fokus från kravet på arbetstidsförkortning uttryckte kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofi Hermansson en farhåga:

”Risken finns att arbetstidsförkortning går runt problemen istället för att ta tag i själva arbetsbördan.” ( Aftonbladet 8 mars 2017)

Hon har en poäng. Jobbet blir inte lättare. Lyften är lika tunga.

Men om argumentet ska försvara att man enbart skrapar på ytan, eller inte gör något alls, då är det bara lömskt.

I början nittiotalet tvingades kommunerna ta hela ansvaret för äldreomsorgen. Sedan dess har strävan varit att pressa kostnaderna.

I Göteborg har det bland annat inneburit att platser på vårdboenden minskat dramatiskt. Samtidigt har antalet gamla över 80 fördubblats.

Bara de allra sjukaste, mest vårdkrävande, får nu plats på äldreboenden. Alltfler äldre tvingas bo kvar hemma längre än rimligt.

Det innebär mer och tyngre jobb både för hemtjänsten och för personalen på de äldreboenden som finns kvar.

Kravet på sex timmars arbetsdag med minst bibehållen lön för alla inom den kommunala äldreomsorgen är därför ett trendbrott. I allt för många år har särskilt yrkesgrupperna i offentlig sektor fått vänja sid vid ständiga försämringar. Nu krävs förändring till det bättre, i rättvisans namn.

Sex timmars arbetsdag är en reform som redan betalts med ränta av Sveriges arbetarklass. Det skall gälla för alla. Men någonstans skall man börja, som Ulrika Södergren från Svartedalens äldreboende säger i Proletärens intervju med henne (se länk här bredvid).

För kommunen och samhället blir detta i det närmaste självfinansierande. Minskade kostnader för sjukskrivningar, ökade skatteintäkter när fler får jobb och attraktivare äldrevård ger ekonomiska men framförallt mänskliga fördelar.

Förhoppningsvis inspireras andra arbetargrupper att ta efter. Arbetstidsförkortning är ett nödvändigt steg.

Men för att stoppa avhumaniseringen av vård och omsorg måste också all privatisering av välfärden upphöra och det kapitalistiska tänket inom offentlig sektor försvinna. Det är det som leder till nedskärningar, personalbrist och stressen som plågar både vårdarbetare och vårdtagare.

Ett ansvarsfullt jobb som kräver fingertoppskänsla, empati och tid får inte reduceras till ett pressat ackordsarbete. Göteborg och Sverige har råd med både arbetstidsförkortning och en utbyggd och utvecklad välfärd.