Hon föddes år 1948. Inte i hemmets trygghet, utan i en värld som redan höll på att slitas sönder. En värld där hennes första dagar snabbt förvandlades till flykt.
Hon föddes inte till ljudet av vaggvisor, utan till ekot av skrik, skottlossning och dörrar som sparkades in i gryningen. Ändå fanns det spår i huset av att en nyfödd hade kommit till världen.
I familjens kök hade kanel, ingefära och kryddnejlika fått sjuda långsamt på spisen. En doftande dryck som familjer i Mellanöstern brukade bjuda dem som kommit för att gratulera till ett nyfött barn och önska modern hälsa och trygghet på.
Doften låg kvar i luften, mjuk och varm, som ett första tecken på en glädje som just höll på att ta form. Men ingen hann knacka på dörren. Ingen hann säga ”mabrouk”, grattis. Och den där välkomnande doften, som brukade följa ankomsten av ett nyfött barn, skulle snart blandas med stanken av död och massakrer utförda av ockupationens ligor. En doft av välkomnande som förvandlades till ett minne, som överröstats av brutaliteten i fördrivningen, ett våld som ryckte upp rötter och ersatte människor med andra som saknade band till platsen.
Hon bars ut ur Palestina som ett litet hoprullat bylte i famnen på en utmattad mor, medan dammet från hundratals nakna och slitna fötter steg mot himlen som en sorgens dimma.
Hennes framtid hann knappt ta form. Hon hade just kommit hem till det stora huset med den vida trädgården, jasminens doft och den porlande fontänen, ett hem som kunde ha blivit hennes första värld. Allt gick så snabbt att de inte ens hann ge henne ett riktigt namn innan de tvingades lämna allt bakom sig.
Dagarna hann knappt gå innan gatorna i den anrika staden Haifa, hennes stad, fylldes av människor som drevs bort från sina hem. En våg av fördrivning som svepte genom städer och byar över hela Palestina. Människor som rycktes upp med sina djupa rötter, från den jord där deras liv och minnen hade vuxit fram.
Hennes far låste dörren innan han gick. Inte för att skydda huset, utan för att lura sitt eget hjärta att de snart skulle återvända. Nyckeln låg kvar i hans hand som ett löfte han aldrig fick hålla.
Bakom dem stod byarna kvar några timmar till, tysta och övergivna. Kaffekopparna stod ännu varma på borden. Bröddegen vilade under tygdukar. Barnens skor låg vid dörrtröskeln.
Sedan kom elden. Sedan kom ockupationens ligor. Sedan blev namnen på byarna till bleknande minnen i gamla människors munnar.
Flickan fick ett namn, Sakina, som betyder lugnet, stillhet i allt kaoset. Ett namn som bar löftet om stillhet, som ett hopp om ett liv fyllt av saktmod, trygghet och kärlek, trots att världen omkring henne redan hade börjat rämna.
Hon växte upp i Beirut, Libanons huvudstad. Hon lärde sig alfabetet genom berättelser om städer hon aldrig sett, Jaffa, Haifa, Akka, Al Quds. Namn som uttalades med samma vördnad som heliga verser.
Varje kväll berättade hennes föräldrar om huset de lämnat bakom sig. Om jasminen vid fönstret. Om citronträdet på gården. Om havets doft om morgnarna. Så lärde flickan sig att älska ett land hon aldrig fått röra vid.
Åren gick, men exilen åldrades aldrig. Den följde henne i varje steg, i hennes ryggrad, i de tysta andetagen hon bar på, i de minnen som växte fram utan en plats att återvända till.
Hon bar exilen som ett andra skinn, som något som formade hennes sätt att se världen, hennes sätt att älska, hennes sätt att hålla fast vid det som en gång varit hennes. Och hon var inte ensam. Över 700.000 palestinier drevs bort under Nakban, katastrofen, 1948. Sakina växte upp med en låga av motstånd i bröstet, en låga som aldrig slocknade.
Trots att hon bara var ett spädbarn när hon rycktes bort från sitt land fortsatte hennes hjärta att slå för det. Som om varje hjärtslag bar ekot av en plats hon ännu inte hunnit lära känna.
Hon, som föddes samma år som Nakban, bar dess ålder i sitt eget liv. För varje år som gick kom hon ett steg närmare längtan, ett steg närmare drömmen om befrielse, ett steg närmare rättvisa för hennes folk.
Hon levde i Libanon, i Saudiarabien, i Sverige. Hon korsade länder och hav men hemlandet lämnade henne aldrig. Flamman inom henne brann vidare. Trots avstånd, trots år, trots världens tystnad.
Och till slut står hon här. Samma flicka, samma låga, samma okuvliga vilja. Hon fortsätter att tala, att försvara, att kämpa. Hon bär Palestina i sin röst, i sin blick, i sina hjärtslag.
Sakina fyller år den tionde maj, ett stilla datum som alltid tycks bära mer än bara tidens gång, som om hennes egen födelsedag rörde sig i takt med något mycket större än ett liv.
Min mamma Sakina brukar säga:
”Vi lämnade inte landet. Landet finns här i hjärtat och här i hjärnan.”
Rima Aboutouk
