Hoppa till huvudinnehåll
Av
robert.wettersten@proletaren.se

Proletärens nya chefredaktör: ”Vi ska inte vara rädda för att göra folk förbannade”

– Proletären får inte bli en ängslig tidning, säger Jenny Tedjeza som vid månadsskiftet tog över rollen som chefredaktör på Proletären.


• Känns det bra?
– Ja, det är jätterolig att jag har fått det här förtroendet. Men det är förstås också ansvarsfyllt.

• Historiskt har Proletärens chefredaktörer suttit länge på posten. Under tidningens 45 år är du bara den tredje i ordningen.
– Det är ju svårt att veta vad som händer i framtiden, men jag har aldrig känt att jag har velat göra något annat än att jobba på Proletären.

• Vad har du för bakgrund i den kommunistiska rörelsen?
– Jag gick med i RKU i slutet av 90-talet, och satt även i förbundets centralstyrelse i några år. Sedan gick jag vidare och blev medlem i Kommunistiska Partiet.

• Vad har du gjort tidigare i livet?
– Efter att jag hoppade av gymnasiet arbetade jag ett tag på Maraboufabriken i Upplands Väsby och läste sen klart gymnasiet på Komvux här i Göteborg. Efter det läste jag socialt arbete och sociologi på universitetet men blev så fruktansvärt utled på det inskränkt akademiska.

– Efter ett ganska dåligt seminarium om Marx gick jag raka vägen upp till Anders Carlsson, som var partiordförande då, och tiggde om ett jobb på Proletären. Då fanns det inget, men så småningom ringde han och frågade om jag ville börja som journalist. Det var 2001 och sedan dess har jag jobbat här, först som allmänreporter och från 2009 som redaktionssekreterare.

• Du har alltså varit på Proletären i 14 år. Hur har arbetet med tidningen utvecklats under den tiden?
– Framförallt är det ju den tekniska utvecklingen. När jag började här fotograferade vi fortfarande analogt och hade egna tryckpressar. Nu är allt digitalt.

– Den stora layoutförändringen 2010 och övergången till fyrfärgstryck 2011 var också stora lyft för tidningen. När vi skar ner på textmängden och började använda oss mer av bilder blev Proletären mycket mer läsvänlig.

– Men det har också ställt krav på skribenterna att renodla sitt skrivande och kunna fatta sig kort utan att det går ut över det politiska innehållet, vilket jag tycker vi har lyckats bra med.

– Men fortfarande finns det också plats för de längre ideologiska texterna i tidningen, det gäller bara att veta vad som ska vara kort och vad som ska vara långt. Över huvud taget tror jag på en tydligare uppdelning i tidningen mellan olika typer av material och fler fasta mallar.

– Politiskt har vi på tidningen strävat efter att stå så stadigt som möjligt på kommunistisk grund, samtidigt som det i många sakfrågor har blivit högre i tak. Det finns inte bara ett rätt sätt att spegla en fråga.

– Vi har också försökt anpassa tidningen till arbetarklassens feminisering och den unga generationens svaga förankring på arbetsmarknaden, och det skulle vi behöva bli ännu bättre på.

• Hur ser läget ut för Proletären idag? Vilka utmaningar står tidningen inför?
– Proletären har en stark redaktion med stort engagemang. Vi kompletterar varandra bra både kunskapsmässigt och personlighetsmässigt, och det är viktiga förutsättningar för att fortsätta arbeta och utvecklas.

– Sedan är det ju en utmaning i sig att verka som kommunistisk tidning i en reaktionär tid. Hur ska vi lyckas vara en arbetartidning och en kamptidning i en tid med väldigt lite klasskamp? När det inte finns så många kampsituationer på arbetsplatserna måste vi bli ännu bättre på att spegla arbetets villkor på andra sätt. Genom reportage, intervjuer och skribenter som själva skildrar sin jobbsituation.

– Jag tror också att vi behöver arbeta mer med igenkänning. Att vi skriver om sådant som många människor har en relation till, och det gäller inte bara arbetsplatsfrågor utan också kultur, idrott och populärvetenskap.

– Det formmässiga som jag var inne på tidigare är också en utmaning. Jag är övertygad om att vi till formen måste följa med vår tid för att överleva som tidning, men utan att läsarna upplever att den politiska linjen ändras.

– För att locka nya läsare och samtidigt behålla de gamla är det viktigt att bekräfta den unga generationen av läsare samtidigt som den äldre generationen ska känna igen sig. Jag tror att lösningen på det är en tidning med högt i tak. Alla kan inte gilla allt i Proletären, strävar vi efter det blir vi en ängslig tidning.

– Medelklassens ängslighet präglar medieklimatet och en viktig uppgift för Proletären är därför att våga sticka ut. När annan media likriktas ska vi vara en tidning som bryter mönstret och vi ska inte vara rädda för att göra folk förbannade.

– Artikeln vi skrev när Peter Wallenberg dog är ett bra exempel. Vi har sällan fått så många arga mejl som då, men många läsare var också jäkligt nöjda med att vi vågade säga det som ingen annan tidning skrev. Proletären står fri från etablissemanget och det ska vi utnyttja.

• Kommer läsarna märka någon förändring nu när du tar över som chefredaktör?
– Nej, inga stora förändringar. På redaktionen har vi varit väldigt överens om hur tidningen ska drivas och vilken roll den ska spela. Så det blir inga dramatiska helomvändningar.

• Du har ju haft ett stort ansvar för kultursidorna. Vad händer med dem nu?
– Självklart kan jag inte hålla dem lika nära mig som jag har gjort, men det finns flera på redaktionen med intresse och kunskap i kulturfrågor, så jag oroar mig inte. Dessutom har vi ju många duktiga skribenter utanför redaktionen som skriver på kultursidorna, och förstås i hela tidningen.

• Slutligen, hur ser du på relationen mellan Proletären och Kommunistiska Partiet?
– Proletären är språkrör för Kommunistiska Partiet och redaktionens uppgift är att göra en professionell tidning som motsvarar partiets behov med utgångspunkt i partiprogram och kongressbeslut.

– Men i det vardagliga arbetet måste redaktionen vara självständig gentemot partiledningen. Partiledningen ansvarar för ledarsidan men resten sköter vi. Det är viktigt för kreativiteten och kvaliteten och för att vi ska kunna utvecklas journalistiskt.

– Men detta är inget nytt. Vi har sedan länge ett arbetssätt där partiledningen inte lägger sig i redaktionella beslut.

• Tack för pratstunden och lycka till med arbetet!
– Tack ska du ha!
Fakta

Proletärens nya chefredaktör: ”Vi ska inte vara rädda för att göra folk förbannade”

Jenny Tedjeza
  • 39 år
  • Uppvuxen i norra Skåne men är göteborgare sedan 20 år.
  • Bor på Donsö i Göteborgs södra skärgård.
  • Gift med en snickare och mamma till två barn.
  • Började sin medverkan i Proletären som film- och tv-skribent.
  • Har ett stort skönlitterärt intresse som 2010 resulterade i romanen ”Inte närmare än så”.