Hoppa till huvudinnehåll
Av

Frank Baude om vägen till ett nytt revolutionärt parti

Inför 40-årsminnet av KFML:s bildande har Proletären bestämt träff med Frank Baude för att tala om de år då grunden för dagens kommunistiska parti lades. Om kampen för att bygga ett revolutionärt parti mitt i reformismens glansperiod. Om kampen för att skapa ett arbetarparti i en tid präglad av studentvänstern.


– Vem vet hur länge det läge vi nu befinner oss i varar. Systemet driver sig själv mot katastrof med köphysteri, spekulation och en överklass som blir allt mer oförskämd, säger Kommunistiska Partiets förre ordförande Frank Baude optimistiskt när vi slagit oss ner på verandan vid det lilla huset i vackra Bohuslän.

Efter pensionen har Frank flytt staden tillsammans med sin fru Solveig och slagit sig ner i stugan utanför Lysekil, även om banden till det älskade Göteborg inte är helt klippta. De har bägge snart ett halvt sekel bakom sig i den kommunistiska rörelsen och de var med och grundade det KFML som utgjorde de första stegen mot det som idag är Kommunistiska Partiet.

Från den heta försommarvärmen 2007 flyttar vi oss 47 år tillbaka i tiden. Tage Erlander och det socialdemokratiska folkhemmet stod på sin topp. Strejker, och speciellt vilda sådana, var vid denna tid lika sällsynta som dörr-vakter med självironi. DN:s mångårige chefredaktör Herbert Tingsten hade högtidligt deklarerat ideologiernas död. Klasskamp och revolution tillhörde en svunnen tid, nu gällde den eviga framgångens väg.

– Det finns många likheter mellan den tiden och nu, men ändå stora olikheter. Under det tidiga 1960-talet förbättrades välståndet även för arbetare med miljonprogrammet och den låga arbetslösheten. Samhället var expansivt. Detta minskade det politiska intresset och innebar ingen uppgång för vänstern. Socialdemokratin hade ett ohotat grepp om arbetarklassen.

I denna tid av stiltje fick dåvarande kommunistpartiet Sveriges Kommunistiska Parti två nya medlemmar. Den 7 december 1960 fick Frank partiboken och strax därefter gick Solveig också med. De var 23 och 24 år gamla och hade två små där hemma.

– Att jag gick med i kommunistpartiet var helt naturligt. Jag har alltid betraktat mig som vänster och kommunist. Min pappa vad medlem i murarklubben som var knuten till kommunistpartiet, så jag fick med mig det från barndomshemmet.

– Men det var ett trött och ålderstiget parti vi gick med i. Aktiviteten var låg och handlade mest om lite prenumerationsvärvning vid kampanjer. I övrigt var verksamheten stillastående.

Murare
Precis som sin pappa är Frank murare till yrket. Han hade redan jobbat i sju år när han nu kom med i Murarnas kommunistiska fackklubb där han var ensam ung. Skp var i stort behov av föryngring och som ung arbetare med huvudet på skaft blev han inom bara något år ordförande för fackklubben.

– Partiverksamheten bestod mest av rent fackligt arbete. Det partimässiga arbetet med tidningsförsäljning, studier, medlemsvärvning, flygblad var obefintligt. Jag tänkte nog inte så mycket på det när man befann sig mitt i det. Det var som det var och om man ville förkovra sig fick man göra det på egen hand.

Frank var en vetgirig ung man. Den marxistiska idévärlden öppnade sig för honom och han fick Marx tre band av Kapitalet i julklapp av Solveig. På kvällstid läste han vid Göteborgs Arbetares Folkhögskola två-tre kvällar i veckan under en tvåårsperiod.

– I partiet var de teoretiska frågorna aldrig uppe till debatt. Jag minns ett medlemsmöte vid denna tid när Viktor Nilsson tog upp frågan om mervärdet och ville att denna skulle studeras och diskuteras. Då reste sig en hamnarbetare och gick emot förslaget: ”Vi befinner oss mitt i en kamp på jobbet, vi har väl inte tid att studera sådant”. Efter detta fick Viktor smeknamnet Mervärdet.

– Att enbart ta upp dagsfrågorna leder till ekonomism. Det måste finnas en balans mellan teori och praktik. Den dagliga kampen måste ha ett djup i teorin.

Ett kommunistiskt parti har ett stort ansvar för att förvalta och vidareutveckla den marxistiska teorin. Och när Skp kastat den revolutionära marxismen överbord gick marschen höger ut snabbt. Redan vid 1953 års kongress gjorde man definitivt upp med kamplinjen mot socialdemokratin. Dåvarande partiordföranden Hilding Hagberg ville i sin kongressinledning 1964 i socialdemokratin se den ”potentiella bundsförvanten i stället för det avgörande hindret på vägen framåt”.

– För mig var frågan om förhållandet till socialdemokratin en av de grundläggande frågorna. Jag uppfattade aldrig sossarna som ett klassparti, de var ett reformistiskt parti helt inriktat på klassamarbete. Hos oss murare fick Hagbergs linje aldrig fotfäste, vi ville ha konfrontation med socialdemokratin.

Fackliga frågor
Motsättningarna kring de fackliga frågorna inom kommunistpartiet blev tydliga när frågan om fackföreningsrörelsens centralisering kom upp på det tidiga 1960-talet. Socialdemokratin och fackledningarna jobbade vid denna tid hårt för att öka centraliseringen, slå samman fackförbund och skapa storavdelningar. Under 1960-talet minskade antalet förbund inom LO från 44 till 29. Inom byggfacken slog man samman murarna och trä- och betongarbetarna. Byggnadsarbetarna som 1960 var organiserade i 600 avdelningar skulle nu bantas ner till mindre än 50 stycken. 

– Vi insåg att utvecklingen ledde till en byråkratisering och till ökad passivitet bland fackets medlemmar. Ett hårt slag mot demokratin inom facket.

Motståndet mot sammanslagningen var starkt bland murarna. På murarkongressen 1960 slutade omröstningen om uppgång i Byggnads med rösterna 125 mot 125. Kongressens ordförande fällde avgörandet och det stolta Svenska Murarförbundet, bildat 1892 i Malmö, gick i graven.

Mot centralisering
Men i Göteborg var motståndet fortfarande starkt. 1964 skulle en storavdelning för hela Göteborgs-området bildas. Till Skp:s 20 kongress 1964 lämnade Frank och Murarnas Kommunistiska fackklubb in en motion i frågan där de krävde att kommunisterna skulle ”ta ställning mot de aktuella centraliseringssträvandena inom den fackliga rörelsen och för ökat medlemsinflytande”. Frank var delegat för Göteborgsavdelningen på kongressen och stred för murarnas motion.

– I Göteborg var vi mot centraliseringen men i Stockholm var de för eftersom de hade en starkare ställning där och satt i ledningen i byggfacket. De bortsåg helt ifrån att facket blivit ett organ för klasssamarbete.

Partiledningen var också mot motionen och kongressen gick på denna linje. Men kampen hade inte varit förgäves.

– I Göteborg vann vi ett starkt inflytande bland byggnadsarbetarna. Detta stärkte oss för framtiden och ett gäng byggnadsarbetare kom med oss marxist-leninister. Detta gav oss en proletär förankring som skulle visa sig viktig när studentvänstern några år senare blossade upp.

Genom kampen vann kommunisterna majoritet i styrelsen i murarsektionen inom det nya Stor-Byggnads första ledning och Frank blev ordförande för Göteborgs murare.

Kommunisterna hade sedan länge en stark ställning i Göteborg och inom den göteborgska fackföreningsrörelsen. Skp hade långt in på 1950-talet majoritet i Metall 41:an, genom sin starka ställning på varven, Volvo och SKF. Trycket av den hätska antikommunism som på allvar började 1948 och varade i över ett decennium försvagade Skp. Och genom att Skp tog sig rollen som vänlig pådrivare åt socialdemokratin, istället för att ta den politiska striden, förlorade man denna ställning.

Kring 1950 började Skp dra tillbaka sina egna listor i de fackliga valen, man gav upp kampen om att vinna förtroendeposter som kommunister och poängterade istället att fackliga val skulle vara opolitiska och formulerade paroller mot fraktionskamp inom fackföreningsrörelsen. Genom detta lämnades fältet fritt för socialdemokratin och den var inte sen att utnyttja läget.

Vid andra världskrigets slut hade Skp styrelsemajoritet i drygt 500 fackföreningar, speciellt inom den tunga industrin. 1950 var det 150 och två år senare knappt 100. 1962 avskaffades posten som facklig sekreterare i Skp. Den ersattes med ett rumphugget fackligt utskott mellan 1963 och 1967 för att 1967 uppgå i ett arbetsmarknadsutskott.

Akademikerparti

Under 1960-talet utvecklades Skp från att vara ett i huvudsak proletärt parti till ett utpräglat akademikerparti. Primus motor i denna utveckling var CH Hermansson som valdes till ordförande på kongressen 1964.

– Hermanssons böcker och linje gav ett radikalt skimmer. Han framstod som en frisk fläkt jämfört med Hagberg, som verkade trött och desillusionerad. Men när han valts till ordförande visade han sin antikommunistiska sida.

I mitten på 1960-talet fanns det krafter som helt ville lägga ner det kommunistiska partiet och ombilda det till ett socialistiskt folkparti, ett socialdemokratiskt vänsterparti. Hermansson propagerade för detta i sin bok ”Vänsterns väg” från 1965. Förebilderna var Socialistiskt Folkeparti i Danmark som bildades redan 1958 och i Norge startades ett helt nytt socialistiskt folkparti vid sidan av NKP 1961. Ett misslyckat försök gjordes 1967 med bildandet av Socialistiska Förbundet, som snabbt dog sotdöden.

– Denna rörelse kom ovan-ifrån och hade sin grund bland främst socialdemokratiska studenter och ungdomar. Mer var det inte!

Men Hermansson och hans anhängare hade linjen klar att fullt ut omvandla det kommunistiska partiet till ett allmänt vänsterparti, det tog bara lite längre tid än väntat. Motståndet från det gamla gardet tystnade när Skp i kommunalvalen 1964 fick 6,4 procent.

– Det centrala för båda dessa grupper var parlamentarismen och valframgångar. Hermansson framstod som en garant för detta och när man nästan fördubblade valresultatet 1964 jämfört med två år tidigare så tystnade kritiken helt från de Moskvatrogna.

Kritik mot urvattningen
Men det fanns andra krafter inom Skp som började inse vad partiet hade utvecklats till. Ett gäng gamla veteraner med göteborgarna Nils Holmberg och Knut Senander i spetsen tystnade inte av valframgångarna. Redan året innan hade dessa två tillsammans kritiserat den politiska urvattningen inom Skp. Solveig och Nils Holmberg var bägge medlemmar i Masthuggets kommunistiska bostadsförening. Holmberg var nyligen hemkommen från det revolutionära Kina och med sig hade han det kinesiska kommunistpartiets broschyrer mot den revisionism som spritt sig i världens kommunistpartier och främst i Sovjet.

– Kinesernas skrifter betydde mycket. De var ett brott med den trötthet som personifierades av Hagberg och det eviga tillbakablickandet. De blickade framåt och de satte i centrum frånerkännandet av den socialdemokratiska hegemonin.

Den stora polemiken innebar en renässans för den revolutionära marxismen och en bekräftelse för vänstern inom Skp att de inte var ensamma i sin kritik.

– Dessa skrifter var också viktiga för att de knöt tillbaka till Marx och Lenin och öppnade våra ögon för att gå tillbaka till de marxistiska klassikerna.

1965 gav Nils Holmberg ut stridsskriften ”Vart går Sveriges Kommunistiska Parti?”. Den gavs ut på Danelius förlag och Knut Senander skrev förordet. Innan den gick i tryck fick Frank läsa ett manuskript.

– Jag hade ingenting att invända. Den tog på ett riktigt sätt upp den kritik många av oss gick och bar på.

Boken var en svidande vidräkning av Skp:s politiska urartning. Den kritiserade ledningens uppslutning kring socialdemokratin, teorin om den parlamentariska vägen till socialismen och stod upp för den leninistiska uppfattningen av det kommunistiska partiet och dess roll.

I bokens avslutning manade Holmberg ”Kamrater, låt oss förena våra krafter för att rädda vårt parti. Till offensiv mot den revisionistiska urartningen och den ideologiska upplösningen”.

Holmbergs bok visade på vikten av ett forum för att föra fram och konkretisera kritiken mot utvecklingen inom Skp. Ett resultat blev att marxist-leninisterna under våren 1965 organiserade sig kring tidningen Marxistiskt Forum som Holmberg var redaktör för. I denna tidning utmejslades kritiken av Skp och revisionismen. Men ännu hade marxist-leninisterna inte gett upp hoppet om att Skp gick att rädda och vinna tillbaka på den revolutionära vägen. På hösten 1965 valdes Frank in i ledningen för Göteborgsavdelningen, trots att han var en ledande kraft inom oppositionen.

– De försökte nog få över mig på deras sida genom att suga upp mig i partiapparaten.

Detta företag lyckades inte. Den 20 juni 1966 bildades Marxistiska Sällskapet i Göteborg och Frank valdes till dess ordförande. Liknande sällskap bildades strax efter även i Uppsala, Stockholm, Lund och Malmö.

Clartéförbundet
I Uppsala var den drivande kraften Bo Gustafsson som tillsammans med Nils Holmberg var den ledande teoretikern bakom den marxist-leninistiska oppositionen. Gustafsson hade varit medlem i Skp sedan mitten på 1950-talet. Men han hade sin främsta bas inom Clarté. Det svenska Clartéförbundet och dess tidning Clarté har rötter tillbaka till åren efter första världskriget. Under 1950-talets hårda år gick organisationen på sparlåga men under tidiga 1960-talet skedde ett nyvaknande. 1959 valdes Gustafsson till ny ordförande för Clartéförbundet.

I Clarté formades under tidiga 1960-talet den grupp av akademiker som skulle komma att utgöra kärnan i KFML. Sköld Peter Matthis, Åsa Hallström och Gunnar Bylin hade alla sitt ursprung inom Clarté.

Polemiken inom den kommunistiska världsrörelsen avspeglade sig inom Clarté och under 1963 började motsättningen mellan Kina och Sovjet också synas här. Året efter besökte en delegation från Clarté Kina. Inom organisationen formerades två fronter – ny vänster-gruppen som såg Hermanssons förnyelse som lösningen och marxist-leninisterna som stödde kinesernas linje.

Debattens vågor gick höga under mitten på 1960-talet, men 1966 hade marxist-leninisterna segrat mot ny vänster-gruppen. Ny vänster-gruppen, som funnit sina nya husgudar i de yrkesfilosofer som på 1960-talet tog sig för att förbättra Marx, flockades nu kring andra vänstertidningar. Den renässans för marxismen som rådde dessa år innebar i flera avseenden att kritiken av det kapitalistiska samhället fördjupades och vidareutvecklades. Men de flesta av dessa kritiker hade glömt att det inte räcker att förstå världen, man måste förändra den!

– Vietnamrörelsen betydde oerhört mycket för vår rörelse. Framför allt innebar den ett omfattande praktiskt arbete som gjorde att det inte bara blev en teoretisk rörelse.

Vietnamrörelsen
Vid mitten av 1960-talet eskalerade USA-imperialismens angreppskrig mot Vietnam. Det hade pågått i 10 år vid det här laget, men 1965 skedde en ordentlig upptrappning. I maj detta år fanns en halv miljon amerikanska soldater i Vietnam och det brutala kriget väckte protester och avsky världen över.

Redan 1964 antog Clartés kongress en resolution mot USA:s krig och marxist-leninisterna intog från början en nyckelställning i den framväxande rörelsen.

– Vietnamrörelsen dominerades av vänsterkrafter och gick Vpk – som Skp hette efter 1967 – förbi, trots Hermanssons nya, öppna stil. Det var för att de hellre såg ett samarbete med socialdemokratin än en utomparlamentarisk rörelse.
Hermansson slöt tillsammans med övriga riksdagspartier upp kring

Nationalinsamlingen för Vietnam där pengarna även gick till den USA-stödda Saigonjuntan. Skp, och senare Vpk, förde också fram parollen om fred i Vietnam utan att tydligt peka ut USA-imperialismen som den angripande och som skulle ut ur Vietnam. I och med detta tappade Vpk hela sitt ungdomsförbund och stod mitt i en spirande vänstervåg utan ett sådant.

– Istället blev marxist-leninisterna den politiskt ledande kraften i Vietnamrörelsen. Vi stod för teorin och garanterade den antiimperialistiska inriktningen.

I september 1965 grundades i Stockholm Arbetsgruppen för stöd åt FNL som snabbt följdes av FNL-kommittéer runt om i landet som alla kämpade bakom parollerna ”USA ut ur Vietnam” och ”Stöd FNL”. Utvecklingen var explosionsartad och i april 1966 grundades De Förenade FNL-grupperna. Efter studier i organisationerna tillfördes även parollen ”Bekämpa USA-imperialismen”. Vietnamrörelsen innebär en kraftig tillströmning av unga till det vardande KFML.

– Med facit i hand måste man säga att kärnan i Vietnamrörelsen finns hos oss r-are idag. Enskilda personer som Sköld Peter Matthis är kvar från 1967 och kämpar fortfarande mot USA-imperialismens krig, men resten av de intellektuella har försvunnit upp i sina civila karriärer.

Det var kring dessa tre hörnstenar det blivande KFML formerades: marxist-leninisterna inom Skp, Clartéförbundet och ungdomar ur Vietnamrörelsen. 1967 blev det uppenbart att förkalkningen av Skp var oåterkallelig. Det var på kongressen detta år som Skp bytte namn till Vpk, antog ett nytt program och nya stadgar. Det var Hermanssons stora segerkongress. Hans gäng var väl förberedda för att tysta kritiken från vänster.

– De visste hur de skulle göra för att förhindra för oss. Genom att sålla ordentligt i valet till kongressombud, införa begränsade talartider och ett späckat program beskars våra möjligheter att föra fram vår kritik.

En ny organisation
Bo Gustafsson, som satt i programkommissionen inför kongressen, avslutade sitt arbete med en reservation som också utgjorde programförklaring till bildandet av en ny organisation.

– Under kongressen hade vi marxist-leninister fraktionsmöten. Vi var ett 50-tal och kvar i Kommunistiska Partiet idag från dessa fraktionsmöten är nog bara jag och kamrat Ragnar Danielsson i Malmö.

– Vid kongressen 1967 hade vi nått vägs ände, det fanns inga möjligheter att rädda partiet. Det enda som återstod var att bilda något nytt.

Därför sammankallades en rikskonferens i Stockholm under midsommarhelgen för att påbörja återskapandet av ett revolutionärt parti i Sverige. Som organisationskommitté för konferensen fungerade ett gäng kamrater från Stockholm, Göteborg och Uppsala. Ett upprop skickades ut över landet ”Till Sveriges revolutionära arbetare, ungdom och intellektuella”. Detta upprop fann dock sina öron främst bland Sveriges studenter. På konferensen deltog 24 ombud.

– Midsommarkonferensen var en studentikos tillställning. Jag hade till uppgift att vara föredragande om vårt handlingsprogram. Det blev ingen diskussion alls. Deltagarna var bara intresserade av de teoretiska frågorna och att diskutera kommateckens vara eller icke-vara.

Klassmässiga brister
Konferensen visade på de klassmässiga bristerna i det nya förbundet, men var ändå en milstolpe på vägen mot återskapandet av ett marxist-leninistiskt parti i Sverige. Trots bristerna var optimismen stor. Man satte studierna i centrum för att på allvar göra upp med den ideologiska urvattningen och lägga grunden för det kommande partiprogrammet. Det stora inslaget av akademiker innebar en slagsida åt teoretiserandet. Men i det stora hela var det en korrekt linje. KFML ställde sig andra uppgifter än att problematisera marxismen, men för att kunna bygga en revolutionär rörelse krävdes en revolutionär teori.

Efter det leninistiska receptet byggde man förbundet kring tidningen Gnistan som startades våren 1967. Man följde också Stalins tes att grunden för varje revolutionär rörelse är ett tryckeri.

– Genom bildandet av KFML organiserades verksamheten upp rejält. Vi hyrde en enrumslägenhet i Haga där vi stencilerade upp Gnistan för hand på kvällar och nätter efter jobbet. Sedan spreds tidningen ut över landet.

Optimismen inom KFML måste ses mot bakgrund av vad som hände i världen. I Vietnam bjöd det vietnamesiska folket USA-imperialismen på hårt motstånd och genom Tet-offensiven blev det för första gången tydligt att Vietnam faktiskt kunde segra. I Kina rasade vid denna tid kulturrevolutionen för fullt. Speciellt utvecklingen i Kina färgade av sig på det unga KFML och speciellt dess akademiker.

– Under dessa år var kineseriet starkt med kulturrevolutionen och Maos lilla röda.  Vi var alla påverkade men vi r-are gjorde upp med kineseriet på 70-talet.

– Men det fanns en viktig och djupare sida av kulturrevolutionen, det var en klasskamp för att förhindra revisionismens stärkande och byråkratins framväxt. Men det fanns också en ren maktkamp inom det kinesiska partiet.

1968 var det år då studentvänstern på allvar exploderade. Så väl kårhusockupationen som den Rebellrörelse som uppstod inom KFML visade på  vänsterns bristande förankring i arbetarklassen. Teorier om den mutade arbetarklassen som mist sin revolutionära kraft vann stöd hos studenter vars enda kontakt med den revolutionära kampen var genom studentlyans boktravar eller resor till det förlovade landet Kina. Men nya tider randades!

Nya motsättningar

KFML red ur stormen och 1969 var något av islossningens tid för KFML. Den 4-6 januari höll förbundet sin andra kongress i Göteborg. Man satsade hårt på kampfonden och att stärka ekonomin som ett viktigt led i partibyggandet. Gnistan fick en regelrätt redaktion i Göteborg och den 1 februari 1969 flyttade Frank upp till Stockholm för att börja som yrkesrevolutionär för KFML.

– Akademikerna var inte intresserade av att jobba som yrkesrevolutionärer, de hade sina studier och karriärer att tänka på.

Nu började motsättningarna inom KFML mellan akademikerna och de avdelningar med ett större proletärt inslag att visa sig. I fråga efter fråga visade sig dessa motsättningar. I Uppsala bjöd avdelningen in såväl centerns som liberalernas ungdomsförbund till Röd Front. Under valrörelsen 1970 blev det tydligt att opportunismen vuxit sig stark inom KFML när ledningen kastade ut den socialistiska propagandan och reste parollen ”Bort med alla skatter” i ett desperat försök till röstfiske. Valet blev en tydlig mätare på vilket begränsat förtroende förbundet vunnit utanför studentvänsterns kretsar, då man bara fick 0,2 procent. Medan KFML i skolvalet fick 4,4 procent i hela landet och 8,2 procent i Stockholms stad.

– Vikten av att få med fler arbetare i KFML visade sig bland annat i att Gnistan kunde som enda tidning publicera rapporter från gruvorna i Malmfälten om stämningen innan strejken bröt ut.

Gruvstrejken
I Gnistan  nr 2 1969 rapporterades från gruvorna i Malmfälten i artikeln ”LKAB gör gruvarbetarna till robotar”. Artikeln handlade om det nya arbetsvärderingssystemet UMS och den allt råare utsugningen i gruvorna. KFML hade en lokalavdelning i Gällivare och en medlem i gruvan. Att ha ögon och öron inne på arbetsplatsen och en organisation att stötta denna gjorde att man kände stämningarna flera månader innan strejken bröt ut.

Göteborgsavdelningen var den lokalavdelning med störst förankring på arbetsplatserna. Inför Byggfackets kongress 1969 startade KFML i Göteborg kampanjen ”Kommunister till kongressen” inom Byggtolvan. I tre av fyra sektioner nominerade KFML kandidater. Valet visade på sossarnas fortfarande starka grepp, men i enbart Göteborg fick KFML fler röster än VPK. Socialdemokratins grepp skulle snart på allvar ifrågasättas.

Den 11 november 1969 gick Göteborgs hamnarbetare ut i strejk. En knapp månad senare den 9 december satte sig 5000 gruvarbetare i Malmfälten i den största strejken i Sverige sedan 1945.

– Gruvstrejken var den stora brytpunkten. Den visade att det går att göra något om man vill. Den bröt socialdemokratins förlamande grepp över svensk arbetarklass.
Detta blev starten på en våg av vilda strejker. Fredagen den 16 januari 1970 gick 1500 arbetare på Volvos Torslandafabrik i Göteborg ut i vild strejk. På sensommaren samma år inleddes taktäckarstrejken i Göteborg. Det fortsatte med hamnarbetarna i Ådalen, kraftverksarbetarna i Yngeredsfors, arbetarna på Volvos fabriker i Skövde och på Saab i Trollhättan.

Den arbetarklass som dödförklarats reste sig och det strejkvapen som dömts ut som omodernt och ersatt av förhandlingar och samarbete visade sig vara det viktigaste vapnet arbetarna hade till hands. Åren 1965 till 1968 hade sammanlagt 1285 arbetare deltagit i vilda strejker. 1969 deltog 7544 arbetare och 1970 deltog 26661 arbetare.

Arbetarklassens inträde på den politiska arenan avslöjade de uppenbara bristerna i KFML. Förbundet var fött ur det vänsteruppsving som skett bland studenterna. Dess ledning var dominerat av akademiker som nu stod handfallna när strejkvågen bröt ut. Inom ledningen hade en minoritet av de proletära krafterna svetsats samman och Frank var dess ledande representant. Under hösten 1970 var splittringen ett faktum och den 24-25 oktober hölls i Göteborg det möte som bildade KFML(r) som idag står ensamt kvar som Kommunistiska Partiet.

– Den proletära förankringen tog vi r-are med oss, det var vi som hade dessa kanaler. Sedan dess har denna förankring och vår inriktning på de svenska arbetsplatserna stått i centrum. Utan denna skulle vi också varit borta, som resten av den vänsterrörelse som vi föddes ur.

Vad bör göras
– Härom året gav vårt parti på nytt ut Lenins ”Vad bör göras”. Det var också den första bok vi gav ut efter splittringen 1970 och det var ingen slump. Den boken har betytt oerhört mycket för vårt partis del och den blev ett starkt vapen i kampen mot högern i KFML. Det är givet att varenda ung medlem bör studera den boken.

Över huvudtaget visar KFML:s historia på vikten av även i de mest nattsvarta tider inte vika från de grundläggande principerna.

– En viktig lärdom är att i tider av sviktande klasskamp är det nödvändigt att hålla kvar vid den revolutionära teorin. Det visar hela vänsterns historia, de som gett upp den, de dör bort.

ROBERT MATHIASSON
Proletären nr 25, 2007